Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Förra våren hängde jag med en annan svensk författare på en bokfestival, vi kände inte varandra, hade inte läst varandras böcker men satt i pausen och pratade om liv och arbete så där som man gör, tills hen plötsligt lutade sig bakåt i sin stol, tittade på mig med ett allvarligt ansiktsuttryck och sa:
”Du är min första jude.”
Jag kommer att tänka på det när jag läser ”Under samma himmel” (Polaris, övers. Nils Wadström), en kort bok som egentligen bara består av fjorton brev. Men inte vilka brev som helst, brevskrivarna är en tjugoårig kvinna i Gaza och en tjugofyra-årig kvinna i den israeliska staden Sderot och deras brevväxling är den enda offentliga korrespondensen mellan Gaza och Israel sedan terrorattacken 7 oktober 2023.
Också Michelle Amzalak var tveksam trots att hon gått i Israels enda gymnasium där judiska och palestinska elever studerar tillsammans
Kvinnorna sammanfördes av en ung libanesisk journalist. Båda diskuterade saken noggrant med familj och vänner innan de gav sig in i experimentet, att skriva brev till fienden. Tala Albanna i Gaza har aldrig föreställt sig att hon skulle kommunicera med en israel, Michelle Amzalak är hennes första jude. Också Michelle Amzalak var tveksam trots att hon gått i Israels enda gymnasium där judiska och palestinska elever studerar tillsammans.
Det visar sig att de har flera gemensamma nämnare; båda har rötter i staden Jaffa, båda pluggar juridik, är intresserade av internationell rätt, ingen av dem tror på tvåstatslösningen och båda har uppfostrats till att hata varandra. Men sprickor finns i hatet, mänsklighetens sprickor, hoppets sprickor, och samtalet mellan kvinnorna gör sprickorna synliga.
Genom Albannas skildringar av hur åttaåringar står i timmar i kö för en burk ris eller hur gravida kvinnor saknar vård, framstår den extrema och oacceptabla verkligheten i krigets Gaza. Också Michelle Amzalak har trauman, en vän och fredsaktivist kidnappas i terrordådet och hittas sedan mördad av Hamas, och lever under ständiga bombanfall, men hon erkänner villigt att hennes situation inte går att jämföra med Gaza.
Hon visar att hon hör Albannas vittnesmål, hon vill veta mer, hon bryr sig. Och Tala Albanna har styrkan att beklaga mordet på den israeliska fredsaktivisten. Dessa två unga kvinnor gör alltså något oerhört: de erkänner den andras smärta.
Där träffar ”Under samma himmel” vår tids svagaste punkt, avståndstagandet som politisk handling
De diskuterar mänskliga rättigheter, tvåstatslösning och folkmord. Även om brevens innehåll är viktigt ligger projektets mest politiskt radikala betydelse i det faktum att kvinnorna ens talar med varandra.
Där träffar ”Under samma himmel” vår tids svagaste punkt, avståndstagandet som politisk handling. Cancellering, bojkott och att vägra mötas hyllas som aktivism i det godas namn. Men pågår någon diskussion om att detta avståndsskapande stärker hatet och fiendebilden? Det är lätt att hata någon man inte känner och aldrig möter.
Boken tar en knapp timma att läsa och jag gråter för att jag är berörd, imponerad och arg. När tårarna torkat återstår hopp. Varje klassrum borde ha ett exemplar av denna lilla bok och varje person som spottar ut hat på sociala medier på alla sidor om kriget borde läsa. För här är två unga människor som gör något som ytterst få vågar: De möts. Inte för att det alltid känns bra utan för att världen ska bli lite bättre för alla.
Vem ska bli din första palestinier, vem blir din första jude?
Läs fler texter av Elisabeth Åsbrink




