Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Ungdomsroman
Karl Modig
”Jag är ju död”
Opal, från 15 år
17-åriga Milo i Karl Modigs ungdomsroman ”Jag är ju död” vaknar upp till ljudet av kyrkklockor. Runt omkring honom skyndar människor mot kyrkan. Han följer efter och sätter sig i bänkraden längst bak. När prästen börjar tala förstår han att det är hans egen begravning. Han är död.
Hur detta har gått till är däremot höljt i dunkel. Var det en olycka? Eller blev han mördad? Milo bestämmer sig för att ta reda på sanningen och börjar hemsöka sin flickvän Sara och storebror Didrik. Bit för bit nystas en brutal röra av klasskillnad, familjehierarkier och mystiska fester upp för läsaren.
Som ni hör är ”Jag är ju död” en salig blandning av mordgåta, spökhistoria och ungdomsskildring. Det är onekligen spännande och det övernaturliga inslaget fungerar förvånansvärt bra. Milos spökerier befinner sig precis på gränsen för vad man som läsare är beredd att tro på. Milo är heller inte där för att skrämma. I ”Jag är ju död” är det människor av kött och blod man ska vara rädd för.
I berättelsen om Milos liv återvänder Modig till ett favorittema, fullt utvecklat i förra romanen ”Slagsmål” från 2020: våldsamma unga män. Det är också i skildringarna av våld som han briljerar. Den där blicken som får luften att tjockna, det förlösande första slaget och kaoset som följer, är scener som Modig behärskar till fullo.
Tyvärr är inte allt i den nya romanen gestaltat med samma fingertoppskänsla. I sina tidigare verk har Modig skildrat relativt vanliga killar, som bor i höghus och går på Fitness24seven. ”Jag är ju död” utspelar sig delvis i en annan värld. Milo och Didriks bekantskapskrets innefattar några av stans rikaste ungdomar och narkotikan flödar.
Varken gestaltningen av en fest på en herrgård eller inköp av specialdroger i Gamla stan känns emellertid särskilt trovärdiga. Kanske är det så att kraven på ungdomsboken höjts. Författare som Alex Khourie eller Linda Jones har med sina skildringar av vapenvåld, övergrepp och hämnd satt ribban högt. I jämförelse med deras miljöer framstår Modigs överklass-Stockholm som en kuliss. Ju rikare karaktärerna är desto mer schablonartat är de också porträtterade.
Det är synd, för bakom klichéerna döljer sig en intressant framställning av syskonkärlek, rivalitet och beundran. Milos komplicerade relation till sin äldre bror är romanens stora behållning och ett motiv Modig förhoppningsvis återvänder till i framtiden.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning




