– Jorden är ju ingen ängsmark, utan den största ytan är lera som täcks av fyratusen meter havsvatten. Det är livsmiljöer som vi har väldigt dålig koll på. Men nu börjar vi förstå lite mer, säger Thomas Dahlgren, marinbiolog och forskare vid Göteborgs universitet samt det norska forskningsinstitutet Norce i Bergen.
Tillsammans med en grupp andra djuphavsforskare och marinbiologer från Storbritannien, Irland och Sverige har han under flera års tid tillbringat sammanlagt ungefär 400 dagar till havs i ett område som kallas för Clarion-Clippertonzonen i Stilla havet.
Målet har varit att utforska de okända ekosystem som finns där nere på botten – och svara på hur de kan påverkas om man skulle skicka ned maskiner för att exploatera de stora mineralfyndigheter som också finns där. Det är ett av kraven innan FN:s havsbottenmyndighet ISA eventuellt kan ge tillstånd för utvinning av mineraler i internationella vatten.
Forskarna har undersökt ett område som är åtta kvadratkilometer stort, där det kanadensiska prospekteringsbolaget The Metals Company som en del av försöket har testat sin utrustning och plockat upp totalt 3 000 ton noduler (se faktaruta).
Området studerades i flera omgångar före utvinningen för att få en baslinje att jämföra med. Sedan undersökte forskarna området på nytt två månader efter exploateringen. De har även gjort motsvarande undersökningar på ett antal kontrollplatser längre bort, som i övrigt varit helt orörda. Resultaten publiceras nu i tidskriften Nature Ecology & Evolution.
– Vi ser en tydlig effekt i själva spåret efter maskinen. Där sjunker antalet organismer överlag med 37 procent, vilket är en rejäl minskning, säger Thomas Dahlgren.
– Vi ser även att artrikedomen minskar kraftigt, med 32 procent. Det beror framför allt på att sådana arter som är beroende av nodulerna, som de här mineralklumparna kallas, helt enkelt försvinner när nodulerna tas bort. Och de kommer ju inte tillbaka.
Men bredvid maskinspåren syntes inte samma förändring, tillägger han. Inte heller när forskarna undersökte områden som låg på 400 meters avstånd från spåren, där organismer skulle kunna påverkas av det sediment som virvlas upp i stor skala vid utvinningen.
Grafik: DN.
– Det är något som har diskuterats mycket, att den här plymen av sediment skulle kunna skada bottenmiljön på stora avstånd, upp till flera kilometer bort. Men i våra prover 400 meter bort kunde vi inte se någon signifikant förändring, säger Thomas Dahlgren.
Forskarna skriver samtidigt i artikeln att vissa arter, exempelvis sjöborrar, ökade i antal där sedimentet föll ned – och att andra minskade. Så sedimentplymen tycks ändå påverka balansen i ekosystemet. Det är också möjligt att effekten tilltar med tiden, kommenterar de.
– Ja, det är en begränsning i vår studie och något som måste undersökas vidare. Det är vikigt att FN:s havsbottenmyndighet ISA läser noga vad vi säger och vad vi inte säger i den här studien, säger Thomas Dahlgren.
Simon Holmström, expert på djuphavsgruvbrytning vid organisationen Seas At Risk – ett nätverk av miljöorganisationer i Europa som arbetar med havsfrågor – tycker att den nya studien är gedigen och tydligt visar på de risker som exploatering av mineralerna skulle kunna innebära.
– Sedan tycker jag att man också måste tänka på behovet. Teknikutvecklingen går så snabbt att det är mycket osäkert om de här mineralerna ens kommer att behövas för den gröna omställningen om tio år. Men det man kan vara säker på är risken att skada ett unikt ekosystem i havet, som redan i dag är hårt pressat av allt annat vi utsätter det för, säger Simon Holmström.
Thomas Dahlgren påpekar att Clarion-Clippertonzonen endast omfattar någon procent av jordens så kallade abyssala slätter – och att FN:s havsbottenmyndighet ISA har bestämt att 30 procent av området ska skyddas från exploatering, i ett nätverk av områden som planerats för att skydda alla arter.
– Samtidigt vet vi att den lokala variationen kan vara stor där nere, med många unika arter som kanske bara finns i små bestånd. De flesta känner vi fortfarande inte ens till. Så det är inget lätt beslut. Det är en politisk bedömning som ligger helt utanför mitt vetenskapliga forskningsområde.
