Hon drar på sig den blodröda klänningen, rättar till den kritvita huvudbonaden och ser på oss med sin allra mest sammanbitna min. När upprorsledaren June Osborne (Elisabeth Moss) återvänder till det totalitära Gilead i sista säsongen av ”The handmaid’s tale”, iförd den ikoniska kvinnoslavdräkten, gör hon det frivilligt. Dräkten fungerar nu som en förklädnad för motståndsrörelsen. En armé bestående av rasande, beväpnade kvinnor som fått nog av förtrycket i den religiösa diktatur som en gång var USA. Nu är det slutsnackat – ”Time for revolution!”
– Jag är personligen väldigt inspirerad av June och det faktum att hon aldrig ger upp sin kamp, säger Elisabeth Moss muntert på en rundabordslänk med europeiska journalister.
För dagen är hon klädd i en blommig klänning, i tydlig kontrast mot den hårdkokta revoltörens kamplook.
Hon tillägger att det finns fler sätt att influeras av serien än på det politiska planet, möjligen för att tona ner något som skulle kunna tolkas som en alltför bokstavlig uppmaning till handgriplig revolution:
– Det finns även sätt att inspireras på ett vardagligt personligt plan. Junes styrka kanske ger en liten flicka eller pojke mod att vara sig själv eller stå upp för det den tror på?
Ändå ska vi kanske inte ta alltför lätt på den dramatiska händelseutvecklingen i ”The handmaid’s tale”. Den omtalade Maxserien verkar ha en mystisk, näst intill profetisk, koppling till olika skiften i amerikansk politik och Donald Trumps presidentskap. Serien hade premiär 2017, bara några månader efter att Trump svors in som president för första gången och går i mål 2025, kort efter att han svurits in för en andra period.
Och varje gång den republikanske presidenten, med sin nära koppling till kristen nationalism, har kommit till makten har intresset för ”The handmaid’s tale” ökat – liksom försäljningen av Margaret Atwoods 80-talsbok som serien bygger på.
Yvonne Strahovski, som spelar befälhavarfrun Serena Joy Waterford, är med på samma länk:
– Jag tror inte att någon av oss kunde ha förutspått hur stor inverkan serien har haft på människor världen över. Vi filmar det i förväg och sedan råkar det bara stämma väldigt mycket med globala och politiska händelser. Och det är en konstig, magisk anpassning, nästan lite kusligt ibland, säger den australiska skådespelaren vars maktlystna rollfigur i blågröna dräkter numera uppnått kultstatus.
Under de år som den prisbelönta och kritikerrosade serien sänts har den också hunnit bli en etablerad symbol för motstånd och kamp för kvinnors rättigheter. De röda Handmaids-dräkterna har förstärkt många kvinnomarscher och protester världen över. Inte minst 2022, när den högsta domstolen rev upp rätten till fri abort i USA.
– Det känns som ett jäkla stort ansvar. Från att vara ett gäng skådespelare som har skrivit på för ett tv-program, till att plötsligt vara med i en serie som inte bara finns på en tv-skärm längre, utan som har blivit ett fysiskt uttryck, ett utlopp för människor som kämpar och gör motstånd – det är otroligt mäktigt, säger Yvonne Strahovski.
Hon får medhåll av Elisabeth Moss som också fungerat som regissör och producent under de senare säsongerna.
– Jag tror att vi i teamet känner stolthet över det faktum att vår show kanske kan ge lite mod, lite eld, lite styrka till människor från alla samhällsskikt, över hela världen.
Eftersom serien slog ner som en bomb under metoo-året 2017 var det nog många, särskilt feministiskt medvetna tittare, som följde serien lika plikttroget som om det handlade om att gå till jobbet. När utvecklingen i verkligheten vevades tillbaka på olika håll i världen, var det många som tyckte att seriens kvinnoplågerier blev för tungt att se. Men den som orkade hålla ut fick åtminstone en rejäl utbildning i hur man skapar en misogyn diktatur, eller teokrati.
Något av de kusligaste i serien är Junes tillbakablickar, till dagarna innan Gileads maktövertagande. När kvinnors rättigheter ljudlöst försvinner en efter en, utan att någon ens hinner protestera. När Junes bankkort slutar fungera, när hennes tillgångar förs över till närmsta manliga släkting … För den mer paranoida tittaren blir steget inte långt från ett krånglande Visakort till den isande tanken: ”Är det nu det händer?”
