Den pensionerade lågstadieläraren Ing-Marie Tirzitis kränger sin rosa handväska över nattlinnet, letar efter glasögonen, famlar fram mobilen. Brandlarmscentralens högtalare upprepar: HUSET ÄR RÖKFYLLT, UTRYM!
Tillsammans med maken Bo Tirzitis söker hon sig ut från gästrummet på övervåningen, mot hallen, med utsträckta händer. Röken svider i ögonen.
De hör sina två äldsta barnbarn, sju och nio år gamla, komma ut från sovrummet intill. Svärsonen, Adam, har en brandsläckare i handen och berättar att han har pratat med larmcentralen och stängt av elen. Han och pojkarna är bara någon decimeter från Ing-Marie och Bo.
Innan de kommer ifrån varandra.
Ing-Marie och Bo Tirzitis kryper på golvet och får tag i en brandstege. På marken nedanför fönstret står deras dotter Amanda och det ettåriga barnbarnet Rosie.
De klarar sig.
Men branden tar pappan och pojkarna.
Söndagen den 24 mars, 2024.
Den gamla skolan, familjen Tirzitis renoveringsdröm, är borta.
Vad finns kvar?
En halv familj.
Två murstockar från 1876.
En utbrunnen silverfärgad Volvo på gårdsplanen.
Några timmar efter branden sitter Ing-Marie, Bo och deras dotter Amanda i varsin säng på intensivvårdsavdelningen i Örebro och kan inte förmå sig att stänga av tv:n. Videobilderna från brandplatsen återkommer i morgonens nyhetssändningar. Bo känner fortfarande smaken av rök i munnen.
– Vi var så chockade allihop. Vi försökte vila, och hjälptes åt att ta hand om Rosie.
Ingen orkar säga något, men frågan hänger över dem:
Hur överlever man det här?
De var 15 och 16 år när de träffades, Amanda och Adam. Han, en lågmäld och arbetsam pojke från Ransta utanför Sala, loggade in på pussas.se och började chatta med en tjej från Stockholm. Efter några veckor frågade han sin mamma: Hur visste du att du var kär i pappa?
De stämde träff på Gröna Lund, med sina föräldrar och syskon i släptåg.
– Sen kan man väl säga att det var de två. De lämnade aldrig varandra efter den där dagen, säger Adams mamma, Maria Pettersson.
Amanda utbildade sig till florist och dekoratör och jobbade för SVT:s barnprogram ”Bolibompa”. I första säsongen av tv-serien ”Jordskott” ansvarade hon för ”äcklig rekvisita”: ett dött rådjur, en död korp, fiskrens.
Adam blev elektriker och bytte elinstallationer på åldrade pendeltåg i Södertälje. De sa inget till sina föräldrar om den gamla skolbyggnaden i Kilsmo förrän kontraktet var påskrivet.
– De valde mellan en etta i Trångsund och det här jättehuset med en massa rum för samma pengar. Och de ville bo i skogen, huset skulle bli deras livsstil. Det var ett lätt val för dem, säger Ing-Marie Tirzitis.
I Kilsmo såg föräldrarna ett läckande tak och elsladdar som kopplats ihop i tomma tonfiskburkar.
Adam och Amanda såg kakelugnarna, salarna, de höga fönstren och breda golvplankorna.
– Jag var såld bara av att gå in genom dörren, sa Amanda till Nerikes Allehanda, som gjorde reportage från renoveringsarbetet i Kilsmo, sommaren 2021.
Skolverksamheten i huset hade upphört redan i mitten av 1900-talet. Sedan dess hade byggnaden fungerat som ungdomsgård, möteslokal för den lokala missionsföreningen, och på senare år ett hem för två konstnärer.
Skolhuset var bra på att själv tala om när saker behövde göras, berättade Amanda i artikeln.
– En sommar föll ett fönster därifrån rakt ner i marken, fastän det var sol och helt vindstilla.
– Så sedan dess har jag lärt mig att renovera fönster.
De två sönerna kom till världen mitt i reparationsprojekten, Nickodemus och Konstantin.
Sedan, 2022, en dotter, Rosie.
Visst var det svårt och slitigt för dem ibland, säger Ing-Marie Tirzitis, när brunnen sinade och elpriserna steg. Men de lärde sig att hantera det.
– Vi har fått inse att det gör ingenting om man bara slappar ett tag. Det är vi som ska bo här och huset har liksom stått i snart 150 år, det kommer stå lite till, sa Amanda till Nerikes Allehanda.
Två poliser ringer på Olle och Maria Petterssons dörr i Ransta klockan 03.50. Vid den tiden finns varken präst eller en professionell krishanterare att nå, vare sig i närliggande Sala eller Västerås. De får beskedet om sin sons och sina barnbarns död i köket.
Först infinner sig ett lugn.
Poliserna meddelar att branden startat i pannrummet, men Maria vet att den gamla skolan i Kilsmo inte har något pannrum.
– Det måste vara ett missförstånd, tänkte jag, säger Maria Pettersson.
– Tills det sjönk det in. Namnen var ju rätt.
9-årige Nickodemus var en vetgirig pojke som älskade att läsa om rymden och drömde om att bli programledare för ett vetenskapsprogram. Lillebror, 7-årige Konstantin, hade ofta fullt upp med en liten akustisk gitarr som han spelade för lillasyster Rosie.
När bröderna kom hem från skolan, brukade de ringa upp sin morfar i Stockholm som läste böcker över telefon. Om det fanns några illustrationer tog Bo en bild på dem med telefonen och skickade. De hade just avslutat JK Rowlings ”Julegrisen” när pojkarnas liv tog slut.
