Emmylou Harris: ”Jag sysslar med hjärtats politik”

Emmylou Harris svarar i telefonen. Rösten är äldre än jag minns den men omisskännlig, eftertänksamt melankolisk, precis som i de flesta av hennes sånger. Hon är ju ändå den undertryckta sentimentalitetens mästare, en nästan överdrivet ödmjuk uttolkare av mänsklig svaghet i alla dess former.

Hon är hemma i sitt hus i Nashville. Hon flyttade dit från Los Angeles i samband med en skilsmässa 1984. Nästa år fyller hon 80 och om några veckor inleder hon sin allra sista Europaturné – The Farewell Tour – ett avsked från publiken utanför Nordamerika, men inte från scenen.

– Jag ser verkligen fram emot det. Det var länge sedan jag var över på er sida av världen.

– Jag älskar verkligen att turnera men jag har kommit till en punkt där jag snart inte längre orkar med de där långa turnéerna. Numera är jag vad man kallar en weekend warrior. Jag åker ut i USA över en helg, gör två eller tre konserter och åker hem igen. Jag kom precis tillbaka från tre spelningar uppe i Michigan och utanför Chicago, och det fungerar väldigt bra för mig.

Europaturnéer kräver däremot längre sammanhängande resor.

– Det är heller helt enkelt inte ekonomiskt möjligt att flyga över Atlanten för en enda helg. Jag kan inte hoppa in i min privatjet, jag åker ju fortfarande turnébuss.

Men kommer du att fortsätta med det här, även efter det som marknadsförs som en avskedsturné?

– Ja. Avskedet gäller bara turnéer utanför USA och Kanada, alltså utanför Nordamerika.

Så du säger adjö till oss, men inte till publiken hemma?

– Precis.

Är det känslosamt att säga farväl till Europa?

– Lite grann. På sätt och vis känns det som om min internationella karriär faktiskt började där. Jag minns när The Hot Band och jag åkte över 1975 och spelade i Amsterdam och London. Publiken utanför USA tog emot mig med öppna armar redan från början, och för det har jag alltid känt en väldigt stor tacksamhet.

Vägen till Europa var inte rak. Emmylou Harris föddes 1947 i en militärfamilj. Hennes pappa var en sammanbiten före detta krigsfånge i Koreakriget som aldrig pratade om sina erfarenheter. Under universitetsåren exploderade den amerikanska folkmusikscenen och Emmylou startade sitt första band. De spelade på caféer och studentpubar och snart tog musiken över hennes liv. Hon hoppade av studierna och började flytta runt. Precis i slutet av sextiotalet kom hon till Greenwich Village bara för att märka att folkscenen hade börjat lösas upp. Hon gjorde en debutskiva som floppade, gifte sig med skivans producent, födde ett barn, skilde sig och flyttade hem till sina föräldrar.

Hon var nära att ge upp alla tankar på musiken när några medlemmar i The Flying Burrito Brothers råkade höra henne sjunga. Det var den första vändpunkten i hennes liv. Hon bjöds in att sjunga stämmor på Gram Parsons första soloalbum, åkte på turné med hans band och lärde sig älska country. När Gram Parsons dog av en överdos några år senare ville hon fortsätta i hans stil. 1975 kom albumet ”Pieces of the sky”. Återigen gifte hon sig med skivans producent. Hennes tre äktenskap var alla med män som producerade hennes skivor.

Det var i samband med ”Pieces of the sky” hon kom till Europa på sin första turné. Hon besökte Sverige för första gången 1977, för 49 år sedan. DN recenserade under rubriken ”En vacker tjej med vacker röst” men skrev att musiken ”i långa loppet riskerar att bli lika förutsägbar som Melodiradion”. Recensenten hoppades att Emmylou Harris ”någon gång i den närmaste framtiden vågar riskera skönheten”.

Även om det var en smula orättvist går det att konstatera att Emmylou Harris levt sitt musikerliv i det spänningsfältet – mellan det vackra och det uppriktiga, det melankoliska och det skimrande.

– Min producent Alan Reynolds sa en gång något väldigt fint till mig: ”Du måste hitta den låt som skimrar tillsammans med din röst.”

– Jag tror att det är låten som väcker rösten till liv, som fullbordar den. Det är en process. Jag måste hitta ord som verkligen resonerar med mig och känns sanna. Jag kan egentligen inte förklara varför vissa böcker, filmer eller sånger berör vissa människor men inte andra. Mitt arbete är att hitta den låt som skimrar tillsammans med mig. Det är det enda sättet att göra den autentisk. Om den sedan också berör någon annan är jag lyckligt lottad.

