Utställning
”Tove Jansson – Paratiisi/Paradiset”
HAM, Helsingfors. Visas t o m 6/4 2025
Hur reparerar man ett samhälle som slagits sönder? Hur återskapar man sin tillit till världen?
Förslagsvis genom att måla på väggarna.
Det är ingen överdrift att säga att Tove Jansson hatade och fruktade kriget. ”Helst ville jag vända mig mot väggen och inte se ett ansikte. Helst inte leva så länge det är krig”, skriver hon 1942. Andra världskrigets sönderslitande verklighet i Finland blir för henne djupt ångestfylld. En krigsjul tecknar hon ett omslag till satirtidningen Garm där jorden slits itu medan jultomten och änglarna, tryggt posterade på ett moln, förgäves försöker bistå den plågade mänskligheten. På den stränga oljemålningen ”Familjen” från 1942 ser man hur Janssons pacifistiska antikrigstankar kolliderar med den konservative faderns värderingar.
Båda dessa verk finns med på en av de två utställningar som drar stora besökarskaror till Helsingfors denna höst – den andra är den magnifika ”Gothic Modern” på nationalgalleriet Ateneum (se recension 19/10).
Båda utställningarna kretsar på var sitt sätt kring dödens inverkan på livet; på HAM flockas publiken kring Janssons stora offentliga konstverk i fullformat, som ihop med ett stort antal skisser och nyfunna verk ger en fördjupad bild av hennes gärning som konstnär och samhällsbyggande intellektuell.
Andra världskrigets sönderslitande verklighet i Finland blir för Tove Jansson djupt ångestfylld.
Vid sidan av den berömda Muminvärlden bestod ju en betydande del av Janssons konstnärskap av väggmålningar i offentliga utrymmen – allt från dekorativa hissmålningar till väldiga fresker på personalrestauranger, skolor, daghem, sjukhus – alla präglade av den dröm om harmoni, gemenskap, skönhet och livsglädje som Jansson målade upp för att hålla minnena av kriget borta.
Vad som visas är alltså ett slags rekreativ utopi – en tro på konsten som en självklar del av ett samhälle som återskapar sig självt. Det behövs både färgpaletter och grävskopor när det goda samhället ska byggas i krigets materiella och mentala ruiner.
”Fresker är tungsamt… men roligt!” skriver Tove Jansson i ett illustrerat brev till sin käresta Vivica Bandler 1947, när hon är i färd med de stora dekorationsmålningarna ”Fest i staden” och ”Fest på landet” till restaurang Stadskällaren i Helsingfors stadshus. Vivica Bandler finns med på en av dessa, medan Jansson själv sitter med ryggen vänd mot de övriga festdeltagarna, med en liten muminfigur bredvid sig.
Det är en ny, skön sagovärld som målas upp – glädje och lycka mot fonden av rå puts och betong. Människorna utstrålar framtidstro, festglädje och en enigmatisk livsdyrkan – en känsla som ändå inte är tänkbar utan den melankoliska medvetenheten om dödens närvaro bakom dem.
Tove Janssons paradis vilar i grunden alltid vid katastrofens brant. Det är denna dubbelverkan som alstrar det säregna suget i hennes lyckliga bildvärld.
Utställningen på HAM tar två våningsplan i anspråk. Stegen upp för trappan tar man i sällskap med en glad procession av samma (återskapade) muminfigurer som följde de sjuka barnen på Aurora barnsjukhus 1956. Tove Jansson hoppades att bilderna, tillsammans med glada ekorrar i taket till undersökningsrummet, skulle avleda barnens uppmärksamhet från både sjukdomarna och de svåra behandlingarna.
Sin första muminfigur ritade hon redan 1934 på väggen till dasset i Pellinge, och rundnästa småtroll står i för- eller bakgrunden av det mesta hon gör efter det. Vad var Mumindalen annat än en förkroppsligad vision av det goda folkhemmet?
Tove Janssons paradis vilar i grunden alltid vid katastrofens brant. Det är denna dubbelverkan som alstrar det säregna suget i hennes lyckliga bildvärld.
På ett daghem i Kotka figurerar muminliknande existenser på två sju meter långa sagopanoramor, målade direkt i den torra kalkputsen, tillsammans med enhörningar, prinsessor och andra fantasiväsen; på HAM visas de fullskaliga blyertsskisserna till verken ihop med suggestiva filmer på originalen. Det är intressant hur dessa ljusstrålande fresker korresponderar med de enorma väggmålningar som Edvard Munch gjorde till offentliga byggnader i Norge – en detalj ur en av dem visas på Ateneum – och hur Jansson på det sättet befäster sin hemmahörighet bland de nordiska modernister som insisterar på att solen ändå alltid går upp över världen.
För egen del fastnar jag särskilt framför skisserna till den gripande altarmålningen i Östermarks kyrka, Janssons enda sakrala verk. Jansson överförde bildmotivet – den gåtfulla berättelsen om de tio jungfrurna – till väggen med hjälp av en skiss i full storlek, ovanpå vilken hon fäste ett transparent papper. På detta stansade hon sedan ut bildens konturer och knackade en tygpåse full med kol mot pappret på väggen så att mönstret fastnade.
Det är en konstnärlig teknik, tror jag, som illustrerar en livshållning: Världen är trasig, mörkret finns och hotar ständigt bakom sprickorna i putsen. Vad annat kan man göra än att måla för att se till att det inte tränger igenom?
Jag lämnar utställningen på HAM både upprymd och nedslagen. Upprymd över fantasins triumf över rädslan men också nedslagen av att leva i en tid då de samhällsbyggande ambitionerna tycks ha ersatts av ett enda stort svingande rivningsklot.
Tänk att samhället en gång styrdes av personer som fann det självklart att folkskolor, daghem och andra offentliga byggnader skulle ha vacker konst på väggarna. I vår tid vill vi snart inte ens bygga dem.
Läs fler texter och recensioner av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
