I januari lyckades tre thailändska kvinnor fly från ett hus i Georgien, där de hade hållits fångna tillsammans med ett hundratal andra kvinnor, injicerats med hormoner och en gång i månaden fråntagits sina ägg som sålts till IVF-behandlingar. En mänsklig äggfabrik, kallade Aftonbladet huset. På bilder från intervjutillfället är kvinnorna klädda i heltäckande plastjackor med luva och munskydd för att förbli anonyma, de påminner om arbetare i en kycklingfabrik. De thailändska kvinnorna hade kommit till Georgien i tron att de skulle jobba som surrogatmödrar. Och deras erfarenhet är inte unik.
Fosterindustrin frodas! Aldrig tidigare har vi under så organiserade former kapitaliserat på själva avlandet av barn. Enligt Aftonbladet skuldsätter sig unga för att skaffa barn utomlands. SVT skriver att antalet barn som föds via surrogat ser ut att bli fler än de internationella adoptionerna i Sverige, och att allt fler kvinnor väljer att betala för att frysa sina ägg. Många pungar alltså ut tusentals kronor i hopp om att bli föräldrar. Samtidigt pratar alla om en eskalerande barnbrist, som om mänskligheten tappat sin vilja till fortlevnad. Det verkar motsägelsefullt.
Även på kultursidorna ojar man sig över att ingen skaffar dem. De har blivit hemskt otrendiga, barnen. Men barnlösheten har inte ökat, det handlar snarare om att människor skaffar färre och senare i livet. Om roten till problemet tvistar de lärde. Frånvaro av gudstro, ojämlik föräldraledighetsfördelning, en förlängd ungdom i kombination med vissa krav på levnadsstandard, eller bristande framtidstro till följd av klimatförändringar och demokratins nedmontering är tänkbara förklaringar som framförts. Oviljan att bidra till mänsklighetens fortlevnad är en oemotståndlig projektionsyta för opinionsbildare.
Personligen vill jag gärna ha barn. Inte nu, senare. Det verkar vara en vanlig inställning i min ungdomsförlängda generation. Vi vill plugga länge och jobba länge och dejta länge. Det är roligt att vara ung och läskigt att bli förälder, dessutom är barn jättedyra.
I så måtto fungerar marknaden uselt och konsumenträtten, den omhuldade, är i det närmaste obefintlig
Historiskt har varje tillskott till familjen fungerat som ytterligare arbetskraft, på gården såväl som i fabriken har fortplantningen varit försörjningsnödvändigt. Barn är fortfarande ett måste för välfärdssystemet och för samhällsekonomins tillväxt men för individen snarare en kostnad. Barn kan inte ekonomiredovisa, inte mejlkorrespondera och på kontoret är de mest i vägen. Den enda yrkesgrupp som gynnas karriärmässigt av att skaffa barn är influerarna.
Länder har prövat barnbidrag och skattelättnader, utan framgång. Inte heller inskränkt aborträtt som i Ungern, eller av Japan statligt finansierade speed-dating har fungerat. Västvärlden har hittills löst barnbristen genom invandring. Invandring kan motiveras moraliskt och humanitärt, men det ekonomiska perspektivet har på senare tid tagit överhanden. Vill man vara krass skulle man kunna formulera det som att produktionen av barn har utlokaliserats till jordklotets ”utkanter”, på samma sätt som textilindustrin. De färdigställda barnen importeras sedan som arbetskraft, men eftersom själva reproduktionsviljan verkar omöjlig att importera och de som flyttar hit skaffar lika få barn som vi gör, fortsätter barnbristen och problemet upprätthåller sig själv i ännu ett tillväxtbaserat evighetskretslopp.
Men marknaden av surrogatmödrar, IVF-behandlingar, äggfrysningar, etcetera tyder på att människors längtan efter barn inte avtagit. Fast man vill skaffa dem på vissa villkor. Med teknikens utveckling är det i dag möjligt att få barn i princip när och hur man vill, så länge man har pengar. Handeln med könsceller blomstrar, till exempel kan en student på ett amerikanskt toppuniversitet dryga ut studenttillvaron genom att sälja sina elit-ägg. Vill konsumenten på andra sätt skräddarsy sina barn går det att dna-testa och handplocka embryon efter personlig preferens. Och den som inte vill föda barn, men ändå ha dem kan numera – som alla känner till – betala även för den tjänsten.
I så måtto fungerar marknaden uselt och konsumenträtten, den omhuldade, är i det närmaste obefintlig
Teknikutvecklingen är på många sätt otrolig. Den har gett ofrivilligt barnlösa och människor som inte lever upp till en heterosexuell monogaminorm möjlighet att ändå kunna bilda familj. Samtidigt är den en grogrund för traffickingliknande verksamheter i form till mänskliga äggfabriker och surrogatanläggningar.
Frågan man till slut måste ställa sig är om medlen och metoderna verkligen gynnar målet. Eller mer specifikt uttryckt: Har industrialiseringen och teknifieringen av reproduktionen bidragit till barnbristen? För det är i någon mån det som har skett: föräldraskapet har gjorts till en köpbar erfarenhet, barn till en vara, och reproduktion reducerats till en produktion.
Jag misstänker det. Fosterindustrin ger skäl att agera på rädslan för det icke-flexibla vuxenvarandet: ett barn är ju trots allt – än så länge – inte möjligt att returnera. I så måtto fungerar marknaden uselt och konsumenträtten, den omhuldade, är i det närmaste obefintlig.
Men valfrihet är inte enbart av godo. Människor vet sällan sitt eget bästa.
Med andra ord. Allt lämpar sig inte för marknad. Och när ska vi fatta att den långt drivna valfriheten faktiskt får konsekvenser?
Läs mer:
Ellika Lagerlöf: Jag glömmer aldrig den äckliga hemtjänsten
Åsa Beckman: Min generation förstörde världen – nu har vi mage att kräva barnbarn