”Är det min födelsedag!?” skrattar min bästis i luren och jag rodnar av skam. Nej, det är högsommar och hon fyllde år för flera månader sedan. Det är det att jag ringer så sällan. Relationen som en gång var en förutsättning för bådas plats i världen har mer och mer stelnat till ett fotografi man ramat in och hängt upp på väggen. Från det sneglar vi ner på livet med männen, med barnen, med fantasin om oss kvinnor som möjliggörare av andras välmående, uppsugna i det oavlönade omsorgsarbetet som har ett ekonomiskt värde för alla utom de som utför det, vilket Emma Holten förklarar så bra i sin bok ”Underskott. Omsorgens ekonomiska värde” (2025).
Vi har båda haft ett tufft halvår sedan vi sist hördes. Vi vet redan var vi befinner oss personligen och har att välja mellan total overshare eller att dela en talande tystnad. Det finns knappt någon mening med att prata. Vi orkar inte riktigt få den stelnade bilden att börja leva igen och därför blir det så här. En uppgiven relation.
Om den så viktiga tjejpakten upplöstes var det fritt fram för en förövare
Det finns ett ord för detta, och jag stöter på det i min jakt på litteratur om vänskap: Det är vanära. Det är Nobelpristagaren J M Coetzee som yttrar det, på sitt typiskt högtravande vis i ett skrivande som alltid borrar i sprickorna mellan ett samhälles moraliska ansvar och förfall. I boken ”Här och nu. Brev 2008–2011” (2014) brevväxlar han med vännen och författarkollegan Paul Auster om bland annat vänskapens väsen och där skriver han, efter långa utläggningar om den manliga gemenskapens förhållande till sport: ”Det är svårt att betrakta någon som sin vän så fort han/hon i ens ögon har dragit vanära över sig.”
Jag läser meningen igen och undrar om det är därför jag känner mig så ensam. Om det är därför jag drar mig för att ringa till min bästis och få i gång oss båda igen. Gör vanäran, eller skammen, över våra livssituationer som kvinnor – ekonomiskt, yrkesmässigt, familjemässigt – att vi tappar varandra? Tomhetskänslan tar inte slut. Men det är logiskt.
Jag kommer ihåg första gången vi förlorade varandra, det var som i en scen tagen ur Naja Marie Aidts roman ”Övningar i mörker” (2025), där huvudpersonen utsätts för en våldtäkt i nittonårsåldern när hennes bästis plötsligt inte längre är vid hennes sida. Om den så viktiga tjejpakten upplöstes var det fritt fram för en förövare.
Så var det för oss också, vi förlorade varandra ur sikte, en äldre man vi brukade dricka med klämde sig ner mellan oss i sängen där vi bett om att få sova ensamma. Därefter försvann den ena av oss. Den andra utsattes för övergreppet. Skulden hamrade i oss båda efteråt: Hur hade jag kunnat lämna henne? Hur hade hon kunnat lämna mig? Vi försökte tala om för mannen dagen efter att han var en ”peddopappa”, vi var ännu inte arton då, men i vår orientering mot könsmaktsordningen hade vi fått olika roller och använde utifrån dem skilda strategier, som klöv oss itu. Den ena av oss ville hålla honom om ryggen, säga, nej, det var ju inte så farligt, den andra ville anmäla, anklaga och sätta dit honom.
Kanske skämdes vi båda över saker som hade hänt oss och hur det hade format oss
Det här var bara en försmak av allt som skulle hända sedan med våra kroppar och vår omsorg om oss själva och varandra, en tidig reva; men jag förstår nu – också i ljuset av de händelser som kom sedan – att det planterade ett första sår i oss av vanära och skam. Och det är svårt att betrakta någon som sin vän så fort denna i ens ögon har dragit vanära över sig. Hennes lojalitet, och min; vad var den värd, när vi ändå inte kunde skydda varandra? Vänskap är kärlek, kärlek är vänskap: på det sättet som jag älskade min bästis har jag nog aldrig älskat någon man. Men efter ett tag ville jag slå mig fri från henne. Hon visste för mycket om mig. Kanske skämdes vi båda över saker som hade hänt oss och hur det hade format oss, vilket blev så tydligt i hennes blick.
