26 november kl 15.45.

Sidledsregnet klöser oss i ansiktet när vi säger hejdå vid Red Lion. Frank Sinatras ”White Christmas” läcker ut från Emma Knyckares stammiskrog i Majorna. Men vi hinner inte gå in dit nu. Vi har redan pratat i fyra timmar och hon måste hem och fixa middag till sin dotter. I kväll ska de gå på Göteborgsoperans version av ”Kalle och chokladfabriken”. På spårvagnen mot centralstationen förstår jag att jag har misslyckats. Det där med ”Klarinett-Kjell” och scenskräcken hade någonting. Men det räcker inte. Nej, Emma är ingen ledsen clown. Ingen Willy Wonka. Så jag skriver till min redaktör: ”Det här kommer inte att bli som det var tänkt.”

1,5 timme tidigare.

Vi landar i poddstudion där Emma Knyckare tillsammans med komikerkollegorna Ina Lundström och den alltjämt halvanonyma ”Scroll-Mia” varje vecka spelar in podcasten ”Flashback forever”. I går bandades avsnitt 216. Podcasten, som har drygt 100 000 unika lyssnare i veckan, är det roligaste Emma har gjort, säger hon.

– Vi är tre helt olika humorhjärnor. Och just det att vi kompletterar varandra är en stor anledning till att det har funkat så bra.

Fakta.Emma Knyckare

Ålder: 37 år.

Bakgrund: Slog igenom som ståuppkomiker i slutet av 00-talet och sedan i Sveriges Radio P3 i program som ”Tankesmedjan”, ”Musikhjälpen” och den egna talkshowen ”Knyckare i P3”. Hon turnerade 2018 och 2019 med ”Årets Mama. En föreställning om familjeliv, underliv och kärlek”. Gör tillsammans med Ina Lundström och ”Scroll-Mia” varje vecka podcasten ”Flashback forever”. Medverkar återkommande i P1-programmet ”Kära Annika” med Annika Lantz.

Aktuell: Med ”Hahaha-revyn. En ovanlig, ärlig och musikalisk humorföreställning” som hon frontar tillsammans med Sofia Dalén. Föreställningen har turnépremiär i Jönköping den 24 januari 2025.

Familj: Man, dottern Maggan, 9, två bonusbarn.

Flashback är internets besudlade bakgård. Ett forum färgat av misogyna, rasistiska och homofoba användare som spyr ut sitt anonyma hat. Och kändisskvallrar. Vad som kanske inte är lika känt är att Flashback även är fullt av rätt vanliga – och ovanliga – personer som vill ha hjälp med rätt vanliga – och ovanliga – problem. ”Flashback forever” bygger på att trion varje vecka refererar olika diskussionstrådar. Sedan ramar de in innehållet med en särpräglad, humoristisk tonträff.

– Vi har gjort podden i fem år. Så länge har jag aldrig varit på en och samma arbetsplats, förutom Sveriges Radio.

Tack vare tjänsten Patreon (som möjliggör bidrag via prenumeranter och donationer) och reklam kan de i dag försörja sig på podden. ”Scroll-Mia” har sagt att hennes favoritavsnitt är när Emma Knyckare tröskar igenom tråden ”kändisanalt”. Emmas mest minnesvärda är från poddens gryning, avsnitt 17.

– Där pratar Mia om användaren ”Mankan”, som har totalförstört sin lägenhet eftersom han har försökt ta bort en dagbädd – som visar sig vara en bärande struktur.

Hon tar en näve överblivna chips från gårdagens inspelning.

– En annan favorit är när Ina berättar om när ”Reaktor-Rikard”, en återkommande karaktär i podden, försöker bygga en kärnkraftsreaktor i sitt kök.

På en hylla i studion står Radioakademins pris Guldörat. ”Flashback forever” fick utmärkelsen i höstas med motiveringen: ”Briljant underhållning genom hög igenkänningsfaktor, vassa formuleringar och ett folkligt anslag”. Jag frågar hur hon har påverkats av alla hundratals timmar på Flashback.

