Klockan kvart över sju på morgonen måste jag vara beredd. Då börjar notiserna trilla in på telefonen. Det är viktigt att logga in redan på förhand så att appen smidigt kan öppnas när eller om det väl är dags. Högerhänt som jag är har jag också förstått att jag sparar tid genom att alltid lägga telefonen till höger om frukostskålen. Jag sitter alltså redo. Samma sekund som det karakteristiska plinget ljuder och appens blå symbol dyker upp på skärmen måste jag öppna den och tacka ja, oavsett vilket bibliotek det gäller, vilken dag eller vilken tid, annars kommer någon annan att hinna före och jag stå utan jobb.
Så inleds dagen för den som arbetar i den bemanningstjänst som förser Stockholms stads bibliotek med assistenter. Biblioteken går just nu runt på en arbetsstab bestående av deltidspensionerade bibliotekarier och frilansare i behov av extraknäck som flänger runt i tunnelbanesystemet för att under arbetspass på oftast fyra timmar arbeta i infodisken. Varje arbetsdag börjar lika ovisst som den slutar. Jobba eller inte jobba? På Tensta bibliotek eller på Tranströmerbibblan? Utöver att från första vakna stund sitta klistrad vid mobilskärmen måste man hela dagen – även under arbetspassen, förstås – hålla telefonen inom effektivt räckhåll eftersom nästa arbetspass kan dyka upp närsomhelst.
Detta är en normaliserad tillvaro för många cykelbud och taxichaufförer. Att Foodoraupplägget även gäller bibliotikarieämbetet är det förmodligen inte många som vet, men det är ett tydligt samtidstecken.
Prekariatet är en sammanslagning av orden ”prekär” och ”proletariat”. Begreppet myntades i början av 2010-talet av ekonomen Guy Stanford och betecknar en ny samhällsklass som lever under osäkra och oförutsägbara arbetsvillkor. Prekariatet inbegriper inte bara människor som försörjer sig på gig-jobb utan alla ”moderna” anställningsformer som lägger tonvikten vid valfrihet och självbestämmande. Det kan handla om akademikers korttidstjänster, vikariat eller extraknäck som marknadsförs med förföriska ord som ”Välj själv när du vill jobba!”, ”Tjäna pengar hemifrån!” eller ”Var din egen chef!”, men som i verkligheten snarare kännetecknas av ett stort beroende, liksom en stor underlägsenhet gentemot arbetsgivaren.
Mobilen stör koncentrationen även när man inte använder den
Den omhuldade flexibiliteten är hursomhelst nyckelordet. Även på den mer konventionella arbetsmarknaden har ju teknikutvecklingen möjliggjort distansarbete och att arbetsgivarna, åtminstone i teorin, kan kontakta sina anställda närhelst på dygnet. Följden är alltså att gränserna för både arbetet i sig och arbetsplatsen luckras upp. Mycket av det moderna arbetet kan man bära med sig i väskan, på resan, det kan skötas från bilen, sängen eller toaletten. Ivor Southwood, författare till boken ”Prekariatet. 2.0” formulerar det som att arbete i dag är mer av en sinnesstämning som man kan dyka ner i, än en plats att ta sig till och från.
Men biblioteket är trots allt ändå och fortfarande en fysisk plats. Det sämsta med jobbet är att det kräver denna hyperuppmärksamhet på mobilen. I vanliga fall försöker jag använda min smarta telefon så lite som möjligt, jag har som så många andra digitaldetoxare raderat appar, gjort skärmljuset konstigt gult och skaffat ett gräsligt skal som man helst inte vill vidröra. För jag är verkligen inte den enda som upplever att telefonen liksom krymper verkligheten. Och att det är jätteobehagligt.
Enligt den från tv kände psykiatern och författaren Anders Hansen (som bland annat skrivit boken ”Skärmhjärnan”) är mobilanvändandets explosionsartade utbredning en av de snabbaste beteendeförändringarna i mänsklighetens historia. Mobilen stör koncentrationen även när man inte använder den. Forskning visar att det räcker att ha telefonen i fickan eller liggande på bordet för att närvaron ska förflyttas och upplösas, eftersom det påminner oss om att den dopaminframkallande kicken är inom räckhåll. Telefonen skapar på så sätt en konstant uppmärksamhetsklyvning. Vi är mentalt hela tiden delvis närvarande i något annat än den fysiska verkligheten.
Innan jag själv enrollerades hade jag aldrig kunnat ana att det skulle vara så splittrande att låna ut böcker
I bemanningsbibliotekariens fall handlar det om möjligheten – eller risken – att inom den närmsta timmen kanske behöva förflytta sig till Fruängens bibliotek för att bemanna disken mellan klockan 13 och 17. Innan jag själv enrollerades hade jag aldrig kunnat ana att det skulle vara så splittrande att låna ut böcker. Med den mobila telefonen är vi ständigt tillgängliga, konstant både på jobbet och inte, på samma gång intensivt kommunicerande och avskurna från stabila arbetsrelationer. Liksom prekariatarbetarna ofta hanterar två eller tre eller fyra jobb samtidigt för att gå runt förhåller vi oss alla till flera olika parallella verklighetsplan som vi går runt med i bakfickan.
Som tur är, är själva biblioteken och uppgifterna man där utför fortfarande väldigt trevliga. Under ett arbetspass nyligen fick vi besök av en man som ville skaffa lånekort. Min kollega frågade rutinmässigt om mannens kontaktuppgifter. Och häpnade när hon hörde svaret. Mannen saknade både telefonnummer och mejladress. Någon fysisk adress kunde han inte heller uppge. Men ett lånekort fick han förstås, eftersom folkbiblioteken fortfarande utgör en underbar demokratisk institution.
Läs mer:
Ellika Lagerlöf: De enda som tjänar på att skaffa barn är influerarna
