Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I kontrollen för oss extra misstänkta skummisar tvingas man packa upp hela sitt handbagage så en kontrollant kan skanna varenda pinal. Just denna natt ser jag tydligen supersuspekt ut, för nu blir det också kroppsvisitering och förhör.
Efter många resor till Mellanöstern i allmänhet och Israel i synnerhet har jag utvecklat ett särskilt tålamod när det kommer till dumma frågor. Man måste bara uthärda dem, utan att brusa upp och inte ha ont om tid, så kommer det förr eller senare att ge sig.
– Vad har du gjort i Israel?
– Jag är journalist, här är mitt presskort.
– Varför har du inte visat ditt presskort förrän nu?
– För ingen har bett mig visa det.
– Varför visade du det inte ändå?
Djupa andetag. Jag har tagit mig igenom många liknande situationer med hjälp av djupa andetag.
– Du ser trött ut?
– Jag är väldigt trött.
– Varför är du så trött?
– För att klockan är 02.30 på natten.
– Jaha.
Ibland tänker jag att det är en teknik för att få mig ur balans. Andra gånger tänker jag att de där säkerhetspersonerna bara är uttråkade och behöver sysselsätta sig med något, exempelvis med att tjafsa med mig.
Det känns i vilket fall alltid skönt att få resa hem, att få återvända till trygga Sverige där jag hör hemma och inte ifrågasätts eller misstänkliggörs. Tänk att få vara medborgare ändå! Vilken lyx!
När jag går av planet på Arlanda står en särskild polisinsats precis utanför dörren. De kräver att få se mitt pass. Fastän jag omöjligt kan komma undan från att visa upp det hundra meter senare – i passkontrollen.
– Varför vill du se det? frågar jag vresigt.
– Därför, säger polisen.
Jaha.
