Album
Sara Parkman
”Aster, atlas”
(Supertraditional)
På Sara Parkmans fjärde soloskiva är teman som födelse, liv, död och förruttnelse lika djupt sammantvinnade som rötterna i en övervuxen trädgård. Det är ett spretigt album, tankeburet och stundtals utmanande, där Parkmans poesi blir till blixtar av självklarhet.
Album
Kneecap
”Fenian”
(Heavenly Recordings/PIAS)
Sedan trion slog igenom stort har det handlat mycket om deras politiska budskap, men på ”Fenian” blir det också uppenbart vilka extremt begåvade musiker de är. Hiphop, minimalistisk house, melodisk drum’n’bass och hård techno – allt fogas samman till en enhetlig, nyskapande och harmonierande helhet.
Låt
Charli XCX
”Rock music”
(Atlantic)
På singeln ”Rock music” dödförklarar Charli XCX dansgolvet. Distade gitarrer och kaosiga kvintackord blir en intressant ny riktning för stjärnan. Samtidigt finns tydliga spår av ”Brat”, med roliga texter om fest, kreativitet, och att umgås incestuöst mycket med sina vänner.
Låt
Sylvie’s Head
”Pure control”
(Welfare sounds & records)
Om man skulle köra Fontaines DC:s postpunk i en mixer, blanda med lite Civil Polis och lägga till The Tough Alliances baleariska rytmer så skulle man få ut någonting som liknar Sylvie’s Head. På sin debut öser Göteborgskvartetten från 90-talets förebilder, där snyggt snidande ”Pure control” förvandlas till ett fem minuter långt funkigt rus av synthar, percussions, bas och gitarr.
Album
Olof Dreijer
”Loud bloom”
(DH2)
När Olof Dreijer från The Knife slutligen albumdebuterar är det ljust, uppsluppet och dansant. Artister från Brasilien, Sydafrika och Sudan bidrar med verser på olika språk och Dreijer visar genomgående prov på sin unika förmåga att låta en melodi förmedla mer än vad en låttext någonsin kan.
Album
Aldous Harding
”Train on the island”
(4AD)
Vårens album från den nyzeeländska folksångerskan Aldous Harding är hennes bästa hittills. På fascinerande låtar som ”I ate the most”, ”One stop” och ”Coats” – ja, egentligen förtjänar samtliga av skivans tio spår att nämnas – låter hon spontana infall i både text och musik läcka in i den hyfsat traditionella popstrukturen. Resultatet är trollbindande.
Album
Cola
”Cost of living adjustment”
(Fire Talk/Border)
Revolutionen kommer från Kanada. Över släpig post-postpunk beskriver Cola en samtid där ingen längre har råd att leva förutom de få som kan göra det i överflöd. Där ungdomens drömmar dör, och där skaviga gitarrljud blir till en sista obstinat motståndshandling.
Livealbum
Thåström
”Flytta isbergen, vattna svärmorstungan, ta med soporna ut”
(Razzia/Sony)
Än en gång samlar rockikonen ihop de finaste stunderna från senaste årens turnerande. Här lyckas Thåström onekligen koka ner prestationerna, och paketera det som något lika nytt som enastående. Det är en kulturgärning.
Album
Bladee
”Sulfur surfer”
(Trash Island)
Internetkultfiguren och Drain Gang-grundaren Bladee har alltid experimenterat med sin persona. På åttonde albumet träder han fram som rappens gotiske mystiker. Whitearmors knivskarpa produktion sätter scenen för Bladees fantasyroman där han, likt Sankt Göran, dräper draken – eller är det i själva verket hans ego?
Album
Namasenda
”Limbo”
(Year0001)
På andra skivan har svenska Namasenda skippat alla gästartister. Det är rätt beslut – varenda en av de elva låtarna känns som ett litet popmästerverk. Från öppningsspåret ”Love island”, via den explosiva dansmusiken på ”Heaven” till den hjärtekrossande finalen ”Alright”.
Låt
Sinnesro
”Blänker”
(Egen utgivning)
Rapkollektivet Sinnesro har rört sig i utkanterna av den svenska underjorden sedan 2024, men det är på senaste singeln ”Blänker”, och på föregångaren ”Nepo baby” från i mars, som de hittar sin form: skitig trap möter glossig r’n’b och iskalla texter på svenska. Dessutom med en välkommen Lorentz-swag som har saknats på scenen.
Album
Stor
”Grindarna till Ithaka”
(Frihet / Arketyp)
”Grindarna till Ithaka” tar vid tematiskt där förra albumet ”Över broarna” slutade. Men det är inte en skiva som handlar om att ta droger, som den förra, utan om vad som händer efteråt. Stor verkar ha hittat hem, han är fri och det hörs i musiken, skrev DN:s Hasan Ramic i sin recension.
Album
Dua Saleh
”Of earth & wires”
(Ghostly International)
Den sudanesisk-amerikanska artisten fortsätter sitt lyckade samarbete med Bon Iver. På uppföljaren är ljudbilden mjuk och melodisk men här finns också spännande detaljer med dissonans. Överlag glänser produktionen, men trumfkortet är Dua Salehs elastiska röst, som sömlöst går från len babyröst till rap eller spöklik falsett, för att sedan visksjunga som Amaarae.
Album
Lykke Li
”The afterparty”
(Neon Gold)
En av Sveriges stora popstjärnor återvänder med vemodig dansmusik. Det spekuleras i att ”The afterparty” – i enlighet med titeln – är Lykke Lis sista soloalbum. Isåfall är det ett värdigt och personligt avsked. Bara 24 minuter, men underbart är kort.
Urval och texter av Saga Cavallin, Mattias Dahlström, Kajsa Haidl, Vera von Otter, Frida Söderqvist, Alexandra Sundqvist och Gabriel Zetterström.
Här finns en spellista med månadens bästa musik.
Läs mer om musik.
