Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

1987 flydde min familj och jag från Iran till Sverige – ett år före massakrerna i Irans fängelser, där tusentals politiska fångar avrättades utan åtal. Trettioåtta år senare bevittnar vi en lika förödande massaker.

I mitt Instagramflöde ser jag bilder av livlösa kroppar i svarta sopsäckar, uppradade efter varandra. I ett videoklipp filmar en pappa medan han desperat letar efter sin son, Sepehr. ”Var är du, Sepehr”, ropar han förtvivlad. Han passerar döda kroppar, det tar aldrig slut. Klippet är tolv minuter långt. När det är över vet jag inte vad det är jag har bevittnat – bara att något i mig har förskjutits.

Enligt Amnesty var januari 2026 den dödligaste perioden i Iran på årtionden. Regimens säkerhetsstyrkor har skjutit skarpt mot obeväpnade demonstranter, genomfört massarresteringar, utfört avrättningar och slagit ner protester under internetnedstängningar och utegångsförbud.

Trots detta är uppmärksamheten kring det systematiska förtrycket i Iran märkbart begränsad i den västerländska offentligheten – politiskt, medialt och kulturellt.

Hösten 2023 var situationen en annan. När protesterna bröt ut efter mordet på Jîna Mahsa Amini och slagorden kvinna, liv, frihet spreds över världen, hände något som många av oss i diasporan aldrig tidigare hade upplevt. För första gången kände vi oss – iranier i såväl Iran som exil – inte ensamma. Det ofattbara förtryck som människor i Iran lever under sedan 1979 blev synligt, erkänt, omöjligt att ignorera. Våra erfarenheter bar plötsligt politisk tyngd i offentligheten.

Den känslan är nu borta.

Protesterna 2023 var livsfarliga och brutalt nedslagna. Kvinnors förtryck i Iran är systematiskt och genomgripande – det råder ingen tvekan om det. Men protesterna lät sig också översättas till ett liberalt narrativ som väst kände igen: individens frigörelse, kroppen som motstånd, symboliska handlingar som kunde bära ett helt folks strävan. En berättelse som också rymde den vita viljan att rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen. Det blev begripligt, delbart och moraliskt entydigt.

Det som pågår nu låter sig inte översättas på samma sätt.


Smärta som inte låter sig inramas, delas och konsumeras tenderar att förlora politisk verkan

De aktuella protesterna tog avstamp i en ekonomisk kollaps – i skenande inflation och en valuta i fritt fall – men de är i grunden, liksom tidigare, ett uppror mot ett totalitärt system. Förtrycket och ekonomin går här inte att skilja åt. Strejker utvecklades snabbt till landsomfattande protester där arbetare, studenter, minoriteter, butiksägare och även religiösa grupper tog plats på samma gator. Det som ifrågasätts är inte en enskild reform, utan ett samhälle där konsekvenserna av politiskt våld, materiell utsatthet, social kontroll och missriktade sanktioner är sammanflätade.

Just därför är protesterna svårare att placera i den västerländska berättelsen om Iran.

Motstånd som kan förstås som kulturell frigörelse är lättare att stödja än protester som samtidigt blottlägger klass, sanktioner, ekonomiska beroendeförhållanden och västvärldens egen roll. När kampen inte kan reduceras till en tydlig symbol, utan pekar mot strukturer som också implicerar oss, upphör ofta intresset.

Det säger därför mindre om situationen i Iran än om villkoren för västerländsk solidaritet – sådan den formuleras i politik, medier och kulturella institutioner.

Jag tänker på Susan Sontags sätt att beskriva hur vår reaktion sällan avgörs av lidandets omfattning, utan av hur det kan ses, förstås och spridas. Smärta som inte låter sig inramas, delas och konsumeras tenderar att förlora politisk verkan – oavsett hur total den är. Människorna i Iran har ännu en gång rest sig tomhänta. Kampen är inte mer komplex än tidigare. Det är bara den västerländska blicken som inte vet hur kampen ska paketeras denna gång.

Läs mer:

Jila Mossaed: Jag mår illa av alla lögner om kampen i Iran

Share.
Exit mobile version