Vapenvilan i Gaza är Donald Trump största utrikespolitiska framgång, men den är skör och ingen bestående lösning på konflikten. Samtidigt intensifierar han kriget mot oppositionen på hemmaplan, låter åtala kritiker och massdeportera immigranter. I det läget är det naturligt att syna hans fögderi närmare och vad som är målet med hans presidentskap.
En ingång erbjuder den amerikanske filosofen Jason Stanley, vår tids främste auktoritet på fascismen. Enligt Stanley utmärks fascister mindre av vilka idéer de har och mer av sättet på vilket de bedriver politik. Fascister sprider hat och rädsla bland motståndarna och förkunnar öppet sin överhöghet över ”de andra”, menar han. Harald Ofstad kallade det för ett förakt för svaghet. Andra författare betonar fascisternas benägenhet att understödja våld.
Kännetecknen passar in på flera av dagens auktoritära ledare, inklusive Donald Trump. En glimt in i dennes innersta fick vi häromåret när hans brorson Fred Trump berättade i intervjuer om ett möte han hade med presidenten i Vita huset 2020. Fred har en handikappad son och i en privat konversation med Fred sa Donald Trump att ”sådana människor”, varmed han menade funktionshindrade som enligt hans mening är dyra att ta hand om, ”borde bara dö”. Din son ”känner inte igen dig”, förmanade han brorsonen, ”låt honom dö och flytta ner till Florida”. Tydligare kan man inte uttrycka sitt förakt för svaghet.
Trumps människosyn är en nyckel till förståelsen av honom. Den förklarar varför han ser vissa nationer som ”skithålsländer”, kallar immigranter för ”icke-människor” som ”förgiftar nationens blod” och sina politiska motståndare för ”skadedjur”. Hans syn på den politiska maktutövningen är också talande. I en intervju med Bob Woodward i boken ”Fear” (2018) förklarar han att ”verklig makt” bygger på rädsla och aggressivitet, att man alltid måste vara ”tuff” och aldrig visa svaghet eller erkänna misstag. Den strategin ligger bakom den hämndens politik som nu förverkligas framför våra ögon.
Trumps beteende präglas också av att han är en utpräglad icke-politiker som i alla avseenden avviker från hur ordinära folkvalda uppför sig. Det visar sig inte bara i hans vaneljugande och ointresse för sakfrågorna. När medarbetaren Anthony Scaramucci frågade honom hur mycket av beteendet som är politisk teater blev det uppriktiga svaret: ”Allting, och jag förstår inte att folk inte fattar det.” Bland de oinvigda finns många journalister som fortsätter att rapportera varenda uttalande som om han menade något sinnrikt när det vanligtvis handlar om snömos från en ohämmad teaterapa.
Trumps maktutövning blir mer begriplig om den ses i ett historiskt perspektiv. Grundlagsfäderna hade en snäv demokratisyn. I författningen från 1789 överläts det till delstaterna att bestämma vilka som skulle få rösta. I praktiken innebar det att rösträtten länge inskränktes till en minoritet bestående av vita, egendomsägande män. Det tog mycket lång tid innan en majoritet av den vuxna befolkningen fick rösta. Kvinnorna fick rösträtt 1920, de svarta och ursprungsbefolkningen native americans först i och med medborgar- och rösträttslagarna 1964 och 1965. Då först förbjöds bruket av poll taxes, en metod som tvingade människor att betala för att få registrera sig och rösta.
Faktum är att landet bara varit en fullvärdig demokrati i sextio år. I sin bok ”Rebellion” (2024) tar Robert Kagan död på myten att amerikanerna i gemen har omfattat idén om att alla människor är födda fria och jämlika. Ända sedan grundandet har det funnits två distinkta nationer, hävdar han, en övervägande liberal och en tydligt antiliberal. Steven Hahn visar i sin historiska exposé ”Illiberal America” (2024) att antiliberala idéer och praktiker varit en central strömning i landets historia. Det är den traditionen som Trump ingår i och verkar inom.
Vi minns hur hans första mandatperiod slutade med stormningen av Kapitolium och försöket till statskupp i januari 2021, följt av ännu ett riksrättsåtal
Han är långt ifrån den enda demagogen i USA:s historia som samlat stora anhängarskaror genom att appellera till medborgarnas oro och missnöje med det bestående. Flera av dem granskade jag i boken ”Janusansiktet” (1994). De studierna hjälpte mig att tidigt inse vad för slags maktspelare Trump är. Jag satte mina farhågor på pränt redan i september 2016, en dryg månad innan han valdes till president första gången. I en artikel på denna sida varnade jag för att Trump, om han valdes, utgjorde ett akut hot mot USA:s demokratiska institutioner.
