Vad kan vara gemensamt för två så olika politiska figurer som ryska UD:s talesperson Maria Zacharova och den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump? Jo, båda har fördömt OS-invigningen i Pars.
”Skamligt” sade Zacharova i ett officiellt uttalande och Donald Trump tyckte i en intervju på Fox News att ”Det var hemskt. Det de gjorde var en skam.” Polens oppositionsledare Kaczynski menar att detta avslöjar förfallet inom de europeiska eliterna och kritikerkören har vuxit efter hand.
De flesta tycks främst ha retat sig på den tablå som enligt vissa iakttagare är en parodi på Leonardo da Vincis muralmålning ”Nattvarden”. Men rysk tv har gått längre än så och även fördömt tablån med en huvudlös drottning Marie-Antoinette och de dansande dragartisterna. Invigningens arrangörer och främst regissören, Thomas Jolly, har tvingats göra offentlig avbön.
Nu hävdar Jollys försvarare att han har uppnått sitt mål: att reta upp alla moralister. Men Jollys koncept är intelligentare än så.
Det är inte förrän man närmare betraktar ett annat, minst lika storartat evenemang – även det framfört på vatten – som man till fullo inser sprängkraften i Jollys idé.
Söndagen den 28 juli, två dagar efter OS-invigningen, firade Ryssland traditionsenligt Flottans dag med pompa och ståt i S:t Petersburg. Broarna över floden Neva är minst lika anslående som de över Seine och ambitionen att erbjuda åskådarna något storartat finns både i Paris och S:t Petersburg. Men här slutar likheterna.
Den ståtliga men tungfotade ryska uppvisningen var raka motsatsen till den uppsluppna, lätt kaotiska paraden med idrottsmän i guppande båtar på Seine. Nevas vatten fylldes med stridsfartyg och sjöofficerare i stram givakt medan Seine blev en tummelplats för upptåg och överraskningar. President Vladimir Putin tog till orda och sände varnande signaler till omvärlden. Celine Dion sjöng en hymn till kärleken.
Thomas Jolly är ingalunda en nybörjare – hans tidigare uppsättningar inom teater och opera har varit utmanande, originella och ofta prisbelönta. Den här gången har han satsat på att befria olympiaden från all den uppblåsta pompa och ståt som en traditionell invigning brukar innebära. Jolly skapade i stället en karneval, ett folkligt upptåg långt bortom alla fyrkantiga arenors begränsningar. Staden är scenen, Seine är blodomloppet och atleterna spelar med i ett burleskt allkonstverk.
Den sovjetiske litteraturvetaren Michail Bachtin (1895–1975) blev känd för sina studier av medeltidens folkliga karnevaler. Karnevalen inföll ju strax före fastan så det gällde att ta vara på den kortvariga friheten. Under karnevalens ystra upptåg vände människorna upp och ner på världen: kungen blev narr och narren kung, inget var heligt – allra minst kyrkan och dess företrädare. Frosseri, förolämpningar och ohämmade sexuella upptåg var självklara i det upproriska och ofta groteska festandet.
Bachtin har pekat på karnevalens roll som en samhällets säkerhetsventil och han lyfter fram det oppositionella skrattet som kontrast till maktens tunga allvar.
Det är denna tradition av karnevalisk yra och lössläppthet som har inspirerat Thomas Jolly. Men uppenbarligen anser många att han har gått för långt när han för in den oborstade karnevalen i politikens domäner. Där handlar ju offentliga skådespel oftast om att manifestera makt och kontroll. Jolly vill däremot uppmuntra till det befriande, kanske rentav revolutionerande, skrattet.
