Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Den store Satan” och ”Ondskan”, vilket är öknamnen Iran och USA historiskt har gett varandra, har inte förhandlat direkt på över tio år. När parterna nu möts i Islamabad känns det troligen för de flesta inblandade som att sätta sig vid ett schackbord med döden.
Mycket står på spel. Världsekonomin, för att nämna en liten grej. Fred i hela Mellanöstern, för att ta ett annat exempel. Det var svårt att tro att vapenvilan som inföll under natten till onsdagen skulle bli av med tanke på hur intensivt kriget har rasat sedan den 28 februari.
Nu är det ännu svårare att tro på att den ska bestå. Under dagarna som gått sedan vapenvilan inleddes har ordkriget fortsatt i full kareta. Det har uppdagats att punktlistan som ska agera underlag till fredsförhandlingarna ser olika ut beroende på vem man frågar. Iran anser att Libanon skulle ingå i vapenvilan, det gör inte USA och Israel. Iran tycker det är självklart att USA ska bekosta uppbyggnaden av allt som har bombats sönder, det tycker inte nödvändigtvis USA. Hormuzsundet skulle omedelbart öppnas, enligt Donald Trump, men det har verkligen varit si och så med den saken. Det har talats om avgifter som går emot internationella konventioner och om att Iran har tappat bort några minor som de slängt ut i farleden och därför måste begränsa trafiken ytterligare.
Det är stökigt.
Gänget som möts under lördagen i den pakistanska huvudstaden, som för övrigt tycks se detta evenemang som sin biljett in i världens strålkastarljus, består av höjdare från båda sidor. Vicepresidenten JD Vance, det särskilda sändebudet Steve Witkoff och Trumps svärson Jared Kushner, som sägs ha varit den viktigaste kuggen i arbetet med att få till fredsavtalet i Gaza. Från Iran har en delegation av 70 personer flugits in, med utrikesminister Abbas Araghchi och parlamentets talman Mohammad Bagher Ghalibaf i spetsen.
Peppen är inte enorm.
– Vi har goda avsikter men ingen tillit. Vår erfarenhet av att förhandla med amerikanerna har alltid kantats av misslyckanden och brutna löften, sa Ghalibaf till statlig iransk tv före mötet.
– Om iranierna är villiga att förhandla i god tro, är vi definitivt villiga att sträcka ut en hand. Men om de ska försöka lura oss, då kommer de att upptäcka att förhandlingsteamet inte är så mottagligt, sa Vance.
– Vi är nu på stadiet som på engelska kallas ”make or break”, sa å sin sida den pakistanska utrikesministern, som ska försöka vara med och medla fram en lösning.
Knäckfrågan för USA är att Iran inte ska tillåtas att kunna skaffa sig atomvapen. Iran är orubbligt på punkten att de ska kunna fortsätta att anrika uran, ”för fredliga avsikter”. Dessa två synpunkter går inte ihop.
Iran kräver också att USA slopar alla sanktioner mot landet, vars ekonomi har varit i fritt fall under de senaste åren. Det är svårt att tänka sig att USA skulle kunna gå med på det, men inför Islamabadträffen har det florerat obekräftade uppgifter om att frysta iranska tillgångar ska ha tinats upp, som en välvillig gest.
De två kombattanterna är i alla fall eniga om att de inte vill ha ett fortsatt krig, även om ingen av dem säger det rakt ut. Det viktiga för Trump är att kunna hävda total seger och denna önskan delar han med sina iranska motståndare.
Frågan är om det går att hitta en gyllene medelväg där ingen vinner, men ingen heller förlorar ansiktet? Det kommer inte att trösta alla de civila som har förlorat anhöriga och blivit hemlösa, men det här kriget har ju heller aldrig handlat om dem. Det har handlat om makt.
Något svar på hur det blir väntas inte i helgen. Fristen löper på i över en vecka till.
Läs mer:
Pressen på JD Vance inför ödesmötet – ”går på äggskal”
Iran har framfört krav och röda linjer till Pakistan
