Det började med att en vän berättade att hans gamla mamma läste Marcel Proust. Det märkliga var att mamman bodde på ett demensboende och aldrig tidigare i livet intresserat sig för Proust. Hon läste inte ens romaner särskilt ofta och aldrig den sortens krävande romaner. Hur hade hon fått tag i just Proust, undrade vi? Hon hade inte lånat boken på bibliotek. Möjligen hade hon hittat den i en demenssjuk rumsgrannes bokhylla. Mamman mindes inte, det hela var en gåta. Men hon läste ”Swanns värld” och det gjorde henne gott, sa min vän. Hon blev märkbart gladare och han tyckte att hon var klarare till sinnet.
Senare den hösten kom det sig att jag blev en regelbunden besökare på ett demensboende i min kommun. Inspirerad av Proustläsningen hade jag väckt idén om en bokcirkel för högläsning för de boende. Föreståndaren hade gillat idén. Målet var ju att ge patienterna ett så bra liv som möjligt, innan sjukdomen slukade dem helt. Jag drömde om att högläsning skulle dra nya spår och förbindelser i det inre hos deltagarna. Litteraturens kraft skulle göra dem redigare och lite mer öppna mot världen.
När jag första gången steg in genom dörren fann jag mig i ett allrum med öppen planlösning. Väggarna gick i pastellfärger och pryddes av tavlor och färgglada vävnader. Det fanns gamla bakbord, kurbitsmålade moraklockor och bokhyllor i ljusa skandinaviska träslag, mjuka fåtöljer och soffor.
De boende hade egna gardiner och privata möbler. Rummen låg placerade runt allrummet som jag efterhand insåg var indelat i olika zoner som alla fyllde en funktion. Här kunde patienterna, män och kvinnor, välja hobby eller terapi efter tycke och smak. De lyssnade på musik, målade med vattenfärger, hjälpte till med matlagning. Det doftade mat över hela avdelningen ett par gånger varje dag och alla åt tillsammans.
Jag trivdes där. Måndagar och torsdagar samlade jag några av de boende i min bokcirkel. Personalen hade valt ut fyra patienter som de trodde kunde passa. Det var två jämnåriga kvinnor en bra bit över sjuttio, Hilma och Lisa, och en lite yngre man, Per-Olof. Och så var det Lilla My, som hon kallades. My var yngst på boendet, sextioåtta, en före detta syokonsulent. My, som alltid med ett pillemariskt leende frågade vem jag var och, när jag svarade med mitt namn, låtsades känna igen mig. Hilma var en ljus, reslig kvinna med osäker gång, diskret skratt och stort behov av umgänge. Före detta tandsköterska på orten. Hon verkade helt klar om man inte förde samtalet längre än en halv minut.
Lisa var kort och fyllig med grått kort hår. Hennes röst var mycket artikulerad och förtjust, särskilt när hon talade med eller om män. Hon gav mig ofta komplimanger för mina ögons djup. Cirkelns enda man Per-Olof hade varit elektriker. Han var en satt man med en bred ryggtavla och korta kraftiga armar. Rösten var guttural, otydlig av gammal bydialekt. Han verkade vänlig och fridsam men hade dagar då han såg ilsket förebrående på alla han mötte.
På första mötet satt vi runt bordet i salen och fikade, småpratade för att lära känna varandra. Jag ställde enkla frågor och de berättade ganska redigt om sina liv och vad de jobbat med. Jag fick dem att tala om egna läsupplevelser, långt tillbaka, deras ögon lyste upp. Per-Olof mindes sin ungdomsläsning, Väinö Linna och Jack London. Hilmas favorit var Lars Widding. Lilla My pratade om Doris Lessing.
