Fotografen och konstnären Elisabeth Ohlson har öppet berättat om sin obotliga cancersjukdom. Se människan var hennes ledmotiv, i konsten och i livet. Sitt slutskede ville hon tillbringa på hospice med fotoutlösaren i handen, som en gengåva till de människor som deltagit i hennes senaste fotoprojekt om döden.
Elisabeth Ohlson är 2000-talskonstnären på andra sidan postmodernismens nedmonterade måttstockar. Hon var pojkflickan och söndagsskolebarnet från Skara stiftsstad som med sina banbrytande fotosviter ”Ecce homo” (1998), ”H.O.M.O – en helgonkalender” (tillsammans med Lars Gårdfeldt 2004) och ”Jerusalem” (2010) skapade ett nytt och inkluderande evangelium. Och förändrade tidsandan. Evangelium är hennes eget ord, i meningen goda nyheter och glatt budskap, från grekiskans eu för gott och an’gelos för budbärare. Budbäraren blev hennes konstnärliga uppdrag. Budskapet löd välsignad kärlek, jämställdhet och upprättelse åt de människor som bibeltexter och religiös fundamentalism förkastat och osynliggjort: homo-, bi- och intersexuella, transpersoner och queera.
I SVT:s samtalsprogram ”Min sanning”, som sändes i januari i år, anförtrodde Elisabeth Ohlson hur hon från söndagsskolan tog med sig undervisningsplanscherna och barnatron. Från sin moderna kristna familj fick hon med sig konsthistorieböckernas mästare, tolerans och pliktkänsla. Men blygseln fanns kvar, kompenserad med kameraögats skärpa.
Flera verk från genombrottssviten ”Ecce homo” i Uppsala domkyrka har hunnit bli klassiker. I iscensättningen ”Nattvarden” består lärjungarnas krets av ståtligt klädda transpersoner. Under den vita duken syns Jesus högklackade pumps. Men vad gör hunden, trofasthetens symbol? Den promenerar trolöst sin väg. Rasnationalister mordhotade, värdekonservativa hatade. Bokstavstroende kristna medgav att frälsaren nog också omfamnade syndare, men kunde inte gå med på att han var transvestit. En knivattack högg rakt mot bilden av den nakne Kristus som med Johannes Döparens milda hand på sin höft tar emot dopritualen. Man tyckte sig se något erigerat, åtminstone till hälften. Men där fanns ingenting annat att se än ett vanligt, vilsamt kön. Möjligen av det lite större slaget.
Trakasserier och krav på censur drabbade inte bara konstnären, utan även Svenska kyrkan med påvens uttalade sanktion. Polisskydd, uppjagade konstinstitutioner och vandalisering kantade Elisabeth Ohlsons kommande utställningar.
”Ecce homo” skapades när hon kom ut som homosexuell. Samtidigt såg hon sina aidssjuka vänner demoniseras och dö. Hon hedrade dem med en pietàbild av Michelangeloskt snitt där en kvinna iklädd kirurggrön madonnamantel håller den döende aidspatienten i sitt knä. Senare lät Elisabeth Ohlson den homosexuella Alfredo Ormando i en väns gestalt inta martyren Sankt Laurentius plats framför Peterskyrkan i Rom. Den plats där Ormando brände sig till döds i protest.
Men Elisabeth Ohlsons visionära fotokonst rymmer långt mer än så. Där får judar, muslimer och kristna älska och be sida vid sida. Hatbrotten täcks av. Kvinnor visar sina bröst på egna villkor. Mensblodet görs till vardag. Och mitt på en bänk i Kungsträdgården möts två slöjklädda kvinnor i en djup kyss. I boken ”Ack Sverige, du sköna” (2014) är det invandraren som ser Sverige med exotisk blick. År 2017 avbildade hon sig själv i skyddsväst med kameran på höften i ett stadigt grepp.
I barockens och religionsstridernas dramatiska måleri fann Elisabeth Ohlson sitt konstnärliga motspråk – i samtidskonstnärerna Robert Mapplethorpes och Andres Serranos anda. Men inuti influenserna från 1600-talskonstnärerna Caravaggio och Artemisia Gentileschi syns samtidigt 1800-talsrealismens och pressfotografins dokumentära sanningskrav och omsorg om varje detalj. I Elisabeth Ohlsons många berömda porträtt ges handen samma vikt som ansiktet. Människan syns också i händerna, i Cornelis Vreeswijks fingertoppar, Hédi Frieds handflator och Lennart Nilssons tumanvisning. Elisabeth Ohlson ärende var innerlighet och medkännandets motbilder. Aldrig provokation.
Läs mer:
Fotografen Elisabeth Ohlson är död
Elisabeth Ohlson: ”Jag kan inte sitta i garderoben med döden, det går inte, den ska ut”