För utvecklar man Coetzees tes något kan man ju tillägga att den som har ”dragit vanära” över sig, gärna på eget bevåg drar sig undan sammanhangen. Likt Lucy, dottern i Coetzees roman ”Onåd” (1999), som blir våldtagen av rånare på sin gård och sedan isolerar sig där, som ett svar på övergreppet.
Kanske har jag tidigare inte tänkt så mycket på ensamhetens funktion i detta. Men nu slås jag av ett ord jag lärde mig när jag pluggade språk: Domänförlust. Om enbart engelska används inom ett visst område i en svensk kontext, kommer svenskan till slut att förlora vissa viktiga språkliga domäner. Samma sak gäller väl för kvinnorna som skäms, inser jag nu: på löpande band ger vi bort domäner. Den moderna häxrörelsen, trad wives och soft girls-trenden; allt är bara variationer på att dra sig undan, att sluta ge världen och samhället sin nyfikenhet, sin kreativitet, sitt uttryck, och kanalisera det på någon hemlig plats i skogen eller i köket i stället.
Möjligen är det denna existentiella ensamhet Olga Ravn ytterst menar när hon i sin numera klassiska moderskapsroman ”Mitt arbete” (2021) skriver: ”Att göra saker i smyg/är en av kvinnans stora talanger/en uppgift hon ända sedan födseln/tvingats lära sig.” Bortanför skammen, bortom brödraskapets radar, djupt inuti ihjältigandets hjärndimma. Älska i hemlighet, synas i hemlighet, vara en hemlighet. Till slut som klippt och skuren för att bli den perfekta bäraren av männens hemligheter.
Vad händer med den som skäms? I psykoterapeuten Lina Skantzes bok ”Skam. Upplevelse, funktion och behandling” (2025) bekräftas min bild av den skamsnas självutplåning, inte bara som en inre företeelse, utan som en yttre, konkret; i form av undanglidande. Skam som biter sig fast och blir kronisk, skriver hon, ”kan ge ångest med en känsla av utanförskap och ovärdighet som följd”. Den kan ”plåga oss, isolera oss från andra fysiskt eller mentalt och försämra förmågan att tänka klart”. Det här får konsekvenser för en människas varande i världen, och i förlängningen för hela samhället, eftersom kronisk skam fräter bort människors aktiva bidrag till det och sabbar för deras relationer.
En typisk bild: Sommaren jag slutade i kören. En äldre kille hade fått nys på hur snygga några av oss var där vi gick på körstämman i Skinnskatteberg med höga bröst och hårda steg, och en kväll tänkte han göra allt för att ta sig in där vi bodde. Med sig hade han ett baseballträ. Kanske lekte han bara? Vi var femton år och samlades i ring på golvet tillsammans med hjälpföräldrarna för att hantera situationen. Några var vettskrämda. Andra skämdes ihjäl. De hade ju lockat dit honom, förstört för hela resten av kören genom att bjuda in vanäran till vår ring. Men de var samtidigt kluvet stolta över att bli åtrådda och tyckte att de som surade svek dem i detta. Ytterligare några var bara förbannade över uppståndelsen. Förtrollningen var hur som helst bruten. Jag slutade i kören.
Vad gör man för att slippa känna vanära och skam? Man ljuger
Sommaren 2025 är den sommar jag lyssnar på bell hooks ”All about love” (1999) och där skriver hon en så enkel rad som sjunger i mig hela juni, juli, augusti: ”Love and abuse cannot coexist.” En så alldeles glasklar rad, säkert stämmer den inte helt, kärleken lever ju på trots mot allt och under de mest märkliga förhållanden hittar den med sitt sökarsikte sina utvalda, men det tänkvärda i den är att våld och övergrepp ställs mot kärleken, så tydligt blir de varandras motsatser.