Även om mina lyssnare glömde vad jag hette, kände de igen mig. Lisa mjuknade, blicken strålade, som bara stjärnögda aktriser gör i gamla stumfilmer. När de hörde min röst så var det som att något föll på plats, då kom de lunkande som hästar och satte sig snällt på framställda stolar och fåtöljer. Jag brukade läsa en kvart, tjugo minuter. Vi satt vid ett fönster med utsikt över en åker och längre bort for enstaka bilar och långtradare på E45:an. Dit kunde man förlora sig medan man lyssnade. Jag höll fast vid en grundtanke att mina åhörare var vuxna människor med ett helt liv bakom sig. De förtjänade respekt. De var mer eller mindre odugliga att klara av vardagens prövningar men de var färgstarka personligheter och tålmodiga lyssnare. De första träffarna förflöt utan störningar och avbrott.
Vid kaffet ställde jag en enkel fråga om boken jag högläst ur. Ibland hände inte så mycket, ibland kunde det bli livliga samtal. Jag höll mig till simpel igenkänning, till romaner som tilldrog sig i barn- och ungdomen, som väckte minnen. ”Mosippan” av Elsie Johansson, Czesław Miłosz självbiografiska ”Issadalen”, om författarens barndom på ett gods i Litauen. Jag hade känslan av att Per-Olof kom uppklädd till Torgny Lindgrens ”Minnen”. Fuktigt silvrigt hår, stark karldoft, blå kavajkostym med vit näsduk i bröstfickan.
En bit in i december vid första advent tillkom en ny deltagare. Hon hette Anna och nickade blygt mot oss. Personalen berättade att de sällan eller aldrig hade hört henne prata. Hon var liten och grå, hade alltid sin bruna handväska med sig. När de andra tilltalade henne, nickade hon bara och log lite.
En dag läste jag ett stycke ur Saul Bellows ”Herzog”, jag förklarade inget, började bara läsa. Jag tänkte att professor Herzog, i sin senila, kaotiska tillvaro, skulle tilltala dem. Hans minneslappar och tilltagande sammanbrott; hans svammel, håravfall och bristande verklighetssinne. Det var My som sammanfattade gruppens kollektiva reaktion på Herzogs liv.
”Vilken vilsen herre, han behöver en kvinnas röst”, sa hon med ett bekymrat ansiktsuttryck. De andra höll med. Det slog mig att spännande intriger inte var så viktigt för dem. Det som fångade och berörde dem var den personliga rösten, berättarrösten. Kanske var det litteraturens kraft som hördes.
Jag fick tillstånd att sätta upp en liten bokhylla på boendet och valde ut starka berättarröster till utlåning. Jack Londons ”Varghunden”, Ulla Isakssons ”Boken om E”, Harry Bernsteins ”Drömmen” och några till. Med lite tvekan lade jag dit ”Swanns värld” i pocket, som ett litet experiment. Alltid var det någon som plockade åt sig en bok för egen läsning. Men ingen valde Proust. Eller rättare sagt, någon valde Proust, som försvann, personalen brukade hitta böckerna lite här och var. Men inte Proust. Den förblev borta. Tills föreståndaren upplyste mig om att Anna hade en bok i sin handväska, kanske var det den. Jag tyckte om den tanken, att hon börjat läsa Proust om kvällarna.
Vid andra advent hade det snöat. Sedan kom bister kyla från nordväst. Jag läste dikter av Tranströmer med skrovlig röst, jag hade varit lite förkyld. Nu märkte jag att de gamla lystrade efter något som fångade dem. Lisa var påverkad, märkte jag efteråt, hon talade utan sina vanliga svackor. My sa kryptiskt att ”orden bär ibland dyrbara kläder. Något vi inte märker i det vanliga livet.”
Jag tolkade det som att förklädda med en unik röst kunde orden slinka in obemärkta av sjukdomens grindvakter. Jag trodde verkligen på min idé och försökte hitta rätt litteratur. Särskilt till tysta Anna. Men hon tycktes opåverkad, till synes förnöjd med handväskan tryckt i knäet.
