En vemodig och vacker hyllning till barndomen, fantasin och växandet

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Finska Laura Lähteenmäkis ”Räkna tyst till tio” nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2024, bland annat för sin språkligt vackra skildring av lekens kraft. Nu har den kommit på svenska, i flyhänt översättning av Paulina Immonen. Från start är igenkänningen brännande: de flesta är väl bekanta med mellanstadiets nyckfulla regler, hur lusten att leka plötsligt är ett minne blott, alternativt något att hånas för att man fortfarande har.

I ”Räkna tyst till tio” drabbas tioåriga Myy av den förkrossande insikten att kompisgänget – de så kallade ”Minibitarna” – successivt håller på att utesluta henne. Det viskas om ett läger som alla verkar anmälda till utom hon, det finns chattgrupper hon inte bjuds in till och de himlar med ögonen åt henne när de tror att hon inte ser. Distansen är egentligen inte ensidig, Myy är inte riktigt där de andra är. Hon har fortfarande leken kvar i kroppen när de andra mest ägnar sig åt sina telefoner och fixar sina naglar. När en ny granne, Lassi, dyker upp i skogsbrynet och drar in henne i vilda och kreativa lekar, dämpas hennes intresse av att omfamnas av Minibitarna.

Hos Laura Lähteenmäki finns ett tydligt litterärt anspråk. Inte minst i hennes pregnanta beskrivningar av naturen, som både är full av skönhet och av skarpa dofter som inte alltid är helt angenäma. Växandets villkor är hänsynslöst. De tvetydiga bilderna av naturen och barnets förhållande till den för tankarna till Mare Kandres debutroman ”I ett annat land” från 1984, även om jämförelsen stannar där.

Naturen förändras, precis som relationerna i Myys liv. Vänner försvinner och dyker upp, en kär morfar håller på att dö. Sommarnatten sväller utanför fönstret, kompisgängets meddelanden störtar ner som svarta fladdermöss ”för att tyst glida genom trädgården i kvällsdunklet”. Det är en tillvaro i gungning. I gruppen pendlar makten, och barndomsvännen Heta tycks ömsom skjuta Myy ifrån sig, ömsom försöka närma sig henne. I en rörande scen pratar de med varandra genom en docka och en traskanin, som vore leksakerna språkrör på barndomens sista utpost. Ibland är det enklare att mötas när man slipper möta blick.

Vänskapen med Lassi blir som ett lekens sista andetag – men ett djupt, närvarande sådant. Det är en sommar av hänförelse och när Lassi till sist ropar ”farväl” genom skogen måste Myy stanna upp och fundera på vad som egentligen händer. Det är en vemodig och vacker hyllning till barndomen, fantasin och växandet.

Läs mer av DN:s barnboksbevakning