– Jag har nog blivit avtrubbad, eftersom språket ofta är så otroligt grovt.

En stor del av förberedelserna går ut på att sålla, berättar hon. Skilja humorguldet från geggan. I ett avsnitt nyligen fokuserade Emma Knyckare på en tråd om en man som ”har problem med en knallfull tjej som somnat i hans säng”. Nu frågar han Flashback hur han ska bli av med henne.

– Han fick förstås många svar i stil med: ”Knulla henne i sömnen!” Allt sådant går bort, eftersom det inte är roligt och inte kommer att leda till diskussion.

Om det ska bli någon svärta i den här texten – som det var tänkt – är det hög tid att rulla fram den blytunga frågearsenalen nu. Emma måste strax hämta sin dotter på skolan och fixa middag, om de ska hinna till chokladmusikalen. Det här skulle ju bli en text med ett allvarligt parti i mitten.

Du framstår som Sveriges soligaste komiker?

– Vad snällt sagt! Det är kanske därför jag aldrig får sommarprata.

För att du inte har något mörker?

– Precis. Jag är frisk, har ett kul jobb, bostad, familj och relativt unga föräldrar. Jag har haft tur. Och de gupp på vägen som funnits har jag redan pratat om i olika sammanhang. Det är fördelen med att vara komiker. Att man får hantera världen på det sättet.

När grät du senast?

– I går faktiskt.

Hur kom det sig?

– För att min man, Petter, pratade så mjukt och fint om sin far. Jag blev rörd.

Det låter inte nattsvart?

– Jag mörkergråter inte så ofta. Men ibland gråter jag av. Släpper ut. Kan du känna igen dig i det?

Tror inte det, vad innebär det?

– Oftast handlar det om att jag har jobbat för mycket och känner mig helt slut. Det är ett sätt att lätta på trycket. Som att ta en bläcka. Sedan är det färdigt.

Du graviterar inte mot mörkret så lätt?

– Nej, du kommer nog inte få med dig något explosivt hem. Om du nu inte tycker att ”Emma Knyckares obefintliga mörker” låter som årets grävf.

Vad är det värsta ståuppgiget du har varit med om?

– När jag återvände till ”Oslipat” i Malmö 2016 fick jag en sådan jäkla panik på scenen. Jag var tvungen att kliva av.

Vad utlöste det?

– Jag hade gjort ett par ståuppturnéer, som ”Badjävlar”, och var bränd efter det. Min lite knäppa humor funkade inte i det sammanhanget. Jag vände ut och in på mig själv, i stället för att göra min grej.

Hon var heller inte lika känd som de andra som uppträdde, säger hon – som Fredrik Lindström och David Batra.

– Efter det fick jag scenskräck.

Hur hanterade du det?

– Jag började i scenskräcksterapi hos ”Klarinett-Kjell”. Det kanske är det som är mitt mörker?

Hon vecklar ut ett skratt igen.

”Klarinett-Kjell”?

– Han är en professionell klarinettist som också hjälper artister att hantera nervositet. Jag fick mycket stöd av honom, han var toppen. Sedan ordnade det upp sig.

Ytterligare en timme tidigare

Med var sin krutstark hämtkaffe från lunchrestaurangen tar vi sikte mot Emmas poddstudio. Kvarteret Mariaplan i Majorna är Göteborgs svar på Midsommarkransen. Gamla arbetarkvarter som koloniserats av kulturarbetare. Emma Knyckare sveper armen i en halvcirkel, som en slottsägande godsherre i fuktig tweed som visar upp sina ägor.

– Det här är ytan jag rör mig på.

Hon pekar ut de viktigaste knutpunkterna: kvarterskrogen Red Lion (all fysisk post från ”Flashback forever”-lyssnarna skickas hit), poddkollegorna ”Scroll-Mias” och Ina Lundströms respektive hem, dotterns skola.

– Och där nere ligger vår hemmabyggda poddstudio. Dit kan vi gå efter att vi har ätit lunch.

