Vi hade precis anlänt till ett stekhett Pisa och undvikit att bli skinnade av fejkparkeringsvakter när min nioåring började studsa upp och ner på gatan.
– Där! Där! Det finns här! skrek hon och pekade.
Hon pekade i riktning mot det lutande tornet, som vi var där för att titta på. Men det var inte tornet hon menade.
Det var en liten, ful, kinesisk monsterdocka.
Min dotter kom hem en dag i våras och ville mer än allting på hela jorden ha en … jag uppfattade inte namnet. Det var svårstavat och jag var upptagen med att laga mat, plus härdad i att min dotter vill ha olika saker mer än allting på hela jorden ungefär tre gånger i veckan.
Tänk att det fanns en tid då jag inte visste vad en labubu var. Det var en fin tid.
Till skillnad från de önskningar som dyker upp och försvinner höll hon fast vid sitt begär efter en labubu så länge att jag lyckades lägga namnet på minnet och googla det. Hennes födelsedag närmade sig och jag är svag för att leverera heta önskningar inslagna på bemärkelsedagar. Det är så sällan jag får chansen bara, för kommer önskningen åtta månader i förväg kan man sätta sitt liv på att den är borta med vinden när den stora dagen väl kommer.
Jag lyckades i alla fall lista ut att labubus inte var något man bara gick till affären och köpte. Nej, man var tvungen att beställa online och dessutom ha riktig tur för att inte missa ”ett släpp”. Jag hade tur. Jag kunde betala för hela två stycken monsterdockor från Kina och kände att priset som årets mor väntade runt hörnet.
Jag är svag för att leverera heta önskningar inslagna på bemärkelsedagar
Det visade sig dock komma att handla om en helt annan typ av väntan. En vecka gick. Två veckor gick. Tre veckor gick och nu började det närma sig vår avfärd på bilsemestern till Italien – dottern fyller år i juli och paketen måste säkras i god tid om de ska komma med i packningen.
Jag googlade lite på sajten jag hade handlat ifrån och hittade ett tiotal mycket ilskna recensioner som jag kanske borde ha läst i förväg.
Men! Då hörde en vän med jämnårig dotter av sig från Belgien. Där fanns det labubus och han hade råkat köpa ”fel färg” till sin unge. Ville vi möjligen köpa den?
För några veckor sedan läste jag en svensk kulturchefs Facebookinlägg. Han citerade ett utskick från en Stockholmsskola som blivit viralt i sociala medier och fastslog att han inte fattade ett dyft. Texten handlade bland annat om att barnen inte längre fick ha med sig ”labubus” till skolan, för de användes till någon form av statusjakt.
Jag fattar att det är svårbegripligt. Men jag förstod precis. (Och det gjorde troligen föräldrarna som tog emot utskicket också, det vill säga de avsedda mottagarna, men strunt i det nu.)
Finns det något som slår känslan av glittrande barnögon och meningen ”mamma, du är BÄST!”
En ynnest som kommer med att vara mamma till min dotter är att hela tiden vara i fas med tidens barntrender.
Eller, det är inte bara en ynnest, det är ganska påfrestande också. Det innebär ett myller av olika saker man måste säga bestämt nej till varenda dag, det kan vara tröjor med diverse figurer på, svindyr torkad mango och pyttesmå, meningslösa samlarfigurer i plast, men det är alltid något.
Det är hela tiden en balansgång i att göra sitt barn lyckligt och i att utföra någon form av uppfostran och ingjuta någon slags motvikt till meningslös konsumtion.
Men. Finns det något som slår känslan av glittrande barnögon och meningen ”mamma, du är BÄST”?
I Pisa blev jag bäst när jag hostade upp tio euro och köpte henne en labubu. Eller en lafufu. Men om detta var jag fortfarande lyckligt ovetande, den där sommardagen i Italien.
Hon fick även labubun från Belgien på födelsedagen, så jag blev världens ALLRA bästa mamma – tills den tappade sitt huvud.
”Lafufu” kallas alltså de labubus som är gjorda i Kina, men inte av ”rätt” företag. De är piratkopior. Varenda unge har numera en checklista för att kunna avgöra äkthet, bland annat ska dockan ha exakt nio tänder (och den ska inte tappa huvudet).
När vi kom hem hade paketet från Kina anlänt. Jag var, verkligen, en så otroligt bäst mamma att det saknade motstycke.
Fast det höll inte så värst länge. Nu vill hon ha en stitch-labubu. Det är det senaste.
Läs fler krönikor av Emma Bouvin:
”Planen för mitt nya, nyttiga liv var enkel”
”Febrilt försöker jag komma på en ursäkt för att slippa”
”Byn som inspirerade till filmen Frost är inte lika charmig i verkligheten”