– Jag har aldrig tänkt: ”Det här blir en hit.” Efter alla dessa år vet jag fortfarande inte riktigt vad en hit egentligen är!

Du har alltid haft en närmast oklanderlig smak för låtar. Men har den smaken ibland stått i vägen för kommersiella framgångar? Skivbolagen ville väl ändå ha fler hits?

– Men det är just det – jag har egentligen aldrig haft några stora hits.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Ville du själv ha det?

– Jag har aldrig behövt böja mig inför den där tronen. Och det har faktiskt fungerat väldigt bra för mig, eftersom jag har kunnat välja precis de låtar jag vill sjunga en viss kväll. Jag tror att jag har haft tur. Folk kommer mest för att se vad de kommer att få höra. Jag har några låtar som alltid känns som bra öppningar och några som fungerar som avslutningar. Sedan bygger jag resten av konserten däremellan. Jag känner att jag fortfarande har många låtar som fungerar med den plats där jag befinner mig i livet. Och en riktigt bra låt fortsätter att vara relevant genom hela ens liv om den bär på en universell sanning.

Blir den här avskedsturnén en vandring längs minnenas allé?

– På sätt och vis blir den förstås det. Men på nittio minuter går det inte att få med allt. Dessutom beror repertoaren på vilka musiker jag har med mig. Vissa låtar fungerar bättre med vissa röster och instrument än andra. Jag hoppas att publiken ska känna att det blir ett fint besök längs minnenas allé.

Har du lagt särskild tonvikt vid någon period av karriären när du satt ihop den här avskedsturnén?

– Nej. Det går ändå inte att täcka in allt. Jag skulle behöva stå på scen hela kvällen, och det hade jag gärna gjort om jag haft energin. Men jag är 79 år och måste vara realistisk med vad jag faktiskt orkar. Jag hoppas att publiken framför allt ska känna den glädje jag fortfarande känner när jag står på scen. Min vän Willie Nelson uttryckte det så bra: ”The life I love is making music with my friends.” Det har egentligen varit historien om hela mitt liv.

Är det därför du fortsätter i stället för att pensionera dig?

– Delvis. Till en del handlar det faktiskt om ekonomin. Jag är inte Taylor Swift. Jag behöver fortsätta arbeta för att få livet att gå ihop ekonomiskt. Men jag har tur, för det känns aldrig som ett jobb.

– Min vän Rodney Crowell brukar säga att ”vi får inte betalt för att spela – vi får betalt för att resa.” Och det ligger mycket i det. Resandet kan vara jobbigt. Alla vet hur flygplatser och flygresor känns. Men allt är värt det för de där nittio minuterna på scen framför en publik. För mig har den känslan aldrig blivit gammal.

Din agent bad mig fråga hur det går med dina memoarer.

– Haha, det känns som om jag har skrivit på dem i årtionden.

Så de är rejält försenade?

– Ja, det kan man säga. Jag förstår inte varför jag inte bara kan skriva klart dem. Man skulle kunna tro att det vore enkelt, men av någon anledning har det varit väldigt svårt. Min ursäkt är att det är svårt att skriva om sitt liv medan man fortfarande lever det. Om jag hade vetat hur jobbigt det skulle vara så hade jag nog aldrig tackat ja till att skriva boken.

Du måste rimligen sitta på en hel del hemligheter om människor du mött genom åren.

– Jag tänker inte avslöja några hemligheter! Det viktigaste för mig är att ge erkännande åt alla människor som har bidragit till den här fantastiska resan. Det kanske låter lite klichéartat, men det är verkligen sant. Jag vill berätta att jag inte gjorde det här på egen hand.

– Ödet har styrt mitt liv och jag är den jag är på grund av alla människor jag har mött. Artistens liv – eller livet över huvud taget – levs inte i ett vakuum. Allt formas av människorna omkring dig. Jag har haft otroligt många fina människor som har trott på mig. Det svåra har varit att hitta ord för vad de faktiskt har betytt.

Nu låter du nästan överdrivet ödmjuk. Du har väl också haft en egen begåvning?

– Självklart. Naturligtvis har jag det. Men en planta måste också vattnas för att kunna växa. Och någon måste vattna den! För mig är det viktigt att den delen av historien också blir berättad.

Många av dem som trodde på dig finns inte längre kvar.

– Ja, förstås. Allt börjar med Gram Parsons. För mig är det där allting börjar. Sedan kom ytterligare en människa, och sedan en till, och en till, som på olika sätt röjde vägen framför mig eller hjälpte mig vidare.

