Konsert
Hooja
Scen: Sollidenscenen, Skansen, Stockholm
För ett drygt år sedan skrev Po Tidholm här i DN följande om megasuccén Hooja: ”De kan göra en sommarturné och möjligen en vända till nästa vinter, men när alla sett dem en gång är det nog slut.” Med den svenska musikhistoriens tydligast definierade gimmick sedan Rednex lanserade konceptet ”countrytechno” framstod den maskerade skogsdiscoduon som definitionen av en novelty-akt. Den kommersiella musikekonomin är dock oftast mindre förutsägbar än vad vi kritiker vill låtsas om. Fyra passerade årstider sedan DN spådde döden för Norrbottens mest framgångsrika band någonsin lever och frodas både Hooja och hans partner DJ Mårdhund. Samarbetet med Miriam Bryant ”Vem fan e du?” återfinns på Spotify-toppen och sommarturnén ”Tour sten” rullar med stopp på dryga tjugotalet scener. På lördagskvällen var det dags för den mest klassiska av dem: Solliden på Skansen i Stockholm.
Där framför fanns en publik vars låga medelålder ändå antyder att något har hänt. Här lyser nämligen tidigare spelningars festglada ungdomar med sin frånvaro. Istället är förskolebarnen i majoritet. På föräldrarnas axlar tjuter de förtjust åt sprutande pyro och t-shirtregn med lövblåsare. Gungar i takt till hits som ”Donkey kong”, ”Mayday” och ”Banan melon kiwi & citron”. Med sin skamlösa mix av Pistvakt-estetiken, epadunk-soundet och Mello-melodierna funkar Hooja utmärkt som ett modernt Mora träsk. Barn saknar ju som bekant känsla för kvalitet.
Att som vuxen behöva se två män i skogsarbetarkläder och skidmasker studsa runt till mestadels förinspelade bakgrunder är dock något annat och detta något kallas dumt. Varken att en trummis presenteras ungefär halvvägs, att gitarrer dyker upp i ett märkligt balladsegment eller att Miriam Bryant gör det samma i extranumren förmår att sminka upp framträdandet till något substantiellt. Kanske kan Hooja klamra sig fast vid folks medvetande ett tag till på något slags kultfaktor. Men har man bara klarat sin fyraårskontroll är en dryg timme i deras sällskap mer än nog för att man ska tröttna.
