Teater
”Or-lan-do”
Av Ninna Tersman och Nora Nilsson. Regi: Nora Nilsson. Scenografi/kostym: Julia Przedmojska. Ljus: Jesper Larsson. Mask: Frida Ottosson. Ljud: Björn Lönnroos. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Lisa HuYu, Sandra Huldt, Hamadi Khemiri, Pierre Wilkner. Scen: Unga Dramaten. Speltid: 55 min. Från 8 år.
Virginia Woolfs roman ”Orlando” från 1928, kastar elegant om genusperspektiven och har genom åren inspirerat författare, filmare och regissörer. Berättelsen är förstås lika tidlös som lockande att återberätta gång efter gång. Nu har turen kommit till Ninna Tersman och Nora Nilsson. Visst, denna ”Or-lan-do”, nu med bindestreck, är förstås en självständig historia men skildringen av hur Sandra Huldts Orlando bara sover och sover, trots drottningens ideliga försök att väcka gossen, är ju ändå ett konglomerat av grundhistorien.
Pierre Wilkner som mammadrottningen är för övrigt ljuvlig i sin vida, gungande vita pälskappa och sticksiga röst. Lite som avlägsen släkting till kaninen i ”Alice i underlandet”. Här kråmar sig ävenledes en Sacha som Lill-Orlando älskar hett och ger massor av hjärtan i sin dagbok. Men Hamadi Khemiris Sacha kråmar sig mest mellan falska löften och insmickrande smil. Sannerligen en orm i något som dock inte är något paradis.
Så figurerar här en rad andra personligheter, bland annat den högröstade läkare som, på drottningens begäran, undersöker Orlando. Lisa Hu Yus läkare ter sig lik ett levande frågetecken då henne stetoskop letar sig fram mellan, vad som förvånande nog, är två bröst. Men är detta verkligen en pojke? Mycket märkligt. Eller är det så himla konstigt? Orlando är ju i första hand sig själv.
Sandra Huldt försvarar sin integritet med varje uns av sin pyjamasklädda person. Och rätt som det är transformeras hen och strax är det Khemiris tur att lägga sig bland bolstren som Orlando, och vägra leka med de leksakssvärd omgivningen anser att en pojke ska ha. Inte ens med Griselda, här uttalat Gris-Elda, vill Orlando leka. Konstigt egentligen med tanke på hur gullig Lisa Hu Yu ter sig med sitt rara tryne.
Tycker ni att det hela känns ganska rörigt och lite svårt att hänga med i? Välkomna i klubben. Jag drabbas av samma tanke som jag givit uttryck för tidigare: det är något av Kejsarens nya kläder över svenska barnteater. Det är förstås roligt att se en klassiker sedd i skrattspegeln. För oss vuxna alltså. Det är också fint att, som på Unga Dramaten, få njuta av både utsökt skådespeleri som scenografi. Men den lågstadiepublik som nyfiket bänkat sig framför scenen, vad får de? Vad kommuniceras till dem? De som förmodligen inte ens hört talas om Woolfs ”Orlando”, än mindre läst boken.
Fakta.”Orlando” (1928)
Virginia Woolfs roman är en fiktiv biografi om Orlando som följer huvudkaraktären genom flera århundraden, från 1500-talet fram till modern tid. Romanen är mest känd för sin könsförändrande vändning när Orlando, som börjar sitt liv som adelsman och senare blir ambassadör i Konstantinopel, vaknar upp som kvinna efter att ha sovit i flera dagar. Sedan anpassar hon sig till sitt nya liv som Lady Orlando.
I ”Orlando” utforskas teman som kön, identitet och tidens gång. Woolf skrev den som en hyllning till sin nära vän och älskarinna Vita Sackville-West. Även romanens experimentella berättande och lekfulla stil har bidragit till att den betraktas som en modernistisk klassiker. Regissören Sally Potter gjorde en nästan lika klassisk filmatisering av romanen 1992, med Tilda Swinton i huvudrollen.
