Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Mellanåldersbok
Katarina Kieri
”Det står någon vid grinden”
Lilla Piratförlaget, från nio år
”Det här var på nittonhundratalet, internet hade inte kommit än, jag var tolv år och skulle tillbringa några sommarveckor i Junttila, byn som farmor bodde i.”
Katarina Kieris nya ungdomsroman tar oss tillbaka till en tid där vi slipper det (ofta) själsdödande inslaget av smarta telefoner, sms och möjligheten att kolla upp allt man vill veta på två sekunder. I stället får man vänta, exempelvis till när pappa ringer, för att fråga varför det inte är bra att göken gal i söder.
Det handlar om Elmas sommar i Tornedalen. Om en lite sträv men snäll farmor, förhållandet till meänkieli, hur språket både inkluderar och stänger ute. Och så handlar det om den där pojken som plötsligt står vid grinden. Han heter Reine och kommer på cykel. Eftersom Elma inte har någon fixar han en till henne, och snart tar han med henne på en tur.
Katarina Kieri är en ungdomsboksveteran. Hon vet hur man slår an en berättelse, hon kan i synnerhet återge den där sköra, nya bekantskapen i gränslandet mellan barnslig vänskap och ungdomlig förälskelse. Och det är spännande att något annat än farmors vänskap med den tjatiga Aino får fokus i romanen.
Men förväntningarna – vad de nu egentligen var, kanske att känna något – infrias inte. Reine, som pojken heter, är lite blyg men kan mycket och berättar gärna om växter, smörbollar och ängsull. Elma lyssnar intresserat. Men vari består deras kontakt, kemi, spänning? Detta förmår Katarina Kieri inte förmedla.
Kanske umgås de i brist på andra jämnåriga, men i så fall skulle jag gärna ta del av fler ambivalenta, svårnavigerade ögonblick som så ofta ingår i att vara ny för någon. Vid ett tillfälle hittar de ett brev som avslöjar något om farmodern. Elma reagerar genom att låta brevet singla till golvet och sedan be Reine att gå. Båda sakerna är märkliga: berättelsen har dittills inte etablerat fog för hennes känslor, och om hon känner så starkt är det svårbegripligt att hon inte snabbt lägger tillbaka brevet där det hittats. I stället är det som att Elma plötsligt drabbas av en existentiell kris som gör att hon handlar helt irrationellt.
Vem är Elma nu, när hon återberättar detta, och vad gjorde den här sommaren med henne?
De vuxna förblir också bleka, perifera gestalter. Farmodern är gåtfull men trygg, pappa ringer pliktskyldiga, distanserat intresserade samtal, och vännen Aino är ett anonymt inslag där språkbarriären står i vägen för närmare kontakt.
Eftersom berättelsen ramas in av ett tillbakablickande vore det fint om det knöts ihop på något vis. Vem är Elma nu, när hon återberättar detta, och vad gjorde den här sommaren med henne? Ett något djupare gräv hade berikat läsupplevelsen avsevärt.
Läs mer om barn- och ungdomsböcker