Vi passerar Silverkällan, en ölsylta som Göteborgsartisten Arvid Nero skrivit en låt om. Sången handlar om att storvulna drömmar inte behöver vara finare än de små.

Drömmar från bordet i hörnet kan också duga
Öl och nöttеr smakar bättre
Än bubbel och beluga

Raderna fångar något som känns fundamentalt för Emma Knyckare. Hennes kommande satsning ”Hahaha-revyn. En ovanlig, ärlig och musikalisk humorföreställning”, som hon frontar tillsammans med humorprofilen Sofia Dalén, har premiär i januari. Revyn går i mål på Södra teatern i Stockholm i april. Jag frågar om drömmen vore att sätta upp den på, typ, Tele2 i stället.

– Nej, Södra teatern är mycket bättre, eftersom det är mer intimt. Jag gillar generellt sett det småskaliga. I för stora produktioner riskerar man så lätt känslan av att det är ett bygge man har skapat själv.

Revytraditionen har fått en renässans de senaste åren. Gått från mossigt lastfartyg till modern lyxkryssare. ”Svenska revyn”, Henrik Dorsins braksuccé på Scalateatern, har bidragit till att revitalisera genren.

– I jämförelse är vår revy Barbies fulare och billigare kompis Sindy, men det är helt okej med mig.

Hur växte idén till revyn fram?

– Jag och Sofia har träffats en del men jag visste inte så mycket om henne innan. Det var rätt nyligen som jag fattade att hon är den komiker med mest funny bones i landet.

Att göra revy, är det ett sätt för dig att närma dig dina komiska rötter?

– Ja, äntligen får jag ha peruk igen! Men vi vill också reda ut skillnaden mellan revy och buskis. Revy är trams, men kan också vara samhällskommenterande. Det blir inte bara dratta på rumpan-humor.

Din humor är ”igenkänningshumor som ingen kan känna igen sig i”, har du sagt. Har du brottats med om du ska vara indie eller folklig?

– Det viktigaste är att jag får göra det jag är bra på, vara rolig på mitt sätt. Utöver det bryr jag mig inte så mycket om kontexten.

Vad tackar du nej till?

– Jättemycket. Lekprogram där jag inte känner att jag hör hemma. Och de flesta företagsgig.

Ett julbord i Katrineholm, 45 minuter ståupp, solo, 60.000 på faktura?

– Det blir nej. Jag är i en så lyxig position nu att jag typ kan leva på podden. Jag behöver inte göra betalda samarbeten på Instagram, och då kan jag unna mig att skita i det.

Vad drömmer du om?

– Jag vill fortsätta göra ”Flashback forever”. Och så är jag nyfiken på mitt och Sofias samarbete, vi har mötts i vår kärlek för revy. Jag hoppas att ”Hahaha” inte blir en engångsgrej. Utan att vi också får göra ”Hihihi”, ”Hehehe” och sen julshowen ”Hohoho”.

Hon byter prilla igen, ler.

– Sedan kan jag tycka att det är dags att jag får göra ett eget tv-program. Men det ser jag inte som en dröm, utan som på tiden.

Ytterligare 45 minuter tidigare

I juli 2017 satt Emma Knyckare hemma i Majorna och drack lådvin. Nyhetssommaren hade präglats av en it-skandal på Transportstyrelsen, omfattande skogsbränder – och 150 anmälda sexualbrott på svenska festivaler. I rödvinsdimmorna skrev hon en numera sönderciterad tweet. Ett förslag för att bryta våldtäktsvågen: starta en festival utan män.

– Det var en viktig manifestation under en tid då maktrelationer började ifrågasättas, säger hon i dag.

Statement festival, som samlade 5.000 personer på Bananpiren i Göteborg det första året, uppmärksammades stort. Även i internationella medier, som BBC och New York Times.

– Efter det första året gjorde vi en turnerande festival. Sedan kom pandemin och då gick tyvärr luften ur projektet.

Vi sitter på en lunchrestaurang nära Emmas hem. Medan hon beställer en tallrik ravioli funderar jag på om jag kan komma under ytan genom att prata om reaktionerna på festivalen. Det var inte bara Flashback som började frusta. Statement rörde upp våldsamma känslor på bred front. Fälldes av Diskrimineringsombudsmannen. Hur var det att stå i centrum av den stormen?

