På onsdagen, samma dag som den kenyanska författaren Ngugi wa Thiong’o gick bort vid 87 års ålder, skrev Ghanas president John Dramani Mahama ett kraftfullt inlägg i The Guardian där han tog sin sydafrikanska kollega Cyril Ramaphosa i försvar efter bataljen mot Donald Trump i Vita huset.
Trumps lögner och relativiseringar är en del av ett mönster och ett tydligt exempel på hur språk används ”för att förlänga effekten av tidigare orättvisor”, menade den ghananske presidenten som i nästa stycke citerade just Ngugi resonemang om kontroll över språket som en ”billigare och mer effektiv” form av kolonialism.
Ngugi återkom ofta till detta ämne och skrev 1981, i essäsamlingen ”Avkoloniseringen av medvetandet”, att ”svärdet och kulans natt följdes av kritans och den svarta tavlans morgon. Det fysiska våldet från slagfältet följdes av det psykiska våldet i klassrummet”.
Det var därför som han tio år tidigare först hade bytt bort sitt engelskklingande förnamn James, för att senare helt gå över till att skriva allt på modersmålet kikuyu.
Den senegalesiska författaren Boubacar Boris Diop gjorde på 1990-talet samma språkliga resa och övergav franskan till förmån för wolof och sade för snart tio år sedan till DN att ”i framtiden så kommer man att se på böcker som publicerats på franska och engelska som en parentes i afrikansk litteraturhistoria”.
Det är för tidigt att bli efterklok, men mycket talar för att det är Ngugi och Diop som blir parenteserna. Dels handlar det om rent ekonomiska och praktiska förutsättningar som begränsar utgivningen på mindre språk. Dels har avståndet till det koloniala traumat vuxit.
Och under tiden som gått sedan avkoloniseringen på 1960-talet, har även engelskan utvecklats. Ibland till den grad att den inte längre går att känna igen, som i hybridspråken sheng i Kenya och pidgin i Västafrika.
– Jag önskar att jag kunde skriva på yoruba men jag behärskar inte det, sade den brittiska författaren Taiye Selasi, som är av ghanansk-nigeriansk härkomst, när hon vid ett tillfälle medverkade på en litteraturfestival i Nairobi.
Hon fortsatte:
– Samtidigt är engelskan inte längre deras, det är lika mycket vårt språk. Det gäller att massera engelskan och forma den till sin egen. När jag använder engelska så gör jag det på ett sätt som ingen brittisk person skulle använda språket.
Nuruddin Farah, från Somalia, var vid samma tillfälle direkt kritisk mot Ngugis linje:
– När han skriver på kikuyu så kan bara en liten grupp människor förstå vad han skriver. Och när du skriver på ditt eget språk tenderar du att bli väldigt inåtvänd och bakåtsträvande i stället för framåtblickande, sade han till DN.
I höstas suckade Abdulrazak Gurnah, som i strid med återkommande oddslistor fick det Nobelpris som Ngugi aldrig tilldelades, när DN tog upp ämnet under hans besök i Johannesburg. Diskussionen har pågått sedan den första författarkonferensen på Makerereuniversitetet i Uganda 1962, konstaterade han.
– Och de pratar fortfarande om saker som diskuterades 1962. Mitt svar i detta är att ingen är skyldig att skriva. Vem det än är som bestämmer sig för att skriva, låt dem skriva på vilket språk de vill. Punkt. Jag är ganska glad med att använda engelska, swahili och tyska – oavsett vad det gäller så använder jag språken som är tillgängliga för mig.