En vinnare 72 år efter OS-starten: ”Känns overkligt”

Historien om Ulla-Britt Öberg skulle kunna bli en berättelse om tuffa motgångar och sjukdomar. Vid tre tillfällen har hon bland annat haft cancer, malignt melanom, bröstcancer och tjocktarmscancer.

– Bröstcancern var jobbigast. Eller egentligen tiden efter den. Då var det tufft eftersom jag blev deprimerad, säger hon.

– Men även när jag inte mådde bra försökte jag regelbundet att gå till badet, och var noga med att berätta för mina träningskompisar hur jag mådde.

Fast att enbart fokusera på de mörka sidorna av livet vore inte att göra den tidigare OS-simmaren rättvisa.

För även när livet inte har varit snällt mot henne har hon aldrig förlorat hoppet, utan alltid gett motgångarna en fajt. Ofta med ett leende i ansiktet.

– Idrotten har varit väldigt viktig för mig både fysiskt och mentalt. Att röra på sig regelbundet och samtidigt träffa goda vänner har hjälpt mig mycket, säger hon.

Det är onsdag morgon. När DN kommer till Eriksdalsbadet 20 minuter före utsatt tid är Ulla-Britt Öberg redan på plats. Hon sitter i cafeterian med en kopp kaffe, och är redo för ett nytt träningspass i bassängen.

Simningen kom in i hennes liv när hon var tolv år gammal. Det visade sig tidigt att hon hade talang för sporten.

– 1947 började jag simma för Neptun, och två år senare tog jag klubbens första SM-guld på damsidan. Än i dag minns jag att jag tyckte det var lite häftigt, säger en leende Ulla-Britt Öberg som har varit simklubben Neptun trogen.

Hon berättar att hon hade en fantastisk pappa som stöttade hennes satsning.

– Han åkte med bussen till tävlingarna, och fanns alltid på plats även om han stod i bakgrunden och lät mig göra mitt. Det betydde jättemycket att ha hans stöd.

– Min mamma var också jättefin, men när jag var tolv år fick jag en lillebror (Kjell) som hade Downs syndrom. Något som förändrade hela familjen. Det var ju en helt annan tid då. Mamma fick verkligen kämpa för att kunna hjälpa honom.

Det där leendet som har funnits i hennes ansikte tidigare under vårt samtal är borta. Trots att många år har hunnit gå blir det tydligt hur mycket det påverkade hela familjen.

När familjen skakades om blev simningen något av en oas för Ulla-Britt Öberg.

– Jag tror att det var min räddning. Så simningen har som sagt betytt otroligt mycket för mig ur flera olika aspekter.

När OS avgjordes i Helsingfors 1952 var det sammanlagt 4 955 idrottare från 69 olika nationer som deltog.

Bara 519 av dem var kvinnor. En av dem var Ulla-Britt Öberg.

Några veckor före sin 18-årsdag var hon en del av den stora idrottsfesten i den finländska huvudstaden.

– Redan före OS fick jag vara med om en speciell händelse. Vi var tre simmarflickor som fick springa med den olympiska elden, och jag sprang med facklan precis utanför Dramaten. Det var väldigt spännande, berättar Ulla-Britt Öberg.

På plats i Helsingfors bodde hon på en sjuksköterskeskola i närheten av Olympiastadion.

– Jag minns att det rätt nervöst när jag låg där i sängen kvällen före tävlingarna.

I OS-finalen på 200 meter bröstsim slutade Ulla-Britt Öberg sjua, men egentligen simmade hon en blandning av fjärilsim och bröstsim.

Varför simmade du fjärilsimsarmtag?

– Jag hade testat det under träningen på Forsgrénska badet, och då blev Sten (Hellquist som var mannen bakom Neptuns framgångar på damsidan) och en annan badmästare imponerade av att jag kunde simma flera tag. Det uppmuntrade mig att fortsätta, minns Ulla-Britt Öberg.

– Men eftersom man då ännu inte hade kommit på det där med kicken simmade jag bröstsimsbentag. I OS var det jag och den ungerska simmerskan som vann som simmade fjärilsim, alla andra simmade bröstsim.