Vad gör man för att slippa känna vanära och skam? Man ljuger. Bell hooks skriver vidare om lögner, att de förgiftar våra intima relationer inifrån. Män och kvinnor ljuger olika och har olika sätt att lätta på trycket, kvinnors strategi tycks vara skvaller. Upptagna som de är av att hålla upp en ordnad familjefasad utåt, även om det krackelerar därunder, blir skvallret den perfekta motvikten till perfektionen. Man medger i ett glasklart ögonblick hur korrupt systemet är, visar hur bra genomlysning man har på sina vänner runtomkring, sedan kan charaden fortsätta. Men efter en sådan kväll känner man sig alltid lite smutsig. Ingen tar en skvallrare på allvar. Och, framför allt: Ingen tar en person på allvar som inte lever som hon lär, som accepterar det oacceptabla, som är vårdslös med sig själv men ändå rätar upp sig någorlunda i skvallerform.
Skvaller, menar hooks, är ett uttryck för passivitet, som i sin tur är en överlevnadsstrategi under förtryck. Att öppet stå för sig själv innebär rakryggad självhävdelse, vilket blir riskfyllt i en ”sexistisk socialisering som lär kvinnor att självhävdelse är ett hot mot kvinnligheten”.
Ett annat sätt att ljuga på är att vara tyst. Att svälja sin skam. Detta verkar i förlängningen vara hela samhällets bärande strategi när det gäller sexualbrott, för även om en människa berättar – vilket blir tydligt i SVT:s ”Uppdrag gransknings” reportage ”Duschvakten” – är tjejers röster inte värda vatten, i jämförelse med männens som till varje pris måste skyddas från att ställas till svars för sina brottsliga handlingar. Deras brott sanktioneras därmed, godkänns som genom en oskriven sammansvärjning som ytterst verkar handla om alla inblandades skam. Som om ansvaret man tar om man sätter ord på eller bekräftar någons vittnesmål i sig gör en till medskapare av den brottsliga handlingen. Och de som berättat, i det här fallet flickor som vittnat om en pedofil till gympalärare, är med om ett andra övergrepp: ihjältigandets.
”Jag tänkte mycket på en tid i livet när alla männen svek samtidigt, som att det skett en överenskommelse man själv inte var delaktig i på något vis”, skrev författaren Elin Persson till mig när hon hade läst min senaste roman ”Eurydikes natt”, som handlar om unga mäns formering av makt i en viss ålder som sker på bekostnad på kvinnorna och deras kroppar. I högstadiet är man fortfarande systrar och bröder; sedan träder den stora armén in. Brödraskapet. Det var nästan som om det hade kommit en order uppifrån att övningarna i makt och kontroll skulle utföras på tjejerna runt omkring. Det lämnade oss ensamma, som lejonhonor, i motsättning även till varandra. Utlämnade till en egendomlig periferi.
Om det manliga våldet helt enkelt stärkte männens gemenskap, slet det oss itu
Zadie Smith är inne på splittringen när hon i en intervju angående hennes roman om kvinnlig vänskap och klass, ”N W” (2012), säger: ”Många kvinnor känner när de är unga att de har flera väldigt nära vänner, men finner när åren går att vänskap är komplicerat. Det är lätt att vara vänner när alla är arton år.” Om det manliga våldet – verbalt, fysiskt, psykiskt! – med alla dess kraftmätningar och lojaliteter helt enkelt stärkte männens gemenskap, slet det oss itu.
I Naja Marie Aidts roman ”Övningar i mörker” är festen slut. Den härskande manligheten har gått hem och lagt sig med fängelsedomar, för tidig död, trasigt faderskap. Det största äventyret – barnen – är över, de är vuxna nu. Kvar står en kvinna i femtioårsåldern som reser sig ur hemlighetens aska och börjar i terapi. Det visar sig att hon bär på fler än ett trauma i sin kropps historia, som också är historien om hennes inre kärna, hennes jag. Det är den kärnan det är så svårt att ta sig tillbaka till, det tar en hel roman. Men den finns – det känner hon tydligt på sig:
”Den sammanhängande historien, om varför jag blev som jag blev håller jag på att avveckla. Jag är på väg att lära känna mina egna krafter, och därför tänker jag inte längre vara slav under min så kallade livshistoria. Det ringer jag och berättar för Annie. /…/ Jag är rasande över att bli definierad av en historia, säger jag (och höjer rösten), att det och det, min pappa, min mamma, tid och rum, mina trauman och bla bla bla ska vara det som har blivit jag. Jag är intakt, som jag har varit sedan den dag jag föddes. Jag är jag.”
