Yahya Sinwar har legat lågt under det senaste året. Han har inte synts till offentligt alls, vilket har fått Israel att gång på gång hävda att han hållit sig gömd i Hamastunnlarna under Gaza, omgiven av israeliska gisslan som mänskliga sköldar.
Trots att han inte har varit synlig har han ändå lyckats förmedla sina budskap. Han har deltagit i förhandlingar om vapenvila och gisslan – om än på ett mycket fördröjt vis, via krypterade meddelanden – och han har skickat ut skriftliga brandtal.
– Jag kan försäkra er om att motståndet är intakt. Vi har förberett oss på att utkämpa ett långt utnötningskrig, sa han via ombud i mitten av september.
Nu är han död. Hamas har bekräftat uppgifterna och Israel har pumpat ut bilder och filmer på den döda kroppen. Den vaxartade huden och de säregna tänderna, som tidigt fick människor i sociala medier att slå fast att det verkligen var Sinwar.
De israeliska soldaterna på plats i Rafah ska enligt israeliska medieuppgifter inte ha förstått vilka beväpnade Hamasmän de utkämpade en strid mot. Det var inte som med de andra terroristledarna Israel har avrättat på löpande band på sistone: Kalkylerat och strategiskt planerat. Elitstyrkor som går in för att göra en enda uppgift. Riktade missilattacker mot specifika lägenheter eller hus.
Israels hittills största seger i kriget tycks ha kommit av en slump. I lyckoruset skickade den israeliska militären ut bevisen. Först bilder, sedan filmklipp.
– Ondskan har i dag gått på en rejäl smäll, sa Benjamin Netanyahu.
Han passade på att använda sitt nya namn på kriget, som han har föreslagit att Israel officiellt ska övergå till: Väckelsekriget.
– Det här är inte slutet, men det är början på slutet för Väckelsekriget. Kriget kan ta slut i morgon, om övriga terrorister lägger ner sina vapen och återlämnar alla i gisslan.
Samtidigt började ett annat narrativ formas.
Det handlar inte om att ondskan har dödats och gett plats för en ny värld.
”Han dog som han levde – på frontlinjen”, skriver den anonyma administratören i en palestinsk nyhetsgrupp på Whatsapp.
Yahya Sinwar låg inte gömd i någon tunnel. Han hade inte omgett sig med mänskliga sköldar.
Israel har i många månader anklagat honom för att vara en fegis som offrar kvinnor och barn på löpande band medan han själv lever gott i det fördolda.
I ett av filmklippen som IDF har publicerat syns Hamasledaren i en fåtölj i ett utbombat hus. Han är skadad, ser ut att röra sig långsamt. Men när drönaren som filmar närmar sig tar han upp en bräda och slår den i kamerans riktning.
”Han slogs till sitt sista andetag, vår martyr, vår hjälte”, jublar mängder av arabiska konton i sociala medier, till detta filmklipp.
Yahya Sinwar levde, enligt människor som kände honom, för att göra motstånd mot den israeliska ockupationen. Han var beredd att dö i den väpnade kampen för ett fritt Palestina, enligt myten han ägnade sitt liv åt att spinna om sig själv. Han ville utplåna Israel från kartan.
Han var dessutom beredd att offra tiotusentals civila liv i denna strid.
Många hatade honom för detta. Förmodligen fler än som har hörts utåt, eftersom Gaza är under blockad och styrs av en terroristgrupp som inte skyr några medel för att tysta oliktänkande.
Men om han dödades som han tycks ha dödats kan det komma att tända en ny eld. Hans anhängare kommer att beskriva honom som en hjälte. Även om han kanske hade gömt sig varenda dag fram till den 16 oktober 2024, kommer de att hävda att Israel ljög om att han gömde sig.
Det i sin tur kommer förmodligen inte att få särskilt många Hamasterrorister att lägga ner sina vapen och ge upp. Deras ideologi har bara fått nytt bränsle.
Däremot är deras ledarstruktur så sargad att det oavsett kommer bli svårt för organisationen att formera sig. Av de sex som brukades kallas ledarskiktet återstår två. En av dem, Khaled Meshal, lever i exil i Damaskus. Den andra, Mahmoud Zahar, är närmare 80 år.
Det man kan hoppas på nu är att Hamas utan sina högsta ledare återvänder till förhandlingsbordet. Att Israel, med vind i seglen, kan tänka sig att jämka på några av sina krav. Förhandlardelegationen har tidigare uttryckt att det egentligen är detaljer som hindrar ett avtal om vapenvila och gisslanöverlämning.
Kanske kan dessa detaljer försvinna nu.
Konflikten kommer inte att göra det. Den pulserar av hat och liv.
Men om det äntligen kan få bli vapenvila. Om gisslan – de som ännu är vid liv – äntligen kan få komma hem.
Då finns hopp om att lugna situationen tillräckligt mycket för att kunna börja kunna fundera på en fredlig framtid.
