Mannen från Finland var biologisk far till långt fler barn än vad någon hade förväntat sig. Nu har de svenska syskonen Elin och Paula blivit vana vid att med jämna mellanrum få besked om nya halvsyskon. Majoriteten av dessa bor i Stockholmsområdet.
– Det dyker hela tiden upp nya personer. Nu senast var det för knappt en månad sen, säger Elin till DN.
Historien tog sin början i Finland på 90-talet. Till följd av en lagändring 1984 var anonym donation av sperma förbjuden i Sverige. Dessutom var köerna långa i Sverige, vilket fick till följd att många svenskar sökte sig till Finland för att genomgå fertilitetsbehandlingar. Detta är också vad Elin och Paulas föräldrar gjorde. Men det dröjde tills Elin var i tioårsåldern innan hon fick reda på att hennes pappa inte var hennes biologiska förälder.
– Min pappa ville ju inte ens berätta för oss egentligen att de hade använt en donator, säger hon.
Relationen med hennes pappa hade alltid varit självklar och stark, berättar Elin. Hon upplevde inte heller att vetskapen om att hon hade en annan biologisk pappa påverkade hennes liv i någon större utsträckning.
Samtidigt noterade hon att hennes pappa – som dog för ett par år sedan – ibland verkade förtränga det faktum att Elin och hennes syster hade tillkommit till följd av donation.
– På den tiden var det mer skam i det, i alla fall för män. Vi pratade aldrig om det innan han gick bort.
Under 2023 gjorde Elin ett dna-test och fick först då reda på att hon och Paula inte var de enda syskonen. Donatorns identitet avslöjades nämligen en tid tidigare i samband med att en familjemedlem till honom i sin tur hade gjort ett dna-test, vilket Finlands public service-bolag Yle tidigare har rapporterat om i samma ärende.
Det visade sig att en utpekad läkare i Finland hade haft en klinik och en spermabank i Helsingfors där ett stort antal familjer hade fått behandling. En enskild donator kunde också kopplas till att ha donerat sperma till just denna klinik.
Den utpekade läkaren förnekar att han medvetet använde samma donator till över 30 barn. Enligt läkaren köpte han ”samma sperma av en slump”, rapporterar Yle som även hänvisar till att läkaren menar att ”ingen skada har skett”.
– En skada är ju att min pappas vilja har blivit kränkt. Jag tror att han hade varit väldigt upprörd i dag om han hade levt och fått reda på det här, säger Elin.
Nu har gruppen vuxit till totalt 37 personer som har tillkommit genom donation från samma biologiska pappa. Samtliga är födda mellan åren 1991 och 2007. Till dessa kan läggas att mannen har flera egna barn, vilket innebär att det totala antalet syskon är åtminstone ett 40-tal.
Elin berättar att hon har olika mycket kontakt med sina nya halvsyskon, men att alla donatorbarnen har kontakt i en gemensam chatt. Varje år får de vetskap om nya personer som har tagit ett dna-test och fått reda på att de tillhör syskonskaran.
– Jag tycker att det har ett värde för oss också för att se om vi kan hitta fler syskon. För jag tror att det finns rätt många fler därute. Det kanske finns dubbelt så många, säger Elin.
Att få veta att man har ett stort antal nya syskon kan förstås väcka starka känslor hos de drabbade, berättar Claudia Lampic, professor i klinisk psykologi vid Umeå universitet.
– Det kan vara väldigt omtumlande och chockartat. Efter en sådan upptäckt kan man brottas med frågor som: Hur ska vi förhålla oss till varandra? Vad är vi för varandra? Man är halvsyskon men ändå främlingar, säger hon.
I Sverige får en donator ge upphov till barn i sex familjer. Men i praktiken finns ingen kontroll över hur många barn en donator ger upphov till eftersom det saknas ett nationellt register – något regeringen nu beslutat om att införa. Även i Finland finns i dag en begränsning men reglerna såg annorlunda ut fram till 2007.
– En och samma donator kunde då donera på flera olika ställen, och på så vis ge upphov till fler barn än vad man egentligen ska ha, säger Claudia Lampic.
Ett uppenbart problem är risken för oavsiktlig incest. Ett annat problem är frågan hur man ska förhålla sig till varandra som nyfunna halvsyskon. Behoven och förväntningarna kan skilja sig åt.
– Några kanske vill träffas regelbundet, medan andra inte alls vill ha kontakt, säger Claudia Lampic.
Det finns också positiva aspekter som lyfts i forskningsstudier, exempelvis att man genetiskt kan känna igen sig i sina halvsyskon. Man har kanske tidigare brottats med frågor kring varför man är på ett visst sätt och kan på så sätt finna svar på vissa av sina frågor.
– De kan träffa människor som är intresserade av sådant som de själva är, och på så sätt spegla sig i människor som de är genetiskt relaterade till, säger hon.
Läs mer:
Krav väcks på att begränsa antal barn per donator
Hon har tappat räkningen på alla syskon: ”Äntligen någon som lyssnar”
