Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Pop

Betyg: 4. Betygsskala: 0 till 5.

Dry Cleaning

”Secret love”

(4AD/Playground)

En av fördelarna med att populärmusikens fokus just nu ligger någon annanstans är att brittiska indiepopband kan utvecklas i sin egen takt. För första gången på länge kan de frodas på en vildvuxen äng vid sidan av de stora massproducerande fälten.

I en annan tid hade Dry Cleaning, som nu ger ut sitt tredje album, vid det här laget redan ha malts genom hajpmaskineriet och spottats ut som en slaggprodukt ingen längre vill veta av. I stället tar Londonkvartetten på ”Secret love” små, små steg i en ny riktning. Den allra största förändringen är kanske att gruppen, efter att ha spelat in de två föregående albumen med John Parish, inlett ett samarbete med Cate Le Bon. Den walesiska artisten och producenten har renodlat gruppens taggighet och ytterligare lyft fram Tom Dowses vassa gitarrslingor och det minimalistiska postpunkgroove som tidigare varit mer underliggande.

Efter att ha turnerat med och inspirerats av utmärkta Nourished By Time har Dry Cleanings frontfigur Florence Shaw också börjat göra avsteg från sin patenterade släpiga pratsång. Då och då glider hon in i renodlad lätt r’n’b-inspirerad sång. Initialt känns det ovant, men i längden skapar det också en välbehövlig dynamik.

De försiktiga förändringarna skapar en viss fräschör och en nyfikenhet inför nästa steg, samtidigt som gruppens viktiga fundament orubbligt och tveklöst ligger kvar. Shaws lakoniskt levererade vardagscynismer är oavbrutet underhållande. Oavsett om hon använder entreprenörsklyschor för att åskådliggöra senkapitalismens tomhet i ”Cruise ship designer”, gräver ned sig i modern urban tristess eller skildrar relationstvivel är hon knivskarp.

Bästa spår: ”Let me grow and you’ll see the fruit”

Läs fler skivrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström.

Share.
Exit mobile version