Om det annalkande storkriget i Mellanöstern vet vi ännu intet, när vi tillbringar en vecka i de norska fjällen. Tolkskole-Johan har lyckats förmå oss att vidga våra vyer och byta Björnrike mot Hafjell. Alla har varit emot honom, men nu, när vi glider fram i långa pister och inte behöver stå i liftkö mer än ett par minuter, har alla börjat se honom som ett geni.
Utom våra två nioåringar. De saknar Björnrike. Mest saknar de en specifik barnbacke där det finns några roliga gupp, samt en skogsslinga som är precis lagom utmanande för deras ålder.
Eftersom de tolvåriga storebröderna vill åka slalom snabbare än vinden är de med sina pappor, så småtjejerna är min och Annas börda att bära. När vi efter en timmes gnäll kommer in på en transportsträcka, noterar jag en nedfart mellan träden. Den ser lite ut som den där skogsslingan de saknar så mycket.
– Kolla tjejer, där kan ni åka ner! ropar jag.
Anna ser tveksam ut. Eventuellt för att det inte går att se vart nedfarten leder, men jag är övertygad om att den går parallellt med transportsträckan. Jag är faktiskt så övertygad att jag säger att barnen kan åka utan oss vuxna, för att det ska bli extra spännande.
– Okej, men ta det LUGNT, förmanar Anna innan tjejerna försvinner mellan träden.
Vi åker vidare och spanar in mot skogen. I någon minut hör vi deras glada stämmor alldeles nära. Sedan blir det tyst. Oroväckande tyst.
– De är säkert här framme, säger jag.
Jag är så sällan den roliga mamman. Inget får förstöra denna min stund, även om ett tvivel börjar gnaga. Det enda jag vill är att tjejerna ska inse att Hafjell är minst lika bra som Björnrike så att jag kan få njuta av min semester utan gnäll.
När vi kommer till slutet av transportsträckan inser vi att nioåringarna absolut inte kommer att komma ut där. Det finns nämligen ingen utväg. Vi inser också att vi inte kan genskjuta dem där skogen tar slut – för den backen är avstängd.
– Ånej, säger Anna.
Jag ser att hon egentligen skulle vilja svära åt mig. Men Anna är bra på att hålla den typen av aggressioner inom sig.
Vi får fram en pistkarta och försöker orientera oss. Ganska snart står det klart att nedfarten jag har skickat ner barnen för inte är utmärkt på kartan. Det är alltså omöjligt att kontrollera var de kommer ut.
Vi skulle förstås kunna åka upp igen och följa efter dem, men eftersom pisterna är så förbannat långa i Norge skulle de troligen hinna förflytta sig flera kilometer innan vi ens kom tillbaka till deras startpunkt.
– Ånej. De är säkert jätteledsna nu. Jag får panik, säger Anna.
I stället möts vi av två barn som inte kan sluta prata om sitt äventyr på skogsbanan
Hon är fortfarande till synes lugn, men jag som känner henne ser skräcken lysa i hennes ögon. Och alltihop är mitt fel. Jag säger det fem gånger för att Anna inte ska behöva säga det själv, medan vi tar oss ner till närmaste lift och larmar en liftvakt.
Han har ingen aning om var skogsbacken kan tänkas leda, men han ger oss numret till ”skidpatrullen”.
Själv ringer jag min man och förklarar läget. För mitt inre ser jag hur min dotter ligger med ett brutet ben någonstans i en norsk skog och förgäves ropar på mamma.
– Har ni TAPPAT BORT tjejerna? säger han med sin allra mest nedlåtande röst.
Bara för att han har lyckats hålla reda på två självgående tolvåringar med mobiltelefoner i fickorna behöver han inte låta så tuff, svarar jag, inte. För just då ringer Annas telefon.
Nioåringarnas gråt skvalar genom luren, men det är ändå en glädjens stund. Två norska kvinnor har hittat dem.
För en av nioåringarna visade sig, helt otroligt nog, kunna sin mammas nummer utantill! (Det var tyvärr inte min dotter.)
Vi tror att vi ska få tillbaka två svårt traumatiserade flickor som aldrig mer vill åka skidor.
I stället möts vi av två barn som inte kan sluta prata om sitt äventyr på skogsbanan – som visade sig vara en avstängd BMX-bana, kantad av stup och stora stenblock.
– Jag försökte gråta så högt jag kunde så vi skulle bli hittade, säger min unge nöjt.
De vill genast åka banan igen!
Senare på kvällen messar Anna till de norska räddande änglarna:
”Tack för att ni visade våra barn att det finns fina människor i världen, som hjälper en när man har kommit vilse.”
Läs fler texter av Emma Bouvin:
Jag hade kunnat starta ett föräldrauppror
Äta lunch? Nej, men häng med på powerwalk genom hundbajs och slask
Min make – bromsklossen – letar genast fel med upplägget
