Drabbande minnen av ett övergrepp

Händelserna som Daniel Sjölin till slut lyckas återge i ”Fältskärsv” är ohyggliga. Inte bara för att de berättar om en erfarenhet av djup förnedring och övergivenhet, utan också för att de är så svårplacerade.

En pojke blir dagbarn hos en familj i Sundbyberg. I familjens gråvita tvåplanshus utsätts han för sexuella övergrepp nästan dagligen under närmare ett års tid. Men förövaren är själv bara en pojke. Ett fem år gammalt barn. Går det över huvud taget att tala om en förövare? Och om det inte finns någon förövare, har ens ett övergrepp ägt rum?

”Fältskärsv” är inte bara en mycket drabbande bok, den är också intressant på ett särskilt sätt eftersom dess försök att närma sig frågor om övergreppets väsen kommer från ett så oväntat håll. Uppgörelsen med självföraktet som blev traumats konsekvens, denna urtida patologi som Sjölin ständigt turnerar, idisslar och betraktar både utifrån och inifrån, är underordnad en större, mer abstrakt, kanske också mer avgörande fråga: frågan om skrivandet. Varför har han, fånge i sin egen skoningslöst självkritiska blick, ”kastat bort sitt liv på att bli en marginell författare”? Varför har han skrivit över huvud taget?

Svaret på den frågan nås gradvis, genom en cirklande förflyttning till barndomen och huset i Sundbyberg, till de vaga minnen Sjölin vet att han måste uppsöka, om än inte till fullo förstår varför. Han rekonstruerar sina inre bilder och förnimmelser av den plats och urscen dit en liten pojke vandrade in förväntansfull och gladlynt, men lämnade modfälld, surmulen, i grunden förändrad.

Vad var det som hände? Det låter sig inte sägas, och måste samtidigt sägas. Att följa Sjölin i den sicksackande rörelsen mellan dessa två omöjligheter är både fängslande och bitvis frustrerande. Det som ska avtäckas är nämligen så genompyrt av självföraktet det gett upphov till, att texten bara tycks kunna bestå av omvägar: förtvivlade och styrda av en självupptagenhet som den ansatte författaren själv är högst medveten om, men samtidigt inte kan undgå att leva ut.

När den slingrande färden ändå når fram till händelsernas spöklika centrum, är det som om texten genomgår en förvandling och öppnar sig på vid gavel.

Hur dömer man ett barn? Vad ska den vuxne mannen egentligen göra med vetskapen om att en femåring en gång, under en höst, en vinter och en vår, stoppade hans kön i sin mun mot hans vilja?

Han kan bara spekulera, framkasta teorier om hur och varför det kunde ske. Fälla sin dom över de vuxna som fanns omkring, de som måste ha sett och låtit det ske, dessa ytterst ansvariga för det egna barnets gränslöshet.

Sjölin bär med sig sin urscen som ett minne som borde ha bleknat med åren, och om den har med skrivandet att göra beror det inte så mycket på dess innehåll som på dess form. Det är en krampaktighetens form, en omöjlighetens form. Omöjligheten att hantera det skedda och själväcklet som blev resultatet av ett Nej som aldrig fick bäring på verkligheten.

Han söker svaret på en fråga hans författarskap ställer honom inför, försöker närma sig sina egna böckers påstådda krampaktighet, knutar och komplikationer, i övergreppets knutar och komplikationer. Och gör i grund och botten en smått hisnande analogi: en analogi mellan skrivandet och övergreppet vars gemensamma nämnare är att inte kunna bära det som man inte har annat val än att bära och vars ursprung är en protest. ”Till del är skrivandet hela tiden denna återkommande protest. Jag bara upprepar dramat att låta mig uppfostras och styras under protest, till slut kränkas och förnedras under protest.”

I en av bokens få mer rofyllda, nästan lyckliga barndomsbilder återvänder Sjölin till en kompis lantställe, och en gunga han och kompisen brukade gunga i. Gungandet berättar om en händelse utan början och slut, en händelse som består i blott och bar rörelse, blott och bar närvaro och vars verbform, presens particip, också vittnar om just detta: den rena samtidighetens och närvarons skeende, utan vare sig början eller slut. Här är det förflutna oskiljaktigt från nuet och nuet oskiljaktigt från framtiden.

Och här är det som om ”Fältskärsv” når svaret på sin gåta. Eller åtminstone sin egen slingriga, förtvivlade vägs slutmål.

Läs mer:

Daniel Sjölin: ”Jag har burit på minnena av övergreppen i hela mitt liv”