Jag hade precis gått över den israeliska barriären mellan ockuperade Jerusalem och Betlehem när en taxichaufför ropade efter mig.
– Du är svensk journalist, eller hur? undrade han på arabiska.
Jag kunde inte minnas att jag hade talat med honom förut, men jag passerar den där gränsen med jämna mellanrum och brukar svara ropande chaufförer att jag inte är turist, utan journalist.
– Varför kidnappar din regering muslimska barn? fortsatte taxichauffören.
Han lät inte upprörd, mer nyfiken. Min arabiska räckte inte till för den typen av konversation så jag bad min medföljande tolk att fråga var han hade fått det ifrån.
– Det har jag hört från många, sade chauffören.
SVT rapporterar om en ny dokumentär från Al Jazeera som handlar om tvångsomhändertagna barn. Flera aspekter i den påminner om den så kallade LVU-kampanjen, där rykten om att Sverige omhändertar barn på felaktiga grunder spreds över Mellanöstern och bidrog till att terrorhotnivån fick höjas.
Dokumentären finns endast på Al Jazeera 360, en ny plattform från det qatariska mediebolaget, som riktar sig till arabisktalande publik. I programmet säger en pappa att hans barn har tagits av myndigheterna för att familjen är romsk. Men domstolshandlingar som SVT tagit del uppger att barnen omhändertagits bland annat för att de inte går i skolan, för att de är hungriga, och på grund av psykisk misshandel.
Det är inte första gången det visar sig att Al Jazeera rapporterar på olika sätt beroende på om publiken är arabisk eller internationell. Sydsvenskan har tidigare visat hur den arabiska kanalen upprepade gånger har spridit vilseledande och felaktig information om Sverige.
När DN träffade Al Jazeeras redaktionschef för de palestinska områdena, Walid Omary, i somras, ville han inte riktigt gå med på att budskapen är olika i arabiska och engelska Al Jazeera. Däremot, förklarade han, är det olika journalister som jobbar för de olika kanalerna – och därmed rapporterar de på olika sätt.
I Turkiet, efter den svåra jordbävningen i början av 2023, kunde det vara rentav farligt att berätta att man var svensk. Det var mitt i Sveriges försök att komma med i Nato, samtidigt som Rasmus Paludan brände koraner utanför turkiska ambassaden i Stockholm – och LVU-kampanjen var i full gång.
Vid ett tillfälle i sydöstra Turkiet fick jag och fotograf Anders Hansson kasta oss in i bilen och fly, efter att en uppretad mobb fattade misstankar om vår svenska bakgrund.
– Ni hatar muslimer! vrålade en man och slog ihop nävarna innan vi kom därifrån.
Jag lyckades via tolk förklara för den palestinska taxichauffören att det inte är sant att svenska myndigheter kidnappar muslimska barn, men om han trodde mig är oklart. Den svenska modellen med tvångsomhändertagande av barn i utsatt situation går inte riktigt att översätta till arabiska. Den typen av socialt skyddsnät är något främmande för många.
– Ingen ska komma och säga till mig hur jag ska hantera mina barn, som en kvinna i Jenin sade till mig en annan gång.
Att terrorhotnivån höjdes i samband med den tidigare LVU-kampanjen hade dock förmodligen fler orsaker än enbart uppgifterna om kidnappade barn. Kombinationen med de brända koranerna födde ett narrativ om ett land som hatar Islam.
Det finns förstås risk för att det sker igen, men i nuläget är den inte överhängande.