Tror du att boken kommer att bli sorglig? Många av de människor du skriver om har ju gått bort.

– Ja, det finns sorgliga partier. Jag har förlorat vänner som jag skriver om i boken, och några av dem har faktiskt gått bort medan jag arbetat med den. Det gör det ännu viktigare att berätta historien på rätt sätt och innan alla är borta.

Då måste du ju faktiskt avsluta den.

– Det vill jag. Om inte annat så att jag kan ge mig ut på bokturné.

När 70-talet övergick i 80-tal följde ett antal vilsna år för Emmylou Harris. Den Gram Parsons-inspirerade countryrock som gjort henne framgångsrik hade blivit omodern och radion ville ha mer polerad musik. Trängd av skivbolaget som ville sälja in henne som kommersiell countryartist gjorde hon julalbum, konceptalbum, lite bluegrass, skivor med disparata covers och flörtar med den kristna publiken. Hon hittade formen igen med den lite mer folkiga ”Cowgirl’s prayer” 1992 men när den floppade kommersiellt stod hon vid ett vägskäl.

Den bästa låten på skivan, ”Prayer in open D”, uttrycker väl just den känslan också? Vad var det för period i livet?

– Jag var nog inte precis vid någon av de där stora födelsedagarna, jag tror att jag var 42 eller något sådant. Men jag hade kommit till den där punkten mitt i livet när man börjar tänka – inte direkt på sin egen dödlighet, men på att man befinner sig vid ett vägskäl. Jag såg tillbaka på min egen resa med ett visst mått av melankoli. Jag var i ett eftertänksamt skede i livet.

– Jag visste egentligen bara att jag hade försökt göra mitt bästa, vara en duktig soldat för skivbolaget. Vid den tiden försökte de verkligen föra tillbaka mig till countryn, vilket i praktiken betydde att jag skulle ta mig in på topplistorna igen.

Hon menar att den utvecklingen inte längre var möjlig i det musikklimat som rådde då.

– För att uttrycka det enkelt var jag för gammal för countrymusikens kultur vid den tidpunkten. Samtidigt trodde människorna på Warner Brothers verkligen på mig. De hoppades att de skulle kunna lyfta in mig i samma kapplöpning som de kommersiellt framgångsrika artisterna. Men det fungerade inte för mig.

Så något var tvunget att hända för att inte karriären helt skulle gå i stå. Emmylou Harris berättar att det i själva verket var skivbolaget som till slut gav henne fria händer.

– De tyckte mycket om ”Cowgirl’s prayer”. Jag spelade in video och gjorde all pr man förväntades göra. Men det var en tid då allting höll på att förändras. Ingen visste riktigt var man skulle placera mig. Jag står verkligen bakom den skivan. Men ”Cowgirl’s prayer” gav mig inte ny energi i det jag motvilligt kallar min karriär. Jag tycker egentligen inte ens om ordet ”karriär”. Det låter så kallt. Men du förstår vad jag menar. Till slut sa de: ”Vad vill du göra? Vi följer din idé.”

Då, i mitten av nittiotalet, var Emmylou Harris fortfarande ett namn som nämndes med vördnad. Men det var för hennes gamla meriter. Unga musikkonsumenter återupptäckte artister som Neil Young, Dolly Parton, Jimmy Webb och Emmylou Harris men nästan ingen brydde sig om deras samtida utgivning. De hade gjort bra saker på 1970-talet men i varierande grad förlorat sig själva i den digitala studioeran.

Producenten och gitarristen Daniel Lanois var en sådan som kunde ändra på det. En mirakeldoktor man ringde när det var dags för en nystart.

– Vi hade aldrig träffats, men jag älskade hans soloskivor och det han hade gjort med Bob Dylan. Jag hade ingen aning om vilken sorts skiva vi skulle göra. Jag hade bara en stark känsla av att det här var rätt väg. Jag hade kommit till en punkt där jag kände att jag trampade vatten. ”Wrecking ball” bröt igenom allt det där. Själva låtarna låg egentligen inte så långt ifrån sådant jag tidigare hade spelat in, men de ljudvärldar som Daniel Lanois skapade var otroligt inspirerande och stimulerande för mig som sångare.

Hon beskriver inspelningen som ett experiment.