Och ändå måste hon nysta i sin livshistoria. Hon ställer sin åldrade mamma till svars, flera gånger.
”Visste morfar att pappa slog?” frågar hon.
Mamman svarar inte. Hon ger sig inte, hon försöker igen:
”Varför berättade du inte för morfar att han slog oss? Mamma?”
Hennes mamma är tyst en lång stund. Sedan svarar hon:
”För att jag skämdes.”
Under lång tid var jag så plågad över att jag inte orkade höra av mig till dem, att jag alltid satte familjen främst
Det blir höst. Utan att jag tänker på det tar jag allt oftare kontakt med mina väninnor. Skamlöst, utan att be om ursäkt för att jag varit frånvarande i så många år. Under lång tid var jag så plågad över att jag inte orkade höra av mig till dem, att jag alltid satte familjen främst. Och det är pinsamt att skämmas, det är det.
Jag vet inte vad skiftet består i, men jag antar att en av anledningarna är att jag har hållit på att tänka mig igenom den här texten i snart ett år. När jag läser Anna Victoria Hallbergs essä om hennes litterära och andliga bekantskap med Iris Murdoch, ”Du berör min själ” (2025), får jag den sista pusselbiten. Likt bell hooks kärleksargument lyfter Hallberg Murdochs tes om att anlägga en ”kärleksfull blick” på sin omgivning. Jag tror att det är det jag gör nu, stärkt av hooks, Murdoch och Aidt: låter min kärleksfulla blick nå igenom, står för den, vågar den.
Någonstans i mitten av essäboken citerar Hallberg Elena Ferrante. I en intervju i SvD (20/3 2016) funderar den italienska författaren över hur våra liv formas i förhållande till de möjligheter vi har fått. Livet ställer oss inför olika val, menar hon, och utifrån valen vi gör är det så att vissa delar av oss försvagas, medan andra förstärks. Domänförlusten, igen: så klart har Ferrante ett mer raffinerat sätt att uttrycka det på. ”Är det fria val?” frågar hon sig sedan. ”Ja, men inom de ramar som ödet har tilldelat oss: våra kromosomer, platsen där vi föds, våra socioekonomiska villkor och så vidare.”
Det pirrar i mig när jag läser det sista:
”Den verkliga friheten”, fortsätter hon, ”är beslutet att överträda det utrymme som tilldelats oss. Vår individualitet består framför allt av våra överträdelser.”
Bam. Jag rätar upp mig. Skammens riktning är motsatt, den går inåt, och är till förvillelse lik moderskapets alla inåtvända rörelser ner i kroppens mörker; men för att verklig individualitet och frihet ska uppnås måste en människa röra sig åt motsatt håll, ut, i överträdelserna av de gränser vi har fått uppritade för oss. Och här är det inte bara skam som hotar med sina mentalt kringskärande mekanismer, utan också rädsla: Naja Marie Aidt ger i sin roman faktiskt en perfekt bild av vad rädsla gör med en människa – håller henne tillbaka. Nere på mattan. I förlängningen rentav i okunskap, dumhet.
Återstår då bara att svinga sig upp. För, som Iris Murdoch säger i ”The sovreignty of good” (1970), här i Anna Victoria Hallbergs översättning:
”Kärlek är kunskap hos individen. Kärlek, och därtill konst och moral, innebär att upptäcka verkligheten.”
Så jag plockar upp luren, ringer mina systrar. Skäms inte ens över att skriva det.
Elin Cullheds roman ”Eufori” belönades med Augustpriset 2021. I höstas kom ”Eurydikes natt”, som handlar om en ung kvinna som blir utsatt för ett sexuellt övergrepp.
