Lyrik
Maria Bodin
”Kristinafragment”
20-tal, 59 sidor
Förra årets starkaste diktsamling utgick från berättelsen om en religiös eremit. Judith Kiros skrev, i ”Det röda är det gränslösa”, om nunnan Julian of Norwich som levde inmurad vid kyrkan i Norwich. ”Revelations of divine love” räknas som den första boken på engelska skriven av en kvinna. Det kan tyckas vara en paradox att det är ur anakoretens isolerade position som den mest radikala skriften är möjlig. På samma gång är det begripligt, inte minst i dag. Vem har inte lust att mura in sig, för att över huvud taget kunna tänka?
Att unga poeter söker sig till tron är inte någon vild spaning. Men liksom Kiros skriver om ensamhet, Försäkringskassan och förortsliv, fungerar den religiösa och historiska grunden ofta som ett slags markplan. En nunnecell att skicka ut nya dikter ifrån.
Ali Alonzo, som debuterade i januari med den explosiva samlingen ”Jag tänker bli äcklig”, inleder talande nog med första dagen i fastan, askonsdagen. I ”Bokstavstro” skriver poesidebutanten Johanna Larsson om språk och översättning, utifrån den kristne missionären John Chau.
Maria Bodins lyrikdebut ”Kristinafragment” använder framför allt uppståndelsemyten och bilder av Jesus, Lasaros, Symeon och öppningen av drottning Kristinas grav. När graven öppnades 1965 undersöktes drottningens kvarlevor för att se huruvida hon var ”hermafrodit” eller inte. Svaret blev ”inte”, det gick inte att bevisa.
I botten av Maria Bodins fint utmejslade, rytmiskt säkra och visuellt intrikata dikter, finns en rå förtvivlan. En avgrundsparadox som bara myten eller religionen kan härbärgera. Det handlar om att leva utanför kategorierna, men leva sitt enda liv ändå. Som död/levande. Kvinna/man. Talande/stum. Kluven/hel. Cerebral/kroppslig. Älskad/ensam. Historiskt medveten/ung och ny. Lilla dikt vad du vill bära mycket, tänker jag när jag läser.
Bladen i boken är lilafärgade och mellan dikterna finns fotografier på fragment från drottning Kristinas grav. Exempelvis hårlockar och broderier
”Om gravöppningar och kropps-” står det inledningsvis i diktsamlingen. Det är snyggt, men också en pekande programförklaring. Sedan kommer ett citat av den persiske poeten Omar Khayyam, där likets vinångor stiger ur graven för att berusa eller förgifta besökaren. Bladen i boken är lilafärgade och mellan dikterna finns fotografier på fragment från drottning Kristinas grav. Exempelvis hårlockar och broderier. Den violetta färgen kan associeras till kyrkoårets fem färger, där lila står för bot och ånger.
Jag är imponerad av Bodins arbete och omsorg, men ibland önskar jag att hon släppte lös dikten och kapade säkerhetslinorna. Eftersom hon jobbar med ekfraser blir illustrationerna ibland tautologiska, det vill säga: diktens eget bildspråk riskerar att försvagas eller underställas förlagan. Det är synd, eftersom Bodins diktrader är tillräckligt komplexa i sig själva. Till omfånget är boken ganska tunn, det hade gärna fått rymmas mer poesi mellan pärmarna.
”Jag säger dig att också språket är en storm/ som bara skonar det heterosexuella/ och stormen är av Gud.” Står det i en av samlingens mest drabbande dikter, som också avslutar boken. Den trycktes i en tidigare version i somras, när tidskriften ”L’amour – La mort” gjorde ett samtidstypiskt temanummer ”On God”. Dikten brottas med kärlekens och trons villkor och åberopar historien om Symeon. Som inte fick dö förrän han sett Messias. ”Varför berättar jag det här för dig?” Frågar dikten, och svarar: ”Jag älskar dig. Du är mitt symeonska ljus och död/ mitt språk och Kaspar Hauser-kön.”
På Livrustkammaren i Stockholm finns en monter med fragment från drottning Kristinas grav. Flera av dikterna beskriver hur det är att vara där och betrakta dem: ”Själv står jag speglad i montern/ med gravens delar över ansiktet.”
Kan de döda spegla de levande? Kan den som lever finna mening hos de döda? Och vad ska vi göra med våra omöjliga kroppar, som språket är så dåligt på att omfatta?
Med ”Kristinafragment” visar Maria Bodin att hon är en poet som har framtiden för sig. Begåvningen och skärpan finns här. Det är bara att mura in sig längre, skriva mer och låta osäkerheten förbli öppen.
Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