– Att vissa tyckte att det var en dålig idé rörde mig inte i ryggen. Inte heller att många blev vansinniga och ville trycka till mig personligen. Jag är inte så mottaglig för sådant.

– Det varade inte så länge, kanske var det en faktor. Efter metoo blev det en tydlig vändning. Fokuset flyttades. Från: ”Det här är olagligt och idiotiskt!” till: ”Vad intressant!”

Tar du aldrig illa vid dig?

– Det enda som gör mig ledsen är när någon skriver att jag är tråkig. ”Emma var riktigt svag i dagens avsnitt av podden”, det är det värsta.

Hon skrattar.

– Den sortens kritik får mig att känna mig som en bedragare. Som om jag har kuppat mig in i humorvärlden. Och till slut blivit avslöjad. Den enda valutan som är viktig för mig är valutan: rolig. Om någon tycker att jag är dum eller ful, det skiter jag i.

2019 släppte Emma Knyckare boken ”Hit med flaskan – handbok för panikslagna mammor”. Där berättar hon faktiskt om ett djupt sår från tonåren, då hon gjorde abort. Hon blev så deprimerad efteråt, skriver hon, att hon slutade gå till skolan: ”Att ligga ensam på mitt flickrum med en mörk hemlighet och stirra upp i de självlysande stjärnorna som jag tjatade till mig av mamma på Buttericks, är det mest ofria jag upplevt.” Jag borde fråga om den där perioden, särskilt nu när uppdraget från redaktören var så glasklart. Men det känns dels för privat. Och dels inte som ett öppet sår. Inte relevant för den hon blev. I boken betonar hon dessutom att beslutet är något av ”det bästa jag har tagit i mitt liv”. På väg från lunchen till poddstudion, raviolitallrikarna är tömda, bestämmer jag mig för att testa en annan ingång i stället. Ta vägen via drömmarna.

Ytterligare en timme tidigare

Mariaplan, Majorna. Emma Knyckare serverar kaffe hemma i tvårummaren. Här bor hon med sin nioåriga dotter Maggan och maken Petter. Det är sent i november, som Tove Jansson skrev. Vid 37 är Emma inte helt olik Lilla My. Särskilt när hon formar håret till en kon på huvudet. Vaksam blick. Kvick. Vass. Men till skillnad från Muminfiguren skrattar hon ofta. Det är den där skrattmuren som ska forceras i dag. Men vi börjar prata om Rolfstorp, där Emma växte upp, och dit hon nu har återvänt.

– Vi hittade en villa i utkanten av Rolfstorp för ett år sedan. Så jag bor ungefär halva tiden här nu, och halva tiden där.

Som ung tyckte hon att det var pinsamt att komma från landet, säger hon och gör ett snabbt snusbyte.

– Men nu känner jag: ”Make Rolfstorp great again!”. Det är den vackraste platsen på jorden.

När förstod du att du var rolig?

– Jag hade tidigt en vilja att få folk att skratta. Jag minns ett tillfälle när vi var hos våra grannar, som var jägare, och åt älgstek. Jag var åtta år kanske och kastade ur mig någonting – och så skrattade alla.

– Det var ett rus. Efter det började jag förbereda mig inför de där middagarna. Stal skämt.

Från vad?

– ”Rena rama Rolf”. Och ”Full frys” med Stefan och Krister. Jag slukade allt kul som kom i min väg.

Var du duktig i skolan?

– Värdelös. Jag skolkade mycket i högstadiet. Men i nian hade jag en musiklärare som peppade mig att gå estetisk linje på gymnasiet, i Varberg.

– Jag hamnade bland svåra esteter med pannlugg och randiga strumpbyxor – och älskade det. Vi gjorde revy, sketcher, massa trams. Jag hade hittat något som jag var bra på, äntligen.

