I en nu välkänd intervju från 2021 säger JD Vance att ”deras egna liv är eländiga och de vill göra resten av vårt land eländigt”. Vance var besatt vid barnlösa kvinnor långt innan han utnämndes till Republikanernas vicepresidentkandidat. Något han ofta återkommit till är att amerikaner utan barn är sociopater.
Hysteri kring kvinnor i fertil ålder har alltid förekommit, men riskerar att bli värre i tider av social oro.
I Sverige luckrades sådana normer upp under 1900-talet. Kvinnor födde fler barn när våldtäkt inom äktenskapet var tillåtet, deras deltagande på arbetsmarknaden begränsat, och skilsmässa och p-piller stigmatiserat.
Håkan Boström förfärades i somras över att någon kan glädjas över att vi befriats från detta sociala förtryck, samtidigt som det svenska barnafödandet minskat. Det han ser är en upphöjning av ”den fritt svävande, och utbytbara, individen”.
Och medan Josefin de Gregorio tidigare undrat om unga är för själviska för att skaffa barn, om ”individualism och vilja till självförverkligande” ligger bakom lägre födslotal, menar Anna Björklund att de beror på att våra jämngamla är ”teoretiska”, inte lever sina liv fullt ut. De skaffar inte barn eftersom sådana är för ”verkliga”. De tycker ”saker är väldigt jobbiga”, vill inte ha den nära-döden-svindel som en vaginal förlossning innebär.
Björklund delar Boströms känsla av att ”allt inte står rätt till”. Problemet är bara att det är just en känsla, en vibe.
Den som läser statistiken – hoppas det inte blir för teoretiskt nu! – ser att det inte stämmer att, som Boström skriver, ”allt färre svenskar väljer att bilda familj”, eller att ”allt fler kvinnor får inga barn alls”, som kollegan Susanna Birgersson påstår.
I själva verket har andelen ”barnlösa” minskat något. 86 procent av inrikesfödda kvinnor skaffar minst ett barn. Och det är ungefär lika många som får minst två nu som tidigare. Vilket får mig att undra var Björklund drar gränsen mellan liv och teori – är det vid tre förlossningar? Fyra?
Precis som hos de amerikanska postliberalerna är problemet med dessa samhällskritiker att deras teorier om verkligheten saknar stöd i den. De grundar sig på den egna känslan. Därför blir deras förslag, i den mån de över huvud taget ger några, aparta.
Bostadsbristen spelar ingen roll, tror Björklund, för svenskar flyttar hemifrån förhållandevis tidigt. Men om minskningen handlar om att det tredje eller fjärde barnet uteblir, är det intressanta inte när man får en etta, utan hur lång kön är till en fyra eller femma.
”Allt de tränat på är att ducka”, skriver hon om 80- och 90-talisterna, men en av anledningarna till att det blir färre barn är att kvinnor nu tar sig igenom långa universitetsutbildningar. 60 procent av domarna, 65 procent av åklagarna, 73 procent av psykologerna och hälften av läkarna är kvinnor (apropå att leva nära döden och i verkligheten).
När män dominerade sådana yrken ansågs arbete vara ansvarstagande och samhällsbyggande. Nu, när kvinnor har dem, kallas det ”karriär” och självförverkligande.
Om vi ska tala vibe är den jag får av jämnåriga att de tar stort ansvar för gemenskaperna, både stora och små. När de överväger ett barn till är det avgörande hur det skulle påverka relationen till partner och redan existerande barn. Räcker vi till för varandra? Hinner vi engagera oss i ännu ett fotbollslag?
Föräldrar vill vara närvarande: forskning visar att mammor i rika länder på 10-talet tillbringade betydligt mer tid med sina barn än på 60-talet, och högre utbildning samvarierade med mer barntid, inte mindre. Det här är inte bara positivt, och Kristofer Ahlström skrev bra om det i en krönika tidigare i år.
Men inte heller går det ihop med bilden av dagens unga som relationsförsummande egoister eller barnlösa sociopater.
Läs fler av Elsa Kugelbergs krönikor, till exempel: SD:s kamp mot efterkrigsnormerna har fått sig en törn
