Klockan 21.48 tittade jag på klockan. Jag reagerade och reagerade inte, på samma gång. Smällare? Fyrverkerier? Spring i trappen. Eller – hade jag egentligen hört något? Vad spelar det för roll, var nästa tanke, jag är trött, den hypade engelska serien var så trist att kvällens tandborstning verkade bli kvällens underhållningspeak och i denna trista, trygga stund befann jag mig i ytterligare någon minut. Tills jag hörde en grannes dörr öppnas, och sedan en till och ett försiktigt samtal utspelas i min trapp. Också jag kliver ut i trappen och vi är nu tre som står rufsiga och nyväckta ur streamingdimman. Hörde du? Ja. Vad var det? Jag vet inte.
De återvänder till sina hem, men jag kan inte. Kan det vara så att …? I så fall kan någon vara skadad … Jag tar på mig min jacka (varför?) och hör ljud från ett våningsplan högre upp i huset. Jag söker mig ditåt och får syn på en annan av mina grannar som står i sin dörröppning och håller på att dra igen säkerhetsdörren. Hen är trevlig, vi brukar småprata i hissen, hen luktar gott och ler vänligt. Nu möts våra blickar och grannen stirrar stressat på mig där jag står halvvägs upp i trappen och först efteråt inser jag att hen kanske trodde att jag, i min svarta jacka, var den som … Plötsligt ropar hen ”vi ska ta hand om det här!” och stänger sin dörr. Ta hand om vad? Har någon kastat smällare i trappen? Tjuvringt på dörrklockorna? Då ser jag. Ett, två, tre, fyra … sju märken på hens säkerhetsdörr. Sedan ser jag hylsorna på golvet och känner krutlukten. Sju skott. Sju dödsprojektiler. Sju attacker med syfte att döda i mitt hus, i min fredag, i min sömniga vardagskväll.
Världen ruckades. Nu tillhör också jag och mina grannar dem som lever med skottlossningar utanför dörren, nu har också vår lugna gata med sina råttor och ekande skratt från kvällsfolket som tar dagens sista cigg och förskolans parad av små människor i neongröna västar under pilträdens ljusa lövverk införlivats i en ny gemenskap: de beskjutnas. Allt är likadant som när klockan visade 21.47 men inget är sig likt.
Det som har hänt kan ställas bredvid hundratals katastrofer och avfärdas, för ingen blev ju skadad, ingen dog, där rann inget blod, inga ambulanser blinkade och ven. Ändå har vi förlorat något. Hur många skjutningar är det nu i Sverige i år? Hur många skott? Hur många hylsor?
Hur många har erfarit att något brutits loss med våld från själva vanligheten, de där stunderna då man utför livet utan att tänka över något särskilt, man steker en pannkaka, brygger en kopp kaffe, går ut med hunden, följer barnet till förskolan?
Avlossade skjutvapen luktar damm och död. Det vet jag nu. Jag tycker verkligen om säkerhetsdörrar, tänker jag nu. Vårt gemensamma trapphus har blivit en plats där dödligt våld kan inträffa och vår bakgård – där ungarna leker, cyklarna trängs och en gräddvid magnolia blommar fyra dagar om året – har blivit en möjlig flyktväg för en brottsling. Vad försöker jag säga? Och, hur kan jag säga det utan att låta som ett slitet valmanifest eller mörkblått partiprogram? För detta går vida över debattgränser och politisk maktkamp och berör långt fler än lägenhetsinnehavarna i enbart mitt hyreshus: vardagens trygghet har fått sprickor så stora att den håller på att gå i stycken.
Och, vad får det för konsekvenser? Vad är skillnaden mellan medborgare som är trygga i sin vardag och de som är rädda? Den som är otrygg längtar efter enkla och helst snabba lösningar. Den som känner oro blir lättare att styra, lättare att manipulera. Den som förlorar sin tillit till omvärlden, till medmänniskor, till främlingar, tappar gärna förtroende också för myndigheter, media och öppnar för konspirationsteorier. Och den som öppnar upp för konspirationsteorier ser ofta svart på framtiden, allt håller på att gå åt skogen och världen är förjävlig. Ett hot mot demokratin, helt enkelt, om man ska ta till de riktigt stora orden. Det är vad sju skott en fredagskväll gör med oss. Nej, fel, hundratals skott, tusentals skott, runtom i småstäder och förorter, på landsbygd och i storstadscentrum. Hundratals döda, hundratals skadade, tusentals i sorg och vrede.
Någon har tydligen redan anhållits för skotten i just mitt hyreshus. Brottet är rubricerat som mordförsök, men borde också benämnas ”brott mot den grundläggande tryggheten” och utgöra ett hot mot demokratin. För jag, mina grannar och tusentals andra människor i vårt skottskadade land står kvar i ett dammoln av torrt, stinkande krut.
Läs mer: Man anhållen efter skottlossning mot lägenhet i södra Stockholm