Elisabeth Moss, har arbetet med serien förändrat ditt sätt att se på världen, och har du själv haft ögonblick när du har tänkt att Gilead är nära?
– Jag känner ju att jag började mitt arbete med serien med de värderingarna, och det var en av de främsta anledningarna till att jag tackade ja: en kvinnas kamp för att överleva för sina barn, om mänskliga rättigheter, jämlikhet och frihet, kvinnors rättigheter – det är något som alltid har varit viktigt för mig.
Har serien gjort dig mer rädd?
– Jag tror inte på att leva i rädsla eller gömma mig under en sten, men jag tycker att det är otroligt viktigt att vara informerad om vad som händer i världen omkring mig. Jag känner mig så lyckligt lottad att kunna använda serien som en plattform för att prata om dessa saker. Så jag tror inte att det ger mig, eller någon av oss som jobbat med serien, rädsla. Tvärtom tror jag att det har gett oss styrka.
Under åren som serien spelats in har en hel del hunnit hända i de kvinnliga skådespelarnas privatliv. Yvonne Strahovski har blivit mamma till tre pojkar och Elisabeth Moss födde nyligen en liten flicka. Något som Moss menar har påverkat henne mer än förväntat:
– Det är omöjligt att skilja Junes drivkraft från min egen – det viktigaste för mig är också att skapa en trygg framtid för mitt barn. Och jag antar att jag på ett intellektuellt plan alltid har förstått Junes mål och syfte, som skådespelare och producentregissör. Men jag tror att jag nu förstår det på en intuitiv och känslomässig nivå, som jag inte gjorde tidigare, säger Moss.
I det dystopiska framtidsscenario som historien utspelar sig har nativiteten sjunkit drastiskt. Många av Gileads medborgare har blivit infertila av miljöförstöringen och de få kvinnor som fortfarande kan få barn har tillfångatagits som slavar till de styrande männen och skiljs från sina egna barn. Alla befälhavare och deras fruar håller sig med en ”handmaid” som via rituella våldtäkter tvingas bli gravid och föda mannens barn.
Den sjunkande nativiteten är bara en av flera paralleller med det verkliga USA. Under valrörelsen deklarerade Trump att ”we want more babies” och pratade nyligen om ivf-behandlingar som en ”present” till kvinnor. När han dessutom hade den dåliga smaken att kalla sig själv för ”befruktningspresidenten” dök jämförelserna med serien snabbt upp på sociala medier: ”Everyday we’re one step closer to a Handmaid’s tale reality.”
Berättelsens mest fängslande relation är inte den mellan en kvinna och en man, utan den mellan June och hennes forna plågoande Serena Joy.
Skådespelarna har själva beskrivit förhållandet som en dysfunktionell kärleksrelation. Maktförhållandet mellan karaktärerna skiftar ständigt; från det att June flyttar in som slav hos befälhavaren Fred Waterford och hans fru Serena till att båda kvinnorna befinner sig på flykt med var sitt blöjbarn på armen – June som Gileads svurna fiende och den djupt troende Serena som diktaturens alltmer tveksamma diplomat.
– Att få ett barn gör Serena definitivt mjukare. Vi får också se henne genuint glad för första gången. Och så rasar såklart allt, som det tenderar att göra i ”The handmaid’s tale”. Men den känslomässiga båge som Serena går igenom den här säsongen är nog min favorit, säger Strahovski.
– June är den i serien som har den klaraste bilden av Serena. Jag tror att hon ser henne för exakt vem hon är och Serena känner det. Och det är därför hon också söker Junes förlåtelse och vänskap, säger Moss.
Efter att ha följt säsong efter säsong där den narcissistiska Serena fortsätter att göra dåliga val är tusenkronorsfrågan – kommer hon äntligen göra ”det rätta” till slut?
– Det har varit lätt för mig att döma och hata henne. Men till slut var jag tvungen att lägga det åt sidan och lära mig att spela henne. Och jag tror att jag underskattade hur mycket jag älskade henne. Hon har varit en del av mitt liv och det är faktiskt riktigt svårt att säga hejdå, säger Strahovski.
När en turkisk journalist frågar om hon har något budskap till dem som nu är ute på gatorna och gör motstånd i verkliga livet, tvekar hon inte att svara med ett klassiskt ”The handmaids tale-citat”:
– Don’t let the bastards grind you down (Låt inte de jävlarna mala ner dig)!
Läs mer om film och tv i DN och andra texter av Catia Hultquist
