Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Hur kommer det sig att Lars Strannegård så ofta lovsjunger konsten utan att någon av hans motsvarigheter på de konstnärliga utbildningarna hakar på? Han står med sin vänligt utsträckta tass och blir liksom ghostad? Jag kan ha missat något, och ber om ursäkt i fall mer meriterade personer räckt sin tass tillbaka, men som lärare på en konsthögskola har jag undrat varför rektorn är så ensam på barrikaderna.
En förklaring kan vara den socioekonomiska avgrunden mellan våra respektive världar. Med miljarddonationer rustas Strannegårds studenter att hantera finansiella flöden som går över ens fattningsförmåga, så författare man är. Livet efter konsthögskolan är ofta en entreprenörstillvaro där finansiärerna dör svältdöden och miljardärerna stjäl ens arbete.
Fler lyssnar när han förklarar vikten av folkbildning och konst än när vi gör det. Varför?
En smula genant är det väl också att Handelshögskolans rektor talar för oss om vår expertis. Fler lyssnar när han förklarar vikten av folkbildning och konst än när vi gör det. Varför? Det är inte Strannegårds fel, hans kamp är beundransvärd och det finns ingen anledning till beröringsskräck.
Men frågan blir hängande i luften.
Där hänger den när jag läser Strannegårds text om demokrati och karisma (DN 5/2). Jag tänker att rektorn är charmig och har hjärtat på rätta stället. Det är vi också och det har vi med. Strannegård skriver om att tala till människors behov av mening. Det gör vi hela tiden. Han efterlyser förmåga att utveckla ett autentiskt uttryckssätt. Vi tränar det från terminens första dag. Han frågar efter karismatiskt skolade politiker … oj, dem har vi redan fått nog av.
Men har konsten något att lära karismatiska ledare? På konstutbildningarna har vi ju lämnat guru-eran bakom oss. I stället för att boosta det enskilda geniet arbetar vi kollektivt med nördiga, långsamma samtal. Betyder det att konsten är helt i otakt med tiden eller att den – också – utgör en värdefull invändning?
Den fria konsten är en existentiell förutsättning för en demokrati. Många inifrån konstarterna kan och försöker påpeka detta. Att läsning är äventyrligare än läsförståelse, att konstverk är obekväma för att de förändrar liv, att musik är ett anknytningsfenomen.
Fråga vem som helst av oss.
Hur mycket konsten än behöver bli omtalad är det sekundärt i förhållande till vad konsten gör. Och det är omöjligt för dem som inte nås av konsten att veta
Men genom konsten kritiserar vi även en tid där framgång hänger på hur väl du kan prata om saker. Hur mycket konsten än behöver bli omtalad är det sekundärt i förhållande till vad konsten gör. Och det är omöjligt för dem som inte nås av konsten att veta. De lågstadieklasser som inte längre får gå på teater, de unga som skulle ha gått en folkhögskoleutbildning som plötsligt är nedlagd, de friskoleelever vars ”skolbibliotek” är en osorterad hög med böcker i en soffa.
Kan karisma ändra på det är det bara halleluja från mig.
Två exempel på goda karismatiker tar Strannegård upp, Martin Luther King och Angela Davis. En pastor som mördades för sin antirasistiska kamp och en feminist som stred mot repressiv kriminalpolitik. Förutom karisma bars de av passion och desperation, en tvingande plikt. Fast viktigare ändå: de bars fram av rörelser som såg ett helt annat samhälle framför sig och tillsammans arbetade för det.
För den som sedan tidig skoltid behövt producera allt själv, inklusive sig själv, blir det en utopi att vara en bland andra. Att slippa stå på en scen, framträda inför åskådare, samla skaror av följare
Inte vet jag, men ibland tänker jag på en generation för vilken karisman har tappat sin glans. För den som sedan tidig skoltid behövt producera allt själv, inklusive sig själv, blir det en utopi att vara en bland andra. Att slippa stå på en scen, framträda inför åskådare, samla skaror av följare. Något som innerst blir ganska ensamt.
Jag vet som sagt inte, men man brukar säga att konsten är före sin tid. Det kan betyda att det intressanta nu är att utveckla kontakt med de folkrörelser som kommer att avgöra huruvida framtiden blir demokratisk.
Läs mer:
Lars Strannegård: För att rädda demokratin behövs mer karisma
