Vad är det som pågår i världen efter Donald Trumps så kallade frihetsdag den 2 april? Eller ”orange day”, som den redan har kallats i en hänvisning till svarta måndagen 1987. Ju mer man stirrar sig blind på personen Trump desto mer obegripligt är det att en enda människa kan ställa till med så mycket oreda.
Tyvärr blir ingen mindre förvirrad av att bankekonomer ständigt dyker upp i nyheterna.
SVT:s Aktuellt (3/4) bjuder in en sparekonom för att gå igenom effekterna av Trumps tullar på svenskens plånbok. Det är bara det att intervjun ger obefintlig bakgrund till tullpolitiken, men flödar över av råd för hur olika åldersgrupper ska hantera en svängande börskurs.
I SR:s Studio Ett (7/4) pratar Nordeas chefsekonom om att ”vi har blivit indoktrinerade” i tron på stigande börskurser.
Tullarna döms ut som något avvikande från normala ekonomiska sanningar, ett upprörande brott mot business as usual.
”Ni borde ha haft en buffert!” ropar bankekonomerna till svenska folket när pensionspengarna går upp i rök
Men varför inför Trump tullar om det nu är så oerhört dumt? Det framgår inte av den här rapporteringen. ”Ni borde ha haft en buffert!” ropar bankekonomerna till svenska folket när pensionspengarna går upp i rök.
För gemene man är det dock svårt att gardera sig mot USA:s önskan att omstrukturera världshandeln. För det är vad Trumponomics handlar om.
Den korta bakgrunden är att tullarna är en reaktion på Kinas exportframgångar – den långa är att amerikanska presidenter i 50 års tid har försökt hindra att allt färre människor i USA arbetar med industriproduktion.
Richard Nixon införde tullar redan vid början av 1970-talet. På 1980-talet kampanjade industriorganisationer för protektionistiska åtgärder och blev hörsammade av den amerikanska kongressen.
Det här är politik i första hand. Och det är därför som bankekonomerna går bet i sina analyser.
På 1980-talet hade tre decennier av krig i Korea, Vietnam och Mellanöstern skapat inflation som pressade upp centralbankernas räntor. Efter coronapandemin har vi sett samma rörelse, och när inflationen har bekämpats med höga räntor drivs kapital till ett land: USA. Ju fler som vill köpa dollar av USA desto högre värde på dollarn, vilket gör det svårare att exportera till resten av världen. Exempelvis industriprodukter. Det är denna utveckling Trump vill bryta.
Den andra sidan av tullmyntet är att Kinas ställning som exportland har blivit alltmer extrem. Regimen tror inte på privat konsumtion. Den vill helst bara bygga broar, järnvägar och bostäder. Sedan vill den sälja sin enorma produktion till utlandet.
Kina har kapacitet att producera hälften av världens utbud av stål och aluminium, och har förmåga att tillgodose två tredjedelar av all efterfrågan på elbilar. Det säger sig självt att bilindustrin i både USA och Europa krisar.
Vi lever redan i en ny världsordning där protektionism, subventioner och industripolitik trumfar frihandel. Det är en utvecklingsmodell som fungerar, och som gjort Kina och dessförinnan Japan och Sydkorea rikt, så länge resten av värden köper deras varor. Tänk om nyhetsmedierna kunde skildra en så stor förändring av de ekonomisk-politiska spelreglerna.
Drömmen om att återskapa USA som ett framstående industriland är värd uppoffringar
För Trump och hans administration verkar det inte spela någon roll om världsekonomin hamnar i en kris. Drömmen om att återskapa USA som ett framstående industriland är värd uppoffringar. Trump vill Make America great again genom att återlansera Made in America som slogan. Ingmar Nevéus skrev i DN (5/4) att detta driver såväl Trump som hans anhängare till ilska över ett ekonomiskt system som de uppfattar missgynnar USA.
På ett sätt har de förstås rätt: amerikansk industri har inte kunnat stå sig i konkurrensen. Även Joe Biden ville utmana Kinas dominans och återföra industrijobb till USA. Investeringarna ökade i snabb takt, innan inflationen satte stopp för Bidenomics.
På Truth Social (8/4) skriver Trump att bara de svaga och dumma drabbas av panik på grund av börsrasen. Det liknar en närmast socialdarwinistisk kamp om herraväldet över världsekonomin, som knappast följer grundkursen i frihandel.
Och i väntan på att Kina och USA bråkat sig fram till en ekonomisk terrorbalans borde medierna lära sig att lyssna mindre på ”indoktrinerade” bankekonomer.
Läs också:
Tor Wennerberg: Donald Trump symboliserar en sjuk kultur
Björn Wiman: Så stoppas en tyrann som tror sig utvald av Gud
