Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det såg högtidligt ut när de iranska och amerikanska delegationerna anlände till ett städat och pyntat Islamabad och fångades av pressfotografer på röda mattan.
När vicepresident JD Vance och utrikesminister Abbas Araghchi och deras respektive gäng åkte hem igen kunde man få en känsla av dramatik. En uppfattning om att samtalen hade strandat och kollapsat efter en chockartad vändning och att det inte alls var en helt väntad utveckling.
I själva verket var det nog ingen av de inblandade som hade trott att det skulle bli på något annat vis. Det mest överraskande är faktiskt att Iran och USA befann sig i samma rum under så många timmar – 21 – när utgångspunkten för förhandlingarna var fullständigt omöjlig.
USA kräver att Iran lägger ner sitt atomenergiprogram, för att det inte ska finnas några som helst möjligheter för landet att tillskansa sig atomvapen. Iran vill inte det. De har alltid hävdat att programmet enbart har fredliga avsikter och vill ha på pränt att de har grönt ljus för att fortsätta anrika uran.
Iran anser bland annat att USA måste utrymma alla sina militärbaser i Mellanöstern. USA vill inte det. Varför skulle de vilja det? Det är ett lika orimligt krav i amerikanska ögon, som atomenergikravet i iranska.
Efter förhandlingarna har båda sidor anklagat den andra för att ha sabbat chanserna till att komma överens. JD Vance har uttryckt att det mest är trist för Iran, Irans utrikesdepartement har slagit fast att det är USA som har helt orimliga krav.
Mest är det nog värt att lyssna på en tjänsteman på nyss nämnda departement.
– Det är naturligt att vi inte borde ha förväntat oss att nå en överenskommelse på en enda session, säger den icke namngivna källan till iranska medier.
Och så är det förstås. När den amerikanska presidenten Donald Trump deklarerade vapenvila gav han Iran en ny frist om två veckor. Tiden går inte ut förrän natten mellan den 21 och 22 april. Det som pågår nu är ett spel för gallerierna, men vad som egentligen sägs bakom stängda dörrar får vi inte veta.
Det känns så längesen nu, men det är bara några månader sedan Hamas och Israel kom överens om ett fredsavtal som förhandlades fram med hjälp av USA. Turerna innan det blev klart var många och långa, förhandlingarna bröt samman gång på gång och vid ett tillfälle försökte Israel till och med bomba Hamas förhandlingsdelegation när den befann sig i Qatar.
Nu är förstås inte avtalet mellan Israel och Hamas ett särskilt gott exempel på en bestående fred, men det visade åtminstone att parter kan enas om punkter som till en början lät helt orealistiska. Positioner kan flyttas. En slags dans har inletts mellan Iran och USA och det är Trump som håller i taktpinnen.
Det säger kanske något om situationens signifikans att mannen med taktpinnen valde att gå på MMA-match i Miami på lördagskvällen, i stället för att följa förhandlingarna.
Spelet kommer att fortsätta. Räkna inte med att bli så mycket klokare om slutstriden förrän vapenvilan går mot sitt slut.