Via en tävling som Riksteatern arrangerade och som Emma Knyckare vann, fick hon möjlighet att uppträda på Arvikafestivalen. Den Malmöbaserade Humorklubben ”Oslipat” fick upp ögonen för den unga hallänningen, och övertalade henne att komma dit och testa ståupp.

– Det var 200 personer i publiken, jag hade tre minuter. Svinnervöst. Men efteråt var det en extrem kick. Det kändes som om jag var tillbaka på älgmiddag hos grannarna i Rolfstorp.

I slutet av 00-talet detonerade ståuppscenen i Sverige. Emma Knyckare tog alla gig hon kunde få. 2010 frågade P3 om hon ville vikariera som programledare för ”Morgonpasset”. Satirprogrammet ”Tankesmedjan” och ”Musikhjälpen” ledde senare till en egen talkshow, ”Knyckare i P3”. I skarven mellan gymnasiet och genombrottet på radion gick hon teaterlinjen på Katrinebergs folkhögskola.

– På Katrineberg skulle man bli seriös skådespelare. Det var mycket som inte var bra där.

Hur då?

– Filosofin var att man inte kan spela någonting om man inte har känt det på riktigt. Jag blev inlåst på en vind en gång, för att framkalla riktig panik. I någon method acting-anda skulle man låtsas att ens pappa hade dött. Jag tänkte bara, med min begränsade fantasi: ”Fast det har han ju inte.”

Det låter hemskt.

– Men jag hade tur på det sättet att jag hade en bra klass. Så fort vi fick fria händer, slapp spela Tjechov, så gjorde jag egna humorgrejer. Så det var också fruktansvärt roligt att gå där.

Hon gör ofta så där märker jag. Vänder något till synes mörkt, till något ljust. Hon föreslår att vi ska gå och äta ravioli på en lunchrestaurang i närheten. Då, tänker jag, måste jag börja hugga tag i de tunga ämnena, ”Söndagsintervjun i P1”-frågorna.

En dag tidigare

När tåget närmar sig Göteborgs centralstation får jag ett mejl från min redaktör. ”Försök komma på djupet” skriver hon, ”finns det ett MÖRKER där någonstans?”. Jag kliver av, börjar gå mot hotellet. ”Emma Knyckare – den ledsna clownen”, tänker jag och borrar mig igenom en styv isvind som driver upp från Göta älv. Det här blir en enkel match.

Emma Knyckare väljer tre (andra) storheter från Rolfstorp som borde få ett eget tv-program

Gånge-Rolf

”En viking som enligt sägen skall ha varit så fet att ingen häst orkade bära honom. Därför fick han promenera. Men inte ens han själv orkade bära upp sin egen kroppsvikt. Så han slog sig ner på en sten i Hallands inland, eller utanför ICA, ingen vet, och där blev han kvar. Byn ’Rolfstorp’ var född och kan än i dag skryta med ’gator’ som Gånge-Rolfs gränd. Jag tänker historiskt drama, med Gustav Skarsgård i fatsuit som Rolf.”

Ingela Strandberg

”Min och allas favoritpoet. Jag fastnade för hennes kärleksdikt ’Genom brunnarna till havet’ och när jag senare kom i kontakt med dikten ’Väg 153’ tänkte jag WTF? Har Ingela åkt genom Rolfstorp? Jag höll på att smälla av. Vilket innebär att jag nästan dog när jag fattade att hon bor i Rolfstorp! Shit my god, känner jag. Och alla andra. Gör en dokumentär om denna storhet på studs, tack.”

Bockstensmannen

”Det lilla rödlätta skelettet skulle göra sig bra i en socialrealistisk feelgood som ett exempel på en person från samhällets botten som jobbat sig upp. Bockstensmannen var ju uteliggare i en mosse i flera tusen år men efter många om och men – och tack vare att Ines Uusmanns pappa ’Posta-Ture’ hittade och tog sig an Bockis – äntligen fick en trygg bostad i innerstan på Varbergs fästning. Med havsutsikt dessutom. Och inglasad veranda. Eller i alla fall glasmonter.”

Share.
Exit mobile version