Det föds färre barn i Sverige. Det är alla med på. Men det är inte samma sak som att allt fler väljer att inte bli föräldrar. Ett antal kristna och konservativa tänkare har under året blandat ihop två sätt att mäta fertilitet. Spelar det någon roll?
Ja, det kan man säga. Det är två olika problem, som också ger två skilda bilder av samhällsutvecklingen, ”hur ett samhälle mår”, om man vill.
Tror man att barnlösheten tilltar lavinartat, att allt fler inte bildar familj, är det lättare att peka på en radikal förändring. Det skulle kunna tyda på att människor nu för tiden skiljer sig markant från tidigare generationer. Tänkarna har målat upp dystopiska bilder, varit inne på sådant som att människor födda efter 1975 har slutat lyssna på ”drifter”, börjat ducka verkligheten och gå emot sin natur, blivit själviska individualister.
I själva verket har barnlösheten inte ökat. Svenskar skaffar barn, men färre och senare. Erkänner man det är det svårare att hitta tecken på hotfull normupplösning, ansvarsflykt och samhällskollaps. Det ger inte lika tydligt stöd för den konservativa urkänslan – ”det är något som inte stämmer”. Och det är svårare att få ihop bilden av en välutbildad och hårt arbetande generation som världsfrånvänd och ansträngningsskygg.
Om man oroar sig för att kvinnor skaffar färre barn och senare, kan man i stället prata om de materiella och sociala förutsättningarna för de som vill ha fler tidigare. Hur kan vi kollektivt förbättra möjligheterna för de som är 20-någonting, och vill men inte kan? Bostäder är en faktor. Kvaliteten i mödra- och förlossningsvården en annan. Männens delaktighet en tredje. Högre föräldrapenning under studietiden en fjärde. Självklart ska kostnaderna för barn inte bara bäras av föräldrarna.
Men många av dessa ”barnlösa” 30-åringar planerar att skaffa barn. Många av 35-åringarna håller på. Eller så väntar de
Vår tid är historiskt unik i det att den huvudsakliga bilden av kvinnan som moder håller på att luckras upp. För första gången på mycket länge kan kvinnor vara inte bara, eller ens framför allt, mammor. Men det finns, också i relativt liberala samhällen, en förväntan om att vi ska justera vår fertilitet till en fluktuerande samhällsekonomi. Det rimliga vore naturligtvis att i stället anpassa ekonomin efter hur många barn kvinnor vill föda.
Vi vet inte säkert hur många av 80- och 90-talisterna som kommer att föda barn. Eftersom de inte är färdiga med familjebildningen går det inte att utifrån de sjunkande fruktsamhetstalen – antalet barn som föds per år – säkert säga att ”allt fler får inga barn alls”. I ett svar på en krönika (DN 21/8) jag skrev i detta ämne valde GP:s ledarskribent Håkan Boström därför att omformulera: ”andelen barnlösa ökar tydligt både bland 30- och 35-åringarna.”
Men många av dessa ”barnlösa” 30-åringar planerar att skaffa barn. Många av 35-åringarna håller på. Eller så väntar de. I slutändan kommer det att finnas de som inte födde några, antingen för att de inte kunde eller för att de inte ville.
Det vet vi inte förrän deras ”fruktsamma” period är förbi, vilket för 1990:orna inträffar först 2035. Enligt SCB:s prognos kommer de allra flesta – 82 procent – vid 45 att ha fått minst ett barn. Bara var femte kvinna förväntas få tre. Men man ser ingen dramatisk ökning av barnlösheten, som sedan 1900-talets mitt varierat mellan 14 och 20 procent och för 90:orna alltså spås landa på 18.
Att utifrån de siffrorna utmåla dem som ett gäng duckande, själviska atomer framstår något oproportionerligt.
Läs fler texter av Elsa Kugelberg, till exempel Nej, dagens unga är inga barnrädda sociopater – utom i tidningarna
