Enligt FN befinner sig 95 procent av befolkningen i Gaza i akut matkris eller värre. 15 procent av befolkningen riskerar snart att hamna i det värsta stadiet av hunger där man bokstavligt talat svälter ihjäl.
Det är svårt att hitta ett mer talande exempel på hur svält fungerar än dagens Gaza. Att det inte handlar om matbrist i allmänhet. För maten finns – i fallet Gaza är den bara några mil bort – men den kan inte nå fram till de hungrande.
På 1700-talet spådde den brittiska prästen och ekonomen Thomas Malthus att befolkningen var på väg att växa alldeles för snabbt och att det snart inte skulle finnas tillräckligt med mat åt alla, med svält och krig som följd. Hans tankar skulle dominera debatten under lång tid. Men han hade fel.
Trots att Malthus resonemang föreföll enkelt, glömde han bort en viktig detalj som på 1960-talet lyftes fram av den danska ekonomen Esther Boserup: Varje människa är inte bara en ny mun att mätta, för hen kommer också med en hjärna och händer som bidrar till att ständigt öka produktionen i jordbruket. I dag är världens befolkning tio gånger större än på 1700-talet och matproduktionen har ökat åtminstone 20 gånger.
Ändå såg vi under 1900-talet en mängd enorma svältkatastrofer. Men samtliga berodde på politiska eller ekonomiska beslut. Vare sig det var den brittiske premiärministern Winston Churchill som på 1940-talet nekade hjälp till Bengalen (dagens Bangladesh) eller om det var Kinas ledare Mao Zedong som 20 år senare slog Kinas jordbruk i spillror. Den indiska ekonomen Amartya Sen fick 1998 ekonomipriset till Alfred Nobels minne för att han slagit fast sambandet mellan politik och hunger.
Bevisen är många: I slutet av 1960-talet var det den nigerianska militärjuntans blockad som skapade svälten i utbrytarprovinsen Biafra. På 1980-talet var det Etiopiens ledare Mengistu Haile Mariam som nekade hjälp att komma in i Tigray.
I modern tid är det Somalia som varit mest sårbart för svält – och det är landets mest produktiva region, kornboden Nedre Shabelle, som råkar vara mest utsatt. Orsak: islamistmilisen al-Shabaab som är så stark i området.
Alex de Waal, en auktoritet inom svält- och hungerforskning, argumenterar i sin bok ”Massvält” för att svält borde kriminaliseras och att det alltid bör fastslås vem som bär ansvaret. I boken går han kronologiskt igenom samtliga 1900-talets svältkatastrofer och förklarar pedagogiskt hur det hela tiden varit politiska beslut som fått matbrist att tippa över till svält.
För bara ett par år sedan såg det ut som om svält var ett begrepp som skulle förpassas till historien. Men det var innan krigen i Sudan och Gaza bröt ut, och innan det internationella hjälpsystemet dränerades på pengar av USA:s president Donald Trump.
Europarådet fördömde i förra veckan vad man kallar för ”medveten utsvältning” av invånarna i Gaza. Oavsett om svälten är medveten eller inte är det någon som bär ansvaret.