Sista träffen på året, en solig dag nära jul, läste jag en kort berättelse av Selma Lagerlöf. Den skildrade julstök på Mårbacka och en pratglad och hungrig präst på besök, men mest handlade den om en djup hemkänsla och varm familjegemenskap; om mjöldamm, brödbak och golvskurning. För första gången såg jag Anna visa känslor. Hon satt rakryggad och tyst men ögonen var blanka av tårar. Efteråt talade jag med personalen. Jag fick veta att hon var änka sedan länge, hade bott i en by någon halvmil bort. En dotter bodde i Malmö och de hade ingen kontakt.
En dag före julafton tog det hela en underlig vändning. Jag och min son Hektor var ute med bilen när han ropade till.
”Pappa, det var någon i diket.”
Jag bromsade i backen på väg ner till byn.
”Var det en människa?”
”Jag tror det”, sa Hektor. ”Det var inget djur. Det var en människa.”
Vi var ensamma på vägen. Jag backade tillbaka och stannade där Hektor ropat till. Han var redan ute. I diket satt en gammal kvinna i snön och tittade på oss. Jag kände genast igen henne. Det var Anna, från demensboendet.
Jag frågade hur det var fatt. Var hon skadad? Vi såg inga yttre tecken på det. Hon såg nästan fridfull ut. Hon bar tunna ytterkläder och lågskor, varken mössa eller vantar. Jag bad Hektor att titta efter handväskan. Hon lyfte en darrande hand när Hektor kom med den. Hon var kall och frusen och vi packade snabbt in henne i framsätet. Mina lirkande frågor om varför hon var ute i kylan och vart hon var på väg besvarades som vanligt med tystnad.
Framme vid boendet tog Hektor henne under armen och de gick långsamt till entrén. Jag ringde på och efter en stund öppnades dörren av en leende och förvånad ung kvinna. Hon hälsade hjärtligt på Anna.
”Vi hittade henne i snön ungefär en kilometer härifrån”, sa jag med halvt förebrående röst. ”Hon är kall och frusen.”
Kvinnan tog hand om Anna, tackade oss och stängde dörren. Vi gick, något snopna. Hade de ens märkt att Anna var försvunnen? I bilen pratade vi om hur det hela hade gått till. Hade hon kanske lärt sig öppna dörren eller duperat någon godtrogen anhörig som hon följt med ut?
När jag berättade om händelsen för min fru kände jag mig medskyldig. Jag inbillade mig att hon ville fira jul med nära och kära. Alla ville hem till jul och julberättelsen, trodde jag, hade triggat henne. Dagen därpå, på julafton, tittade jag in på boendet för att höra mig för om hur hon mådde.
Det var öde där. Av sköterskan iklädd röd tomteluva fick jag veta att Anna mådde bra. De hade druckit glögg och snart skulle en jultallrik serveras. I allrummet spelades julsånger.
”Är hon ledsen?” frågade jag.
”Hon har nog glömt det hela men är lite nere ändå.”
Jag hittade henne framför teven på hennes rum. Jag tog fram en pinnstol och satte mig bredvid henne och försökte småprata. Handväskan låg på hennes säng.
”Om du vill är du välkommen hem till oss”, erbjöd jag. ”Ingen ska sitta ensam på julafton.”
Hon tycktes uppslukad av teveprogrammet. Efter ett tag frågade jag igen, men inget svar. Jag reste mig, det var dags att gå. Men så fick jag ett infall. ”Swanns värld” hade ju försvunnit från vårt lilla bibliotek.
”Vad är det för bok som Anna har i handväskan?”
Hon ryckte till och tittade mot väskan. I något slags försök att lindra min påflugenhet lade jag handen lätt på hennes arm.
”Gå härifrån! Hjälp! Hjälp!” skrek hon.
Skakad gick jag ut i den skimrande kalla decemberskymningen. En ensam julstjärna lyste i ett fönster. Jag körde hemåt. Jag tänkte att jag i alla fall hade nått fram till henne. Kanske tack vare Marcel Proust.
Läs en intervju med Tony Samuelsson och läs mer om böcker
