Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Dramakomedi
”En poet”
Regi & manus: Simón Mesa Soto
I rollerna: Ubeimar Rios, Rebeca Andrade, Guillermo Cardona med flera. Längd: 2 tim 3 min (Från 11 år). Språk: spanska. Biopremiär.
Alla har inte vad som krävs för att bli poet. Förutom talang måste poeten även ha modet att avstå livets bekvämligheter. Óscar Restrepo (Ubeimar Rios) är en av dem som ser skrivandet som ett kall för vilket han är beredd att offra allt – inklusive sin värdighet.
Han tillber den colombianske poeten José Asunción Silva, som begick självmord, men ser Nobelpristagaren Gabriel García Márquez som en simpel sellout. Med tiden har dock den en gång så lovande poeten kommit att förvandlas till en barskrapad alkoholist som inte publicerat sig på länge och bor med sin mamma. När dottern, som han knappt har någon kontakt med längre, behöver pengar tvingas han mot sin vilja ta ett jobb som lärare. Det är där, i mötet med underbarnet Yurlady, som hans liv får mening igen.
Den colombianske regissören Simón Mesa Sotos (”Amparo”) dråpliga porträtt av en patetisk antihjälte vann jurypriset i Cannes sidosektion Un certain regard förra året. Óscar är en så oförsonligt tecknad karaktär att han inte borde kunna väcka ömhet, men ändå gör det på något sätt. Allt faller honom ur händerna och på något sätt lyckas han möta varje motgång på absolut minst lämpliga sätt.
Det är inte för inte som hans vänner beskriver honom som en ”vandrande katastrof”. Trovärdigheten i detta tillspetsade personporträtt måste helt och hållet tillskrivas amatören Ubeimar Rios fysiska gestaltning av Óscar. Hans deppiga uppenbarelse: dålig hållning, sluttande axlar och gråtmilda uppsyn är närmast frånstötande. Till och med barnen på gatan kallar honom ful. Vi förstår att inget kommer gratis för en sådan person.
Det är just där, i skärningspunkten mellan frågor om klass och kön, som flera av filmens mest tragikomiska scener uppstår
Mötet med Yurladys råa skrivartalang blir början på en fullkomligt absurdistisk ”My fair lady”-historia. I kontrast till hennes raka naivistiska språk står både Óscar och de andra pretentiösa männen på den lokala litteraturscenen i staden Medellín, helt nakna. De ser dock alla en möjlighet att förverkliga sig själva genom att lyfta fram en fattig flicka och det är just där, i skärningspunkten mellan frågor om klass och kön, som flera av filmens mest tragikomiska scener uppstår.
På stumfilmsvis är svenskarna Trio Rambergets och Matti Byes musik där och förhöjer den känslan. Inför en poesiuppläsning på den holländska ambassaden vill Óscar och hans anhang till exempel att den unga poeten ska läsa en dikt om sin svåra uppväxt, medan hon helst bara vill dricka sig full på vinet som serveras.
Varje gång dessa världar kolliderar skickas den stackars antihjälten in, med samma katastrofala resultat, för att lösa situationen. Sotos är dock noga med att inte göra samma misstag som männen i filmen. Yurlady framstår aldrig som något offer utan oftast som den klokaste i rummet.
”En poet” är en rörande berättelse i fyra kapitel om brustna drömmar och tillkortakommanden där sidohistorien om den såriga relationen med dottern är väl integrerad i resten av historien. I Yurlady ser Óscar inte bara sig själv som ung utan också en chans att knyta an till sin dotter vilket ger filmen en liten strimma hopp.
Se mer. Tre andra aktuella, spanskspråkiga filmer: ”Emilia Pérez” (2024), ”Sirāt” (2025), ”Romería” (2025)
Fler film- och tv-recensioner
