Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Amélie Nothomb
”Förundran och bävan”
Övers. Pär Svensson
Éditions J.
Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, råder aposteln Paulus sina församlingsmedlemmar i Filipperbrevet. I det gamla japanska kejserliga protokollet finns en snarlik formulering. Undersåtarna ska tilltala kejsaren med det som den belgiska kultförfattaren Amélie Nothomb kallar stupeur et tremblement, och hennes svenska översättare Pär Svensson förundran och bävan. Glöm aldrig hur obetydlig du är!
I modern tid har synen på den japanska kejsaren såklart sekulariserats. Men det betyder inte att hans traditionella plats i hierarkin är borta. Tjänsten som solgud har bara bytt innehavare. Nu är det chefen som är allsmäktig. Åtminstone om man ska tro ”Förundran och bävan”, som kom på franska 1999 och bygger på Nothombs egna erfarenheter som anställd på ett storföretag i Tokyo i början av 90-talet.
Romanens protagonist är en 22-årig belgisk kvinna som återvänder till det land där hon tillbringade några sällsynt lyckliga barndomsår. Eftersom hon talar japanska får hon jobb som tolk på företaget Yumimoto. Naiv som hon är förväntar hon sig ett kreativt arbete där egna initiativ kommer att uppskattas. Men nej – på Yumimoto gäller det enbart att göra exakt det som chefen säger åt en. Alternativt inte säger åt en, men förväntar sig att man ska förstå ändå.
Problemet är att normerna är obegripliga, i alla fall för en västerlänning. Berättaren får en rejäl utskällning av sin överordnade herr Saito för att hon säger ett par fraser på japanska när hon serverar kaffe till delegater från ett annat företag. Under inga omständigheter får hon visa att hon kan språket! Herr Saito agerar på uppdrag av fullblodssadisten herr Omochi, en riktig Disneyskurk, tjock och kolerisk. Omochi lyder i sin tur under företagets vd herr Haneda. Denne utstrålar ”uppriktig godhet och harmoni”, men det hjälper inte vår berättare, som bara har med underhuggarna att göra: ”På Yumimoto var Gud den högste chefen och djävulen den näst högste”.
Snart har berättaren begått så många felsteg att hon relegeras till att bli toalettstäderska. Beslutet fattas av hennes direkta överordnade Fubuki Mori. Som en av företagets få kvinnor har fröken Mori fått kämpa i åratal för att nå en halvsenior position. Berättaren betraktar den undersköna fröken Mori med lika delar hat och beundran: så grym hon är, men tänk att hon har överlevt!
Gång på gång slås jag av hur effektivt hon bygger upp och växlar mellan scenerna.
Nothomb är i den franskspråkiga världen känd för att publicera en roman om året. Liksom ”Förundran och bävan” brukar de vara korta, rappa och dialogdrivna. Det lättlästa formatet döljer ett enastående hantverk. Nothomb är inte bara en drastisk kulturkritiker, utan också kolossalt skicklig på det som med ett svåröversatt engelskt ord kallas pacing. Gång på gång slås jag av hur effektivt hon bygger upp och växlar mellan scenerna. Hur hon berättar lika ekonomiskt som en erfaren serietecknare.
Det mest minnesvärda avsnittet i ”Förundran och bävan” är dock av en annan karaktär. Mitt i boken kommer plötsligt en utläggning om hur kvinnor socialiseras i det japanska samhället. De ska vara vackra och behagliga, gifta sig vid 25, arbeta flitigt och aldrig, aldrig klaga. Avsteg från protokollet riskerar att dra vanära över både kvinnan och hennes omgivning. Och att undvika vanära är det högsta av allt: ”Det är din plikt att göra uppoffringar för andra. Men inbilla dig inte att mottagarna blir lyckliga över din osjälviskhet. De slipper bara skämmas för dig.”
Stämmer Nothombs diagnos? Stämmer någonsin emfatiska diagnoser av generella tillstånd i komplexa samhällen? Nej, förmodar jag. Men också och samtidigt: ja.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