På så sätt blev Ulla-Britt Öberg den första svenskan som testade fjärilsim i ett internationellt mästerskap. Hon skulle få efterföljare. Genom åren haft Sverige haft en rad duktiga kvinnliga fjärilsimmare. Den största av dem alla Sarah Sjöström förbereder sig nu inför sitt femte raka OS.

– Men tyvärr finns ju inte 50 meter fjärilsim på OS-programmet så den här gången får vi inte se henne simma fjärilsim individuellt, konstaterar Öberg.

När flera av dagens toppsimmare är i 30-årsåldern var det på Ulla-Britt Öbergs tid aldrig något alternativ att fortsätta elitsatsa i så många år. I mitten på 1900-talet var elitidrott något man gjorde i väntan på att bli vuxen.

Några år efter OS i Helsingfors tog andra saker över i hennes liv. Hon började arbete på Odontologiska fakulteten, och gifte sig med Rune som var en duktig vattenpolospelare.

– Han var faktiskt med i OS både 1948 och 1952, berättar Ulla-Britt Öberg.

– Han brukade säga att jag neg för honom när vi träffades under OS i Helsingfors, men det stämmer inte, fortsätter hon och skrattar högt.

Paret fick två barn, och det var när de hade blivit något äldre som Ulla-Britt Öberg återigen började simtränare mer regelbundet.

Vilket så småningom också ledde till att hon även började tävla igen. Då i så kallade Masterstävlingar, där man är indelade i olika åldersgrupper. Något hon fortfarande gör med jämna mellanrum.

– I mars i år var jag med på SM som avgjordes i Eskilstuna. Där ställde jag upp på 50 bröst och 50 fritt individuellt, och 50 fritt i lag. Vilket var riktigt kul.

När mästerskapet var över visade sig att hon simmat så bra att hon inte bara simmar hem några guldmedaljer, utan också tilldelats priset för ”Bästa kvinnliga prestation”. Det vinns av den som är närmast världsrekordet i sin åldersklass.

– Det var väldigt överraskande, säger Ulla-Britt Öberg som i mitten av oktober planerar att ställa upp i en ny tävling. Då i Malmö.

Vi har fått sällskap vid bordet av Ulla-Britt Öbergs trogna träningskompis, 77-åriga Harriet Levin. I vanliga fall är de en trio som tränar tillsammans på onsdagarna men den här gången saknas Reija Reini.

– Vi brukar simma ungefär 1 000 meter, och sedan avslutar vi med att göra ett startdyk. Numera är startpallarna så mycket högre än när vi var unga så det är bra att regelbundet träna på att dyka från dem, förklarar Ulla-Britt Öberg.

Ett par veckor efter att sommarens OS i Paris avslutats fyller Ulla-Britt 90 år. Något som ska firas. För det finns så många saker i hennes liv som hon är glad över.

– På gamla dagar har jag gått och blivit sambo, berättar hon och ler.

Efter att ha levt ensam under många år sedan maken Rune dog 2002 träffade hon för några år sedan på nytt kärleken i form av den tidigare arbetskamraten Bertil.

– Vi har väldigt trevligt tillsammans, säger hon med mycket ömhet i rösten.

När dagens svenska OS-simmare hoppar i bassängen i Paris för att tävla om medaljerna kommer Ulla-Britt Öberg följa deras framfart.

– Bertil är egentligen inte ett dugg sportintresserad, men när det är simning vet han att vi måste titta.

Utanför Eriksdalsbadet skiner solen, och eftersom många av besökarna den här dagen har valt utomhusbassängen är det är osedvanligt lugnt i 25-metersbassängen.

När Ulla-Britt och Harriet kommer från omklädningsrummet hörs tydligt deras skratt, och innan de hoppar i vattnet visar Harriet ett tjockt tjusigt pärlhalsband.

– Det är Reija (Reini) som har kommit på att vi ska ha de här halsbanden för att understryka att träningen är en fest, berättar Harriet Levin.

Som tur väl är konkurrerar inte födelsedagsfesten med träningsfesten.

– Jag fyller på en tisdag så vi behöver inte ställa in någon träning, säger en leende Ulla-Britt Öberg.