En våldsam och kollektiv depression i Rasmus Daugbjergs debut

Det kan vara en kuslig upplevelse, att läsa författare åt fel håll. Som att gräva sig ner genom jordlagren och mot sin vilja hitta bevis för att det funnits liv och civilisation tidigare. Började inte allt med oss? Jag älskade nämligen den danska författaren Rasmus Daugbjergs andra roman, som kom på svenska i fjol. ”Troll” var en ond saga och en ekokritisk dystopi, närmast fulländad i samspelet mellan språk, form och undergångstematik. Är det därför det är så svårt att acceptera att nu röra sig bakåt, nedåt?

I Daugbjergs debutroman ”Ryktet” flyttar en namnlös främling till en namnlös stad, som är full av märkligt namngivna människor. Det är Troggel och Sølver och Valva och Svalte och Madis och Kalke och Tvillingen och Flughuvudet, och alla har de hört saker. ”Hvalp och Saurs yngste son Farald säger att han har sett dig trampa på en koltrast.” Detta är precis vad de betonade namnen signalerar, ett poserande innanförskap.

Mest är det dock Ryktet som talar. ”Ryktet säger att din fru tog ert barn och flydde med det. Nu letar du efter dem”, är en version. ”Ryktet säger att din fru och ditt barn dog under förlossningen”, är en annan. En tredje är att främlingen kastat ner sitt barn i en brunn, men inte kan minnas vilken. ”Ryktet säger att du går från stad till stad och smakar dig fram.” Främlingen blir ständigt tilltalad av ett hotfullt vi, men har ingen egen röst. Ryktet däremot, materialiseras här i en regelrätt gestalt som vi faktiskt lär känna. Det är mycket effektfullt.

Man tänker sig att funktionen av rykten – om nykomlingar, främlingar, sådana som sticker ut – ska vara att upprätthålla och skydda den rådande ordningen. Sådan har berättelsen varit i alla tider. Det säregna i det här fallet är att allt redan är trasigt och förlorat. Varför skulle den där Svalte annars vara så upptagen av döden? Varför skulle Tvillingen tänka på ben som vandrar runt staden? Varför skulle Janas mor få mörka fläckar på armarna? Strax utanför staden växer ett hål, en gapande mun ner i marken.

Genom korta kapitel, ibland bara några få rader långa, tecknas en våldsam och kollektiv depression hos en samling människor som inte har någonstans att ta vägen. Stämningen påminner inte så lite om Lars von Triers film ”Melancholia”, eller varför inte Michael Hanekes ”Det vita bandet”. Vi vet var det här slutar, även om det knappast finns någon handling att tala om. ”Ryktet” är tillståndslitteratur i rent bokstavlig bemärkelse – och tillståndet i fråga är mardrömslikt.

I båda böckerna står döda och försvunna barn på ett plågsamt sätt också som symbol för den avskaffade framtiden

Andrea Lundgrens översättning är liksom i ”Troll” följsam, ren och skarp, men det finns ställen där jag undrar om hon gjort den svenska texten slät i överkant. ”Hun har fortalt flere af os, at du lyder som et ulvedyr. Hyler du på grund af det barn, som ikke ville holde kæft?”, lyder en tidig passage i det danska originalet. Och på svenska: ”Hon har berättat för flera av oss att du låter som en varg. Ylar du på grund av barnet som aldrig kunde hålla tyst?”

En oklanderlig översättning, men finns ändå inte ett element av kött som går förlorat i rörelsen mellan ”holde kæft” och ”hålla tyst”?” Ett ord som ”ulvedyr” rymmer också ett slags orenhet i art som präglar romanen i stort, ett flytande mellanläge bortom det kända som delvis städas bort när vargdjuret blir till en varg. Det här är en roman som rör sig i ett språkligt gränsland, och där minsta skiftning får konsekvenser.

”Gud har skapat det där hålet, precis som han har skapat träden”, säger en kvinna i byn. Och om Daugbjerg med ”Troll” fäste blicken på människans dubbla roll som offer och förövare i en pågående katastrof, antar ”Ryktet” snarare formen av en teodicékommentar. Hur kan det få vara så här i skapelsen? Samtidigt känns mycket igen. Här finns samma arkaiska tilltal, samma själsliga nöd, samma närhet till jorden, samma gift i allt som lever. I båda böckerna står döda och försvunna barn på ett plågsamt sätt också som symbol för den avskaffade framtiden.

Möjligen är det orättvist – självupptaget rentav – att läsa Rasmus Daugbjergs stilsäkra debut som en förstudie till den mer utvecklade andra romanen. Särskilt som ”Ryktet” ändå framstår som mer intressant än det mesta som står till buds för läsning just nu.

Läs fler texter av Kristina Lindquist och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.