Hösten 2025 lockar Culver Theater i Los Angeles biobesökare med ett udda erbjudande.
”Är du skallig, eller villig att raka huvudet?” Välkommen då att se Yorgos Lanthimos nya film ”Bugonia” gratis, skriver biografen i ett inlägg på Instagram. Barberare kommer att finnas på plats för dem som anländer med hår.
Arrangemanget har uppenbar sociala medier-potential. Fast det är tvivelaktigt om Emma Stone, som alltsammans är en hommage till, skulle uppskatta jippot.
Genom kritikerhyllade filmer som ”The Favourite” och ”Poor things” har hon tillskrivits rollen som den grekiska regissören Yorgos Lanthimos musa. Men själv har hon sagt att det förhåller sig precis tvärtom: det är han som är hennes musa.
I ”Bugonia” gör hon rollen som Michelle Fuller, en svinrik vd för ett läkemedelsbolag som kidnappas av kusinerna Teddy och Don, spelade av Jesse Plemons respektive Aidan Delbis. Till skillnad från henne lever de på den sociala stegens nedre avsats: fattiga, oattraktiva och uppslukade av konspirationsteorin att Fuller är en utomjordisk humanoid, nedsänd till jorden för att förinta den.
Som ett steg på vägen för att få kontakt med hennes moderskepp rakar de av hennes hår i baksätet på en stulen Range Rover. Den scenen finns det bara en tagning av – det är Stones riktiga hår som faller ner på läderklädseln i bilen.
På presskonferensen som följde på visningen av ”Bugonia” på filmfestivalen i Venedig i slutet av augusti fick Emma Stone förstås frågan om det hade varit lätt eller svårt att raka av sig håret.
Stone himlade med ögonen, log och replikerade som det anstår en Hollywoodstjärna som vill flytta fokus från sitt utseende till sin prestation:
– Om det var lätt för mig att raka håret? Det är det lättaste som finns, man tar bara en rakhyvel och drar.
Vid tiden för Londons filmfestival i mitten av oktober har håret hunnit växa ut till en chick bob och journalisterna ser till att ställa mer svävande frågor än i Venedig. Inledningsvis blir svaren också därefter.
– Att göra en roll är alltid på samma gång emotionellt och fysiskt. Det går inte att skilja den fysiska aspekten av att spela Michelle Fuller från rollen i stort, säger Emma Stone i en svit på lyxhotellet Corinthia Hotel som ligger mellan Covent Garden och Westminster.
”Bugonia” är en nyfilmatisering av den sydkoreanska skräckkomedin ”Save the green planet!” från 2003. Ordet är grekiska och betyder oxfödsel. Under antiken fanns nämligen en tro på att bin föddes ur nötkreaturs kadaver. Möjligen skulle man kunna beskriva det som en poetisk pånyttfödelse- eller kretsloppsmyt och den har återberättats av både Vergilius och Ovidius.
I Lanthimos film har antihjälten och biodlaren Teddy vänt mainstreammedierna, politikerna, ja hela samhället, ryggen. Honungsbina tycks vara de enda levande varelser som han förmår visa villkorslös ömhet och omsorg. Men insekterna blir färre och det gör honom förtvivlad. Han skyller den sinande populationen på miljöförstöringen, mer specifikt på Michelle Fullers läkemedelskonglomerat, som han också lastar för sin opioidberoende och hospitaliserade mammas lidande.
– Konspirationsteorierna är bara en språngbräda. Men det vore begränsande att kalla ”Bugonia” för en film om konspirationsteorier, fast jag har säkert själv gjort mig skyldig till det, säger Yorgos Lanthimos.
Så vad handlar den om på ett djupare plan?
– Om människans natur och framtid, och om de förutfattade meningar som vi har om andra människor, andra kulturer, andra världar. Om oss själva också, för den delen. Filmen utmanar idéerna vi håller fast vid och jag menar att det är helt avgörande att göra det i dag.
Som så ofta i Yorgos Lanthimos fiktiva universum är karaktärerna till en början arketyper med stereotypa attribut. Michelle Fuller är inte bara förmögen, hon är också rationell och maktlysten, och äger givetvis ett par rödsulade Louboutinklackar. Teddy och Don, däremot, är typiska fetthåriga losers som kastat loss från verkligheten och radikaliserats.
Det handlar med andra ord om ett våldsamt, och så småningom rätt blodigt, möte mellan två diametralt olika livsöden och världsbilder. Åtminstone är det så det ter sig inledningsvis.
– Det intressanta är att både Teddy och Michelle säger saker som ger resonans i mig, som känns sanna, helt enkelt. Det där verkar vara svårt att acceptera nuförtiden, alltså att det kan finnas sanning i två till synes motsatta utsagor. Allt har blivit så binärt. Antingen eller. Med oss och eller mot oss, säger Jesse Plemons.
Vad är det som känns sant, menar du?
– Michelle framhåller vikten av forskning – fakta. Bra. Teddy ser i människan en drivkraft att förstöra planeten, det blir allt svårare att motsäga honom. Det är också sant, som Teddy hävdar, att det finns mäktiga människor som utnyttjar ett stort antal mindre mäktiga människor bara för sin egen vinnings skull.
Här någon gång begår jag som reporter ett försmädligt misstag.
Utan att tänka mig för ställer jag en rättfram och banal fråga rakt ut i sviten på Corinthia Hotel.
Aliens spelar en central roll i ”Bugonia”, tror ni att sådana existerar?
Emma Stone skrattar till och hugger blixtsnabbt.
– Du menar om jag tror att det finns små gröna rymdgubbar?
Jesse Plemons räddar mig och stämningen.
– Jag tänker att universum är för enormt för att det inte skulle finnas liv någon annanstans. Så ja, jag tror att aliens finns.
Emma Stone nickar. Sarkasmen är snabbt övergående.
– Jag tror väl egentligen också på aliens. Det skulle kännas ganska ensamt om det inte fanns några andra där ute, tillägger hon.
”Bugonia” kan på inga sätt beskyllas för att skönmåla världen eller sprida hopp för mänskligheten. Här finns visserligen absurdism och humor, som alltid hos Lanthimos, men det är på det stora hela en film stämd i moll.
– Är det så fel då? Är det inte snarare rimligt? säger regissören när hopplösheten kommer på tal.
Emma Stone tittar på sin musa och skakar på huvudet.
– Jag tycker att det finns hopp i ”Bugonia”. Jag kan till och med tycka att det finns något hoppfullt i det oundvikliga, det vill säga att vi alla ska dö. Det är inte mycket man kan vara säker på utöver det. Jo, kanske en sak till. Att vår planet kommer att blomstra när parasiten människan har utrotat sig själv. Det är också hoppfullt, på något sätt.
Läs fler texter av Sandra Stiskalo om mer om film
