Med sina gryniga, svartvita bilder av artister och grupper som U2, Nick Cave och Tom Waits har den nederländska fotografen Anton Corbijn skapat en helt egen estetik. Hans skivomslag, rockvideor och porträtt är omedelbart igenkännliga tidsbilder från de senaste 50 årens rockhistoria.
Corbijn har själv gjort urvalet till den retrospektiva utställningen på Fotografiska. Och även om mycket är välbekant, som det ömsinta porträttet av outsidern Captain Beefheart i Mojaveöknen eller David Bowie i en blöjliknande sumodräkt vid tiden för ”Scary Monsters”, så finns här också ett antal för mig okända bilder i ett mer blygsamt format.
Dessa kvadratiska bilder, som upptar en vägg i utställningen, är avslappnade och lågmälda snapshots av musiker, regissörer och skådespelare som avbildats i sin kaliforniska vardag.
Här finns också en serie experimentella bilder där Corbijn arbetat med en ficklampa och färgfilter som enda belysning, vilket speglar det sökande uttrycket hos musiker som Brian Eno och David Byrne.
Det hela börjar dock olycksbådande. I utställningens första rum visar Corbijn ett antal fotografier där han själv klätt ut sig till rockstjärnor som Kurt Cobain och Frank Zappa, en pajig maskerad som urvattnar såväl deras aura som hans eget formspråk.
Om någon vänder i dörren är det begripligt, men olyckligt. Resten av utställningen visar att Anton Corbijn är en enastående fotograf, som både hållit fast vid sitt ursprungliga uttryck och utvecklats med tiden.
I intervjuer har Corbijn berättat att han var väldigt blyg som ung, men med kameran som sköld vågade han närma sig sin ungdoms idoler. Många av dem har han följt under flera decennier, vilket skapat ett förtroende mellan honom och musikerna och bidrar till porträttens intima karaktär.
Vid det här laget har Corbijn själv hunnit fylla 70 år, och många av artisterna på bilderna är numera antingen döda eller gamla. Flera av dem är säkert dessutom okända för en yngre publik, som tyska reggaepunkaren Nina Hagen och Ari Up från punkbandet The Slits, här avbildade i ett delvis avklätt dubbelporträtt.
Att urvalet speglar Corbijns egen musiksmak är uppenbart, vilket är både en styrka och en svaghet. Han har ett särskilt gott öga till artsy, vit rockmusik, men är uppenbart mindre intresserad av kvinnliga artister och den svarta musikhistorien.
Bilderna på blueslegenden John Lee Hooker i framsätet på en bil och ett oskarpt porträtt av en blundande Neneh Cherry är ett par av de få undantag som bekräftar regeln.
Förutom den enhetliga färgskalan – oftast svartvit, ibland blå- eller sepiatonad – känns Corbijn framför allt igen på att han ofta arbetar med naturligt ljus, halvfigur och ett stående bildformat. I ett citat från Tom Waits beskrivs han som en blandning av ”en rysk spion, en gigolo, en präst och en konstnär”.
Vad det betyder är väl inte alldeles glasklart, men från en språkkonstnär som Waits är det ett högt betyg. För oss vanliga dödliga räcker det kanske att konstatera att Anton Corbijn är en av de främsta visuella skildrarna av det senaste halvseklets rockhistoria.
Läs mer: På jakt efter det icke-perfekta
Läs mer om konst på dn.se