Föreställ dig att Sveriges regering en dag fick ett brev med en check på 700 miljarder kronor från Riksbanken. ”Varsågoda. Använd pengarna som ni vill. Från och med nu kommer en växande hög med pengar varje år.”
Hur hade det påverkat svensk politik och samhälle?
Det kan låta som ett krystat tankeexperiment, men upplägget motsvarar vad som har skett i Norge de senaste 20 åren.
Martin Bech Holte är ekonom, disputerad vid Stockholms universitet och tidigare chef för konsultbyrån McKinsey’s norska verksamhet.
Under vintern har hans nya bok ”Landet som ble for rikt” blivit något så ovanligt som en kioskvältare om ekonomisk politik. Ämnet har skapat sensation och kontrovers.
Hans varning: Oljerikedomen har gjort det norska samhället passivt och arrogant. De senaste tio-femton åren har landets ekonomi också börjat stagnera. Utvecklingen har gått sämre än grannländerna.
– Produktiviteten försämras, färre investeringar söker sig till Norge och den norska kronan fortsätter att sjunka. Men det får bara oljefonden att stiga i värde, så att politikerna får mer pengar. Det är en ond spiral vi är inne i, säger han i en intervju med DN från sitt sommarhus i Skåne.
En av planetens få demokratiska oljestater rankas fortfarande bland de absolut rikaste, mest välmående och jämlika länderna i världen.
Men oljan har länge varit ett dilemma. År 1996, knappt tre decennier efter de första oljefynden på den norska kontinentalsockeln, bildades oljefonden. Målet var att styra upp förvaltningen av statens växande intäkter. Pengarna skulle placeras utomlands. Strategin var långsiktig, strategisk.
Sedan dess har varje norrman blivit miljonär.
År 2005 hade varje person bosatt i Norge 300 000 kronor i oljefonden. Vid förra årets värdering hade summan vuxit till svindlande 3,6 miljoner per invånare.
Det som inom norsk ekonomisk politik kallas handlingsregeln säger att högst 3 procent av kapitalet får användas varje år. Men summorna har ökat snabbt, och årets uttag väntas bli 460 miljarder norska kronor.
I Sverige skulle det motsvara knappt halva statsbudgeten.
Det är det som Martin Bech Holte hävdar har skapat skevheter. Och hans tes tycks ha slagit an en nerv bland många norrmän.
– Många märker symtomen på det här. Särskilt unga känner att något är fel. Det handlar om kontrasten mellan offentlig rikedom och privat stagnation. Välståndsutvecklingen har stannat av och reallönerna har inte stigit som i andra länder. Samtidigt finns det alltid pengar till dyra och extravaganta infrastrukturprojekt.
Norge har tappat sina ambitioner, säger Martin Bech Holte. Långsiktig strategi kring oljepolitiken har ersatts av kortsiktig opportunism.
– När beslutet fattades i Stortinget att införa handlingsregeln sa man att pengarna från oljefonden skulle användas till att bygga ett världsledande kunskapssamhälle, investera i infrastruktur och bygga bra incitament för arbete och investeringar. Nu spenderas mest på annat.
– Tänk vad alla dessa pengar gör, alla grupper som bokar möten och begär pengar. Det är det som har förändrat norsk politik.
Martin Bech Holte doktorerade i Stockholm under handledning av professor Torsten Persson, som var sekreterare i den så kallade Lindbeckkommissionen under den svenska 1990-talskrisen.
Det finns paralleller i ländernas historier, hävdar Martin Bech Holte.
– Sverige var rikast i världen 1973. 20 år senare, 1993, var det akut kris. Hur kunde det ske? Det är så många paralleller till Norge, med en expansion av offentlig sektor, ökande skatter, mindre konkurrens och försämrade drivkrafter i hela samhället.
Men Norge verkar inte stå inför någon direkt kris. Hur förklarar du för en svensk vad som egentligen är problemet?
– Titta på växelkursen mellan norska och svenska kronan. Det säger ju allt om optimismen. För tio-femton år sedan var optimismen stor i Norge. Svenskar kom hit för att jobba. Det gör man inte längre. Även polackerna åker hem för att möjligheterna är större där.
Det leder oss också in till det land som han även ser som modell – Sverige.
– Jag ser Sverige som en förebild för hela Europa. Sverige har världens högsta arbetskraftsdeltagande. Det är för att man har gjort ett antal saker för att höja den. Sverige har visserligen högre arbetslöshet, men det är en ärlig och transparent form av arbetslöshet. I Norge döljs den i olika system.
– Sverige är också ett av de bästa länderna i Europa för att spara och bygga bolag. Ni har fått ett av de bästa ekosystemen i Europa som gör att man kan kombinera entreprenörer, teknisk kunskap och kapital, säger Martin Bech Holte.
Hans kritiker har vänt sig bland annat mot vad de kallar en svartmålning av norsk ekonomi. Många länder i Europa har haft en långsam utveckling de senaste 15 åren.
– Det är sant, men produktivitetstillväxten i Norge har fallit mer, säger han.
Inte minst är det Martin Bech Holtes politiska mediciner som möter mothugg. Hans förslag handlar bland annat om att sänka skatter och strama åt socialförsäkringssystemen, enligt ett mönster som inte är helt olikt den svenska inriktningen.
– Ta bara en sådan sak som att man i Norge får full lön från första dagen när man är sjuk.
Det budskapet har sålt ut i flera upplagor. Men Martin Bech Holte befarar att norsk ekonomi kommer att fortsätta att släpa efter.
– För Sverige tog det 20 år från topp till botten. Problemet i Norge är att staten är så rik att vi kan stagnera i 20 år till.
