Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Enligt grekisk mytologi finns i underjorden fem floder, varav en, Styx, markerar gränsen mellan de levandes och de dödas riken. Poeten Hesiodos berättar att gudarna hade för vana att svära eder på Styx vatten. För den som ljög blev straffet hårt. I ett helt år tvingades vederbörande ligga i dvala utan att andas, äta eller dricka, följt av ytterligare nio års bannlysning från aktiviteterna på Olympen.
Hur de antika grekerna tolkade myten vet jag inte. Men är det inte slående att dödsrikets vatten indirekt ger upphov till något som är så likt sorg? Först ett akut skede då kroppen slutar att fungera. Sedan ett längre och förvirrande då man tycker sig utestängd från den sociala gemenskapen, märkt av ödet att ha blivit ensam kvar. Gudomlig eller ej: livet efter en älskad människas bortgång kan mycket väl kännas som ett slags exil.
Eva Ströms diktbok ”Den underjordiska floden” rör sig genom båda dessa sorgens tidsstadier. Här undersöks det före och efter som i myten tar gestalt i Styx båda stränder. Ropen skallar från den ena sidan floden till den andra. ”Var färgerna så bjärta förr?”, undrar ett diktjag som rensar ur den dödas garderob. På ett annat ställe frågar Gud de ofödda barnen om de är säkra på att de vill födas: ”Vill ni verkligen bada i saltfloden/och känna saltet fräta mot varje sår i er hud?”
Bokens första två tredjedelar består nästan helt av tvåradiga strofer. Det får en att tänka på den klassiska persiska lyrikens ghazaler, en diktform som bygger på tvåradingar och som ofta tematiserar just längtan och förlust. Den grafiska likheten förstärker det intryck av djup historisk förankring som jag ofta får av Ströms poesi. Hennes dikter står i ständig kontakt med traditionen. Inte på ett onaturligt och klassicerande vis, utan tvärtom på ett sätt som får dem att kännas spänstiga. Som här, när perspektivet för en kort stund är den dödes:
Han ingick i skaran nu, av de oåtkomliga
Han visste inte att det skulle kännas så vanligt
som att vandra på en huvudstads gator
utan att ha något egentligt syfte
annat än att vara fullständigt genomskinlig
och betrakta molnen, sova, utan att behöva
någon sömn, aldrig lösa färdigt
det förbannade korsordet, aldrig mer gråta
Han hade inte förstått det. Att också tårarna
skulle försvinna ur icke-existensens sjö
Jag förhåller mig generellt sett avvaktande till botaniska motiv i svensk poesi (behöver detta land mer protestantisk naturlyrik?)
Lägg märke till rytmen, andningen, upprepningarna. Det är så snyggt! Och jag tycker mig ana ett slags mogen återhållsamhet. Dikterna står så nära sina förelöpare – från antikens gravdiktning och framåt – att de inte behöver trumfa dem med storslagen desperation. Hellre då en ödmjuk blick på tidens gång, på de existentiella frågor som aldrig kan få ett tillfredsställande svar: ”Hur kan de döda öppna och förlösa/så mycket/förvedad/kärlek?”
Ordet ”förvedad” ger en antydan om den rika förekomsten av träd i ”Den underjordiska floden”. Precis som i Ströms tidigare böcker tilldrar sig det mesta under pelarekarnas och bigarråträdens överinseende. Jag förhåller mig generellt sett avvaktande till botaniska motiv i svensk poesi (behöver detta land mer protestantisk naturlyrik?), men här fungerar de bra. Träden står ju i ett särskilt förbund med den utmätta tiden. Tack vare sina säsongsbetingade förluster och uråldriga stammar vet de mer än de flesta om att dö.
Och om att leva, för den delen: något man gör ”i den gröngnistrande världen”, ”under bok, under lind, under lönn”.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