– Vi började med några låtar som jag var entusiastisk över. Sedan kom Daniel med fler låtar och samlade en helt osannolik grupp musiker. Larry Mullen från U2, Tony Hall och Darryl Johnson från The Neville Brothers, jazztrummisen Brian Blade. Hur olika kunde människor vara? Vi satt egentligen bara i ett rum, ungefär som i ett kemilaboratorium, och lät bandspelaren rulla för att se vad som skulle hända.

– Den sortens frihet är fantastisk att få uppleva. ”Wrecking ball” gav mig ytterligare trettio år som artist. Jag förlorade nog några av de gamla trogna lyssnarna, men jag fick också nya öron. Många kom säkert av nyfikenhet på Daniel, eftersom han hade sin egen publik. Men om de verkligen blev berörda av ljudet och av låtarna – ja, då är det därför jag fortfarande står här i dag.

Du kommer till Sverige i en tid då känns som om många amerikaner har fått upp ögonen för Norden. Stockholm är fullt av amerikanska turister och plötsligt pratar alla om vår offentliga sjukvård. Har vi haft rätt hela tiden, eller är det bara den politiska polariseringen som talar?

– Nej, jag tycker att det länge har varit uppenbart att vårt sjukvårdssystem är väldigt komplicerat. Det är så många människor i USA i dag som saknar ett fullgott skydd, och det skapar en enorm stress för familjer som kämpar för att få vardagen att gå ihop. Lösningen känns nästan som om den ligger precis framför oss. Vi har ju sett att den fungerar i länder som Sverige.

– Jag är lyckligt lottad och behöver inte oroa mig för min egen familj. Men jag vet att det lika gärna hade kunnat vara jag.

Jag ska inte plåga dig mer med politik, men en sak har slagit mig. Under hela din karriär har du förmedlat en känsla av medmänsklighet, inkludering och omtanke. Har sådana värderingar blivit politiska i dagens USA?

– Vi är i desperat behov av medkänsla. För att citera Abraham Lincoln: vår mänskliga naturs bättre änglar är under belägring.

Hon sänker tonläget ytterligare.

– Jag har levt genom 1960-talet och mycket annat, men jag tror aldrig att jag har varit mer oroad över demokratin och för mitt land än jag är just nu. Splittringen är så djup.

Hon ser ändå musiken som ett möjligt motgift.

– Musik kan föra människor samman utan att man behöver göra uttalade politiska ställningstaganden. Jag har aldrig varit politisk på det sättet. Jag sysslar med hjärtats politik. Kanske är det den enkla vägen, men det är där jag känner mig hemma. De låtar jag väljer tycker jag har en universell räckvidd. Vi upplever alla samma grundläggande känslor. Ibland behöver man bara rikta ljuset mot dem.

Ser du dig fortfarande som en countryartist?

– Jag befinner mig nog i ett väldigt fint utrymme vid sidan av, där det egentligen inte finns några begränsningar. Jag förstår att musikbranschen behöver genrer av kommersiella skäl, men jag är inte säker på att de betyder så mycket längre.

– Efter ”Wrecking ball” blev jag på sätt och vis fri från allt det där. Men i början var det viktigt för mig att säga att jag var en countryartist. Det handlade framför allt om min lojalitet med det jag upplevde att Gram Parsons försökte göra.

– Han älskade country, men han tillhörde också en generation som stod med ena foten i countrymusiken och den andra i sextiotalets rockkultur. Det var han som fick mig att upptäcka skönheten och poesin i countrymusiken. Därför behövde jag också själv ha det fokuset i början.

– Jag kom ju till musiken från ett annat håll, genom folkmusiken. Och jag har mycket mer av det man skulle kalla en folkröst än en traditionell countryröst, som Tanya Tucker eller Kitty Wells, Loretta Lynn eller Dolly Parton med hennes fantastiska bergsröst. Jag har alltid befunnit mig någonstans däremellan.

Men du, vet du redan vilken låt du kommer att öppna turnén med?

– Faktiskt inte.

Har ni börjat repetera?

– Ja, vi har repeterat. Jag har en ny fantastisk gitarrist, så vi har behövt lägga tid på att han ska lära sig repertoaren. Med alla de låtar jag har samlat på mig genom åren har han nog fortfarande inte lärt sig allt.

– Ibland har jag öppnat med ”Songbird”, bara jag och en annan musiker. Men det kan också bli något tillsammans med Jim Lauderdale, som är förband på turnén. Han är en gammal vän. Det kanske blir något med honom. Jag vet faktiskt inte. Egentligen borde jag nog inte ens prata om det här, det ska ju vara en överraskning.

Läs mer:

Emmylou Harris: ”Jag känner mig otroligt hedrad”