Först hörs en explosion, sedan en till. Gräset är frostbitet och gnistrar i vintersolen. En grupp jägarsoldater från 31:a bataljonen i Karlsborg övar med några av försvarets nya drönare.
En amerikansk variant, som både spanar och kan ta cirka fyra kilo last, har släppt en granat mot ett mål.
Soldaterna talar engelska sinsemellan så snart övningen diskuteras, men går snabbt över till svenska för småpratet. Nu är de nöjda, det här momentet går bra. Men tidigare har batterierna, som driver de flygande farkosterna, krånglat en hel del. Nu väntar nästa moment.
– Ready to launch. Launching! säger en av soldaterna och en dansk FPV-drönare, även kallad kamikazedrönare, lyfter.
De är avsedda att explodera med sin last och kan förstöra ett fordon, såra eller döda soldater. Kamikazedrönarna sänds iväg efter att en spaningsdrönare pekat ut målet och styrs sedan på samma sätt som i ett datorspel av en soldat med en fjärrkontroll och särskilda glasögon.
Soldaterna övar på att förbereda sig för att kunna gå in med marktrupper i ett fientligt område. De låter drönarna utföra alla attacker som är möjliga att göra på avstånd.
När DN besökte Sveriges drönaransvariga regemente K3 i Karlsborg för två år sedan räknades Försvarsmaktens drönare i tiotal.
Sedan dess har mycket hänt. Karlsborg har blivit Sveriges drönarcentrum, eller UAS-centrum, som Försvarsmakten föredrar att kalla det. UAS står för unmanned aerial systems, alltså obemannade flygande system.
Nu räknas försvarets drönare i tusental, och det kommande året tillkommer tusentals nya.
– Vi bedömer att ett tiotal olika system kommer att införas under de närmaste tre åren, säger Johan Pakarinen på Försvarets materielverk, FMV.
Major Michael Gunnerek är chef för Försvarsmaktens UAS-centrum. Han och hans personal samarbetar nära med ukrainare och följer utvecklingen i de ukrainska och ryska militärmakterna.
– Min personal och jag scannar av marknaden. Var finns den bästa förmågan här och nu som kan lösa våra militära problem? Vi köper och provar system tillsammans med FMV och förbanden, som ger underlag till större anskaffningar, säger han.
Många av drönarna som Sverige har köpt in går att beväpna.
– Det finns det en jättepalett, från de mindre som du kan hänga på en enkel laddning och köra in i någonting, till betydligt större maskiner, säger Michael Gunnerek.
Han räknar med att attackdrönare ska finnas ute på förbanden tidigt nästa år.
Förutom att använda drönare som spaningsverktyg och anfallsvapen utvecklar det svenska försvaret drönare som ska vara en del i försvaret mot andra drönare.
– Man kan producera drönare för spaning och anfall ganska billigt och nå väldigt stor effekt. Men det är svårt att slå ut drönarna kostnadseffektivt, säger Michael Gunnerek.
Försvarsmakten och FMV har därför också skaffat interceptordrönare (även kallade jaktdrönare) som ska bidra till att lösa det problemet. De planeras också vara på plats ute på förbanden under nästa år.
Finns det en risk att drönarnas betydelse överdrivs?
– Drönarna har förändrat krigsmakterna, slagfältet formas på ett nytt sätt. Du är lätt att upptäcka på det moderna slagfältet. Och tiden från det att du är upptäckt till dess att du utsätts för eldgivning är vanligtvis väldigt kort. Det gör det farligt och svårt att samla sina förband, säger Michael Gunnerek.
– Det är ett nytt sätt att tänka. Om vi går ut och gör som vi har gjort traditionellt med våra pansarförband på ett fält i Skåne eller i Skövde kommer vi att bli ihjälslagna. Så enkelt är det.
Michael Gunnerek berättar att det ibland kommit höga chefer till K3, sett drönarna och sagt att detta är framtiden.
– Jag brukar säga att nej, det är inte framtiden. Det är nu och ett antal år bakåt.
Han säger att upp till 80 procent av förlusterna i många moderna krig orsakats av denna typ av system. Det första attackdrönarförbandet skapades för över tio år sedan, i samband med Rysslands annektering av Krim.
– Men med Försvarsmaktens moderna historik med nedläggningar och besparingar har det inte funnits något intresse av att bygga in dem i våra förband.
– Före Rysslands invasion av Ukraina tänkte jag att det kommer att bli väldigt svårt att komma åt och anskaffa system och teknik, för alla kommer stå i kö. Men det är inte problemet i dag. Utmaningarna är snarare kopplade till personalförsörjning, utbildning av officerare och att införa ett nytt sätt att se på striden. Prylar kan vi få, men prylarna ger inte förmåga, säger Michael Gunnerek.
Han säger att Sverige skulle behöva industrikontrakt för att säkerställa just tillgången på tekniken, och kunna skala upp produktionen vid konflikt.
Johan Pakarinen är projektledare på Försvarets materielverk och berättar att myndigheten nu undersöker sådana möjligheter. Inga kontrakt är tecknade, men det kan komma att göras med svenska eller möjligen nordiska företag.
– Vi behöver kunna gå ifrån en fredsförmåga till en krigsförmåga på väldigt kort tid, säger han.
Inne i drönarcentrumets hangar i Karlsborg står trälådor med nedpackade drönare. De ska pensioneras och ersättas med nya. På ett långt bord är olika drönare uppställda, från pyttesmå för provflygning till stora som liknar små flygplan.
Där finns en drönare anpassad för att kunna landa i sjöar och hav, som kan bära sprängladdningar. Centret har också drönare som kan styras med tunna fiberoptiska kablar som ser ut som fiskelina. Trådarna gör att vapensystemen inte kan störas ut av fiendernas elektroniska krigföring.
Drönarna kostar mellan 10 000 och 30 000 styck, vilket med militära mått mätt är billig krigsmateriel.
På bordet finns också 3D-printade granater, ännu ett exempel på hur det svenska försvarets långa och noggranna rutiner för att skaffa vapen, efter inspiration från Ukrainas försvarskrig, nu håller på att revolutioneras.
Läs mer: Sverige har fortfarande inte några attackdrönare