Vi minns hur hans första mandatperiod slutade med stormningen av Kapitolium och försöket till statskupp i januari 2021, följt av ännu ett riksrättsåtal. Vi minns också hur han under valnatten ville att rösträkningen skulle stoppas och därefter ständigt har upprepat lögnen om det ”stulna” valet och fått stora delar av sitt parti att tro på den. Bland alla hans oräkneliga lögner är denna den mest destruktiva, eftersom den undergräver förtroendet för de allmänna valen och fräter sönder samhällsgemenskapen.
Genast efter omvalet stod det klart att den andra mandatperioden blir annorlunda än den första. På kort tid har Donald Trump skaffat sig större inflytande över de tre statsorganen – exekutiven, kongressen och domstolarna – än vad någon president haft sedan Franklin Roosevelt på 1930-talet. Organen är tänkta att balansera varandra, men så fungerar det inte i dag. Trump dominerar sitt parti fullständigt och kongressen, som har kontrollmakten, utövar ingen kontroll så länge som Republikanerna styr i båda husen. Majoriteten i Högsta domstolen, som i fjol beslöt att ge presidenten immunitet för alla officiella handlingar, har hittills oftast beslutat till Trumps fördel när lägre domstolar gått emot honom.
Ingen administration sedan 1930-talet har använt den federala staten så aktivt för att ingripa i och styra över landets förvaltning, ekonomi, utbildning, militär och rättsväsende. Målet är att utöka presidentmakten till så många samhällssfärer som möjligt. Vi har att göra med en auktoritär statschef som inte har något till övers för maktdelningssystemet och som fått majoriteten i kongressen och i Högsta domstolen att i allt väsentligt böja sig för hans vilja, delvis av rädsla men också för att han ses som den enda som kan göra rent hus med vänstern och förhatliga regler byggda på mångfald, rättvisa och inkludering.
Trumps tillträde i januari var inte ett normalt maktskifte från ett parti till ett annat. I stället handlade det om att en revolutionär förtrupp tagit över ett gammalt parti som de nu använder för att genomdriva sin omstörtande agenda. Här finns flera historiska paralleller som jakobinerna under franska revolutionen, bolsjevikerna i Ryssland 1917 eller Kinas kommunister under Mao, innan de tog makten 1949. I samtliga dessa fall kunde passionerade minoriteter utmanövrera passiva majoriteter, något som statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt varnar för redan har hänt i USA i boken ”Tyranny of the minority” (2023).
När högernationalister får makten brukar de sikta på att ta kontroll över förvaltningen, rättsväsendet och medierna. De mest maktlystna eftersträvar ett inflytande även över kulturlivet, inbegripet utbildningen och forskningen. Trumpadministrationens avsky mot universiteten liknar den vi ser prov på i dagens Ungern. Mest aggressiv är den Yaleutbildade vicepresidenten JD Vance, vars motto fångas i rubriken på ett av hans tal: ”The universities are the enemy.”
Ironin blir inte mindre av att många av de böcker som förbjudits spreds i miljonupplagor av CIA i forna Sovjet och Östeuropa under kalla kriget
Författaren Charlie English har målande beskrivit hotet mot det fria ordet under Trump. Den växande amerikanska ”censurapparaten” har sedan 2021 medverkat till att över 16 000 böcker förbjudits eller försetts med restriktioner i skolorna på grund av att innehållet ansetts anstötligt. Ofta handlar det om böcker av svarta författare eller med hbtq- och feminismteman, men även klassiker av Aldous Huxley, Kurt Vonnegut och George Orwell finns på röda listan. Pådrivande är främst republikanska politiker och olika högergrupper med stort inflytande i vissa delstater.
Efter att Trump utfärdade flera presidentdekret mot ”wokeness” har försvarsdepartementet utmönstrat hundratals böcker från sina bibliotek och federala myndigheter uppmanas att undvika en lång rad förgripliga ord som ”kvinnor”, ”mångfald” och ”etnicitet”. English noterar det ironiska i att politiker som säger sig stå upp för yttrandefriheten nu ägnar sig åt att energiskt förtrycka idéer de inte delar. Ironin blir inte mindre av att många av de böcker som förbjudits spreds i miljonupplagor av CIA i forna Sovjet och Östeuropa under kalla kriget (New York Times 27/7).
Trump var 19 år när de sista röstningshindren borttogs. Som 79-åring gör han nu sitt bästa för att tillsammans med likasinnade säkerställa att motståndarpartiets väljare ska få så svårt som möjligt att rösta nästa gång. Utplaceringen av nationalgardister i flera av landets storstäder ingår i planen att garantera ett passande valutslag 2026.
Jason Stanley? Han tillhör de akademiker som lämnat USA och undervisar nu vid Torontouniversitetet i Kanada.
Erik Åsard har fått pris för en ”populärvetenskaplig insats av utmärkt kvalitet 2025”. Det delas ut av Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala. Prissumman är 100 000 kronor. Artikeln bygger på ett föredrag han höll efter utdelningen.
