Idrotten förenar, sägs det.
Men i få länder skulle det vara på sin plats att låta en drottnings avhuggna huvud ”sjunga” under invigningsceremonin (Marie-Antoinette). Dessutom med dignitärer från Europas kvarvarande kungahus i publiken.
Så är också den franska patriotismen rätt speciell.
I det här landet är upproret mot överheten en del av den nationella identiteten.
Alla barn får lära sig i skolan att republikens kärnvärden – frihet, jämlikhet, broderskap – inte kommit till genom att buga för de styrande. Tvärtom.
Att fransmännen var kritiska mot OS så pass länge är därför helt på sin plats.
Ett evenemang för miljardbelopp som ett gäng politiker övertalat potentater i IOK om att få anordna – vad skulle det vara bra för? Landet hade viktigare saker att ta tag i! Ett onödigt prestigeprojekt för Paris borgmästare Anne Hidalgo och president Emmanuel Macron!
Det skulle bli kaos i kollektivtrafiken, trodde många. Floden Seine skulle inte gå att rena. Strejker, sabotage och kanske till och med terrorattacker skulle paralysera spelen.
Skräckscenario på skräckscenario målades upp.
Några veckor före OS sade 36 procent av fransmännen att de var ”ointresserade” av OS, 23 procent var ”oroliga” och fem procent ”ilskna”.
Pessimismen var så utbredd att många Parisbor lämnade staden före spelen. Nu gör de i och för sig det ändå i månadsskiftet juli–augusti – de som kan, vill säga. Men i år gjorde många av mina bekanta i medelklassen liksom en poäng av att de inte tänkte vara kvar i stan, utan i stället hyra ut sina lägenheter dyrt via Airbnb.
Nu har vissa av dem ångrat sig.
För i Frankrike älskar man sitt OS.
Omsvängningen märktes av redan minuterna efter att invigningsceremonin var slut. Trots regnet och blandade reaktioner i omvärlden, såg en stor majoritet av fransmännen (85 procent) ceremonins många referenser till landets historia och republikens värderingar som lyckade.
Pricken över i:et var så klart Céline Dions framträdande i Eiffeltornet.
Och sedan kom de sportsliga framgångarna.
Frankrike har radat upp medaljer, och överträffas bara av Kina, USA och Australien i medaljligan. Fenomenet Leon Marchant har fått även de som aldrig tidigare sett på simning, att hoppa upp och ner av glädje, som på någon av byfesterna i serien Asterix och Obelix. De idrottsliga succéerna för värdlandet har varit så många att det känts som om det funnits något att fira varje dag.
Dessutom har det praktiska fungerat.
Kollektivtrafiken har gått bättre än någon hade vågat tro.
Besökarna har charmats av Paris nya image som cykelstad (och inte bara av linjeloppens spektakulära avgöranden i Montmartres och Bellevilles backar).
Det har gått att simma i Seine.
Och den ”brinnande” OS-ballongen har blivit en ny sevärdhet i Paris.
Ett par mystiska sabotage ägde visserligen rum mot järnvägen och fibernätverket i början av spelen, men fram tills nu har OS inte skakats av några allvarligare säkerhetsincidenter – ta i trä.
Fullt rimlig kritik har riktats mot att flera tusen hemlösa körts bort från de centrala delarna av staden inför OS. Men utöver denna ”sociala rensning” – en pinsamhet som inte ska förminskas – finns hittills inte så mycket att anmärka på.
Fransmännen är nöjda.
Och egentligen var det rätt förutsägbart.
För de är bra på sånt här i Frankrike. De vet att välkomna sina gäster – även om de har rykte om sig att ibland vara lite snorkiga. Och när en fransman märker att gästerna trivs, då väcks stoltheten. Inte i första hand över den egna regeringen, utan över hur huvudstaden, landet och dess invånare uppfattas av besökarna.
Emmanuel Macrons popularitetssiffror har nu tickat upp ett par procentenheter.
Men när höstterminen kör igång här i september kan ni vara säkra på att nya demonstrationer och protester är att vänta. För det här är Frankrike. Och här bugar vi inte för folk i överheten, hur framgångsrika OS-värdar de än är.
Läs mer:
Vad hände med den ”brinnande” OS-ballongen?