Tiden efter branden visar samhället upp sina allra ljusaste sidor: Släkt och vänner samlar in kläder, pengar och leksaker till Rosie. Amanda har kontakt med en pastor, som hon pratar med så gott som varje dag. Till de överlevande utses en särskild kontaktperson från polisen, Gunilla Sköld, som håller dem uppdaterade om den tekniska undersökningen som pågår på brandplatsen.
Samtidigt: Barns kroppar är små. De tar längre tid än vuxnas att identifiera efter en brand.
– Väntan var naturligtvis fruktansvärd för de anhöriga, och alla arbetade så snabbt de kunde, säger polisen Gunilla Sköld.
Men det tog tid.
Daniel Krona, rättsläkare på Rättsmedicinalverket i Lund, var inte inblandad i ärendet, men säger att myndigheten är väl medveten om att frågor om identifiering är viktiga och berör mycket.
– De allra flesta fall hanterar vi under en dag, när vi har fått allt material och alla handlingar i ärendet, säger han.
Rättsmedicinalverket prioriterar identifieringsarbetet och har sällan långa köer, enligt Daniel Krona. Det hade de inte under våren ifjol heller. Däremot finns inte alltid det material som behövs för att snabbt identifiera ett barn: röntgenbilder från tandläkaren, operationsärr eller proteser.
– När man inte levt så länge så finns inte så många tecken på livet heller. Det kan vara en försvårande omständighet, säger Daniel Krona.
Varken Adam, eller pojkarna, kan alltså dödförklaras i formell mening. Det innebär att telefonabonnemang är svåra att avsluta. Att obetalda räkningar hamnar hos Kronofogden. Att kommunen, där Amanda och Rosie folkbokför sig, vill veta vilken skola föräldrarna önskar att deras söner ska skrivas in på.
Amanda planerar för begravningen, som hela tiden måste skjutas på framtiden, eftersom det tekniska arbetet som krävs för att kunna få ett definitivt besked om Adams och pojkarnas död drar ut på tiden.
Under maj månad har Amanda, enligt föräldrarna, tre kontakter med vårdcentralen. De leder till förlängd sjukskrivning, men inget mer.
Kanske, säger Bo Tirzitis, fick allt det här betydelse för vad som hände sedan.
Amanda och Rosie flyttar in på svärföräldrarna Olle och Maria Petterssons övervåning, på gården utanför Ransta. Amanda vill vara så nära Adam hon kan. Doften i Olles tröjor påminner om honom.
– Vi försökte leva och vi försökte tänka lite framåt. Vi hade ju Rosie också, säger Maria Pettersson.
– Ibland åkte vi ut på loppisar och Amanda köpte småsaker, koppar och ljuslyktor, som hon kunde ha till sitt nya hem, berättar Olle.
För Amanda vill tillbaka.
I Brevens bruk, inte långt från deras nedbrunna hem i Kilsmo, finns en ledig lägenhet.
I slutet av maj kör de dit ett lass nyinköpta omonterade möbler. Amanda tapetserar och hänger tavlor. Till hösten ska hon fortsätta sitt jobb som lärare i kulturmåleri.
Livet ska börja om.
– Vi såg inget annat än att hon verkligen ville bygga upp ett liv där. Hon hade redan ett nätverk av vänner och bekanta, och pastorn som hon kände förtroende för och kunde prata med, säger Ing-Marie Tirzitis.
Det kändes tryggt.
– Vi var övertygade om att hon skulle ta sig igenom det här. Hon var så stark.
En månad senare kör Ing-Marie och Bo Tirzitis söderut från Stockholm för att fira midsommar i Brevens bruk. Dörren till Amandas lägenhet är låst, men föräldrarna har en egen nyckel.
– Vi trodde att de var och handlade, säger Ing-Marie Tirzitis.
På köksbordet står en midsommarstång i keramik och en bukett ängsblommor, plockade från platsen där huset brann ned.
Och ett brev.
– Det var flera sidor långt. Det stod att hon ville att de skulle vara tillsammans igen, hela familjen, säger Bo.
De krokiga landsvägarna mellan Brevens bruk och Kilsmo har aldrig känts längre. Bo kör så fort han vågar.
Snart ser de bilen som står parkerad i trädgården, där skolhuset en gång stod. Amanda har tagit sitt liv, och Rosies liv.
De förstår att de kommit alltför sent. Och att det var planerat.
– Vi hade verkligen ingen aning, vi såg inga signaler. Det gjorde ingen annan vi har pratat med efteråt heller, säger Bo Tirzitis.
Polisen inleder en förundersökning om mord. Men eftersom Amanda är död, läggs utredningen ned. Sorgen och ilskan efteråt är svårast att hantera, säger Bo Tirzitis.
– Amanda kunde ju välja, det kunde inte Rosie.
– Det fanns ju flera i familjen som hade kunnat ta hand om henne, om vi bara hade kunnat rädda henne.
Varken Adam eller Amandas föräldrar kommer ifrån frågorna: Fanns det något de kunde ha gjort för att skydda Amanda och Rosie? Fanns det något samhället kunde ha gjort?
– Att begravningen hela tiden fick skjutas fram är en sådan sak som påverkade Amanda mycket. Att hon aldrig fick ett avslut, att det bara pågick och pågick, säger Ing-Marie Tirzitis.
Identifieringsprocessen tog så lång tid att Adam blev änkling på pappret – trots att han var död sedan flera månader tillbaka.
Samtidigt, resonerar Maria Pettersson, var Amanda en bestämd person.
– Kanske hade det hänt ändå, det vet vi inte. Men vi önskar att vi, eller någon annan, hade haft möjlighet att hindra henne.
– Branden tog inte bara Adam och pojkarna, som jag ser det tog den allihop.
