Fares, som egentligen heter något annat, suckar när jag frågar om det finns någon mat att köpa där han befinner sig. Han är i utkanten av norra Gaza och fungerande butiker är en utopi. Han äter konserver. Bönor och ärter mest.
Vi pratar första gången på måndagen, två dagar innan vapenvilan mellan Israel och Hizbollah träder i kraft. Fares har inte träffat sina barn och sin fru på över en månad. Familjemedlemmarna kom ifrån varandra under flykten från Jabalialägret, en bit längre söderut i Gaza. Nya satellitbilder som tidningen Haaretz publicerade i veckan visar att större delen av flyktinglägret, Gazas största före kriget, är jämnat vid marken.
Nu sitter hans fru och deras två barn, fyra och två år gamla, fast vid Kamal Adwan-sjukhuset. Området är belägrat av israeliska styrkor och det går inte att ta sig varken ut eller in.
– Det är svårt att veta hur de mår, för mobiltäckningen är usel. Ärligt talat, jag har inget hopp, säger Fares på måndagen.
Fares är en av få inne i Gaza som vågar uttrycka missnöje med terrorgruppen Hamas. Han tycker de har misslyckats med att skydda befolkningen, att de har förstört Gaza och att de är en besvikelse som ”motståndsrörelse”.
Han skickar ett videoklipp där det smäller av bomber och gevärseld alldeles i närheten.
Sedan bryts kontakten.
På tisdagskvällen håller USA:s president Joe Biden ett tal. Han deklarerar vapenvila mellan Israel och Hizbollah.
– Det här är en påminnelse om att en fred är möjlig, säger Biden.
Han säger också att avtalet är ett första steg på vägen mot regional fred. Härnäst är det dags för Gaza. Att USA under kommande dagar ska göra ett nytt försök att nå en överenskommelse mellan Israel och Hamas, för att fria den israeliska gisslan och sätta stopp för kriget, i ett Gaza där Hamas inte längre har makten.
Hela världen har därefter uttryckt samma förhoppning. Om det var möjligt att lägga ner vapnen i Libanon, måste det väl vara möjligt i Gaza?
Problemet är bara att överenskommelsen mellan Israel och Hizbollah inte är ny. Det är positivt att förhandlingarna har fått parterna att gå med på avtalet – men avtalet är från 2006. Det är dessutom ganska luddigt skrivet i de delar där Israel och Hizbollah inte är ense, som gällande när vapenvilan egentligen ska ses som överträdd exempelvis.
I Gaza har det mest handlat om att varken Israel eller Hamas har verkat särskilt sugna på att komma överens. Det var därför medlarstaten Qatar drog sig ur förhandlingarna för ett par månader sedan. Man kunde inte se någon vilja från någondera att rucka på sina krav.
Hamas vägrar släppa det hundratal israeler som fortfarande är gisslan i Gaza, varav många tros vara döda. Israel vägrar gå med på ett fångutbyte där palestinier i israeliska fängelser släpps i utbyte mot gisslan. Israel har också krävt rätten att kontrollera olika delar av Gaza, utöver att det vill att Hamas ska lämna makten (om inte utrotas). Det senare vill förstås inte Hamas.
Att Hizbollah gått med på vapenvila skulle kunna pressa Hamas. Även om shiamilisgruppen i Libanon är i ett annat läge, där den kan presentera sitt avtal som en seger, innebär det att Hamas förlorar sin norra front. På onsdagen kom också uppgifter om att Hamas är intresserat av att återuppta förhandlingarna.
Strax därefter lyckas jag få kontakt med Fares igen. Det var hans täckning som försvann. Han har hört uppgifterna om vapenvilan.
– Om Gud vill blir det samma sak i Gaza. I går hade jag inget hopp, men i dag är det tillbaka, säger han